Ibrahim Baylan leder regeringens arbete mot segregation

Medborgare och aktörer som verkar inom socialt utsatta områden vill se långsiktighet och varaktig förändring. Därför behöver permanenta insatser göras och den befintliga strukturen stärkas istället för fler kortsiktiga projekt. Det menar Ibrahim Baylan, samordnings- och energiminister, med uppdrag att leda och samordna regeringens insatser mot segregation.

Ibrahim Baylan sitter i en fåtölj. Han är klädd i blå kostym, vit skjorta och röd slips.
Ibrahim Baylan är samordnings- och energiminister med uppdrag att leda och samordna regeringens insatser mot segregation. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet

Du leder regeringens arbete med att samordna insatserna mot segregation. Vad innebär din roll?

Min roll innebär att se hur vi kan koordinera det arbete och de insatser som regeringen redan gör ännu bättre. Vi behöver få igång en process hur vi kan samverka och det är många departement iblandade i lösningarna mot segregation. Det finns ingen enkel lösning och det handlar om många olika områden till exempel utbildning, arbete och civila samhället.

En statlig delegation har nyligen tillsatts som ska arbeta med regeringens långsiktiga reformprogram. Vilken är den viktigaste uppgiften för delegationen? När ska deras arbete vara klart?

För det första, att medverka till långsiktiga lösningar. För det andra att öka koordineringen och samverkan av insatser. Hittills har insatserna ibland spretat, den ena handen vet inte vad den andra gör på samma ort eller i samma område. Vi ska bli bättre på att koordinera lösningar och vi behöver mycket mer av samlade insatser i framtiden. Jag hoppas på en bättre koordinering från alla håll. Delegationen kommer att arbeta åtminstone fram till år 2025, eftersom det är viktigt med långsiktighet i det här arbetet.

Du gör många resor inom Sverige till socialt utsatta områden. Vilka lärdomar drar du från dina resor?

Det pågår många positiva saker som tyvärr inte syns på grund av de horribla dåd och brott som begås. Jag upplever att det finns en tydlig trötthet på projekt och kortsiktiga insatser. Medborgare och aktörer som verkar inom dessa områden vill se långsiktighet och varaktig förändring. Vi ser även i de nationella utvärderingarna att projektformen på insatser är ett problem. Därför har jag dragit slutsatsen att regeringen behöver permanenta insatser och stärka befintlig struktur istället för fler kortsiktiga projekt. En annan lärdom är hur stort lokalt engagemang det finns i dessa områden och fantastiska eldsjälar. Dessa ska ha stor beröm och vi behöver ta till vara på dem ännu mer.

Segregation och klyftor finns på många olika områden i samhället och tar sig många olika uttryck. Det handlar många gånger om svåra och problematiska situationer för enskilda personer. Tycker du det svårt att tänka positivt inför framtiden?

Nej, tvärtom. Rent personligt, kan jag säga att det finns nästan inget av det jag ser eller hör som jag inte själv har varit med om då jag själv har vuxit upp i ett socialt utsatt område. Jag är i grunden optimist och fullständigt övertygad om att de problem vi har går att lösa. Sverige är ett starkt samhälle, och med rätt insatser och rätt engagemang kan vi lösa problemen.

Att bryta segregationen är en av regeringens viktigaste uppgifter, men vilket ansvar har individen? Kan föräldrar och unga vuxna bidra till att förbättra situationen i socialt utsatta områden?

Vi är ett samhälle med mycket resurser men samtidigt måste samhället ställa upp bättre än vad vi har gjort hittills. När regeringen nu stärker välfärden på olika sätt måste människor själva ta sitt ansvar. Jag vill nämna språket som ett exempel. Att lära sig svenska är A och O, och människor måste våga att ta chansen.