Jag ser klimatpolitik och biståndspolitik som en helhet

Minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt vice statsminister Isabella Lövins debattartikel i Dagens Nyheter 25 maj 2016.

Nytt uppdrag. Jag kommer att ansvara för den internationella klimatpolitiken vid sidan av ansvaret för biståndspolitiken. Jag kommer också att få titeln vice statsminister. Sverige ska fortsätta vara en internationell förebild både på klimat- och utvecklingsområdet, och genom att se dessa båda delar som en helhet kan vi åstadkomma ännu mer. Vi visar att det går att förena ekonomisk utveckling med minskade utsläpp.

När jag tillträdde som biståndsminister i oktober 2014, efter att ha jobbat i Europaparlamentet i över fem år, var det många som frågade hur det kändes att "byta" frågor. Jag hade mest jobbat med fiskeripolitik i EU, och skulle nu ta mig an utvecklingsfrågorna. Såhär i efterhand kan jag konstatera att "bytet" inte blev så dramatiskt som man kan tro.

Fiskeripolitiken, världshaven, klimatet, ojämlikheten, fattigdomen, flyktingsituationen och konfliktfrågorna. Allting hänger ihop. De politiska utmaningar som världen står inför är så tätt sammanlänkade att de inte kan lösas var och en för sig. De kräver ett gemensamt angreppssätt, och när vi ser oss omkring i världen så blir det tydligt att vi hittills misslyckats med att hitta ett sådant.

I början av veckan deltog jag på FN:s toppmöte om humanitära frågor i Istanbul. 60 miljoner människor på världen är på flykt. 125 miljoner är i behov av humanitär hjälp. De internationella kriserna har inte bara blivit fler, de har också blivit mer utdragna. Den genomsnittliga tiden som en flykting tillbringar i flyktingläger är nu 17 år. Då räcker det knappast att skicka mat och filtar.

Krig och konflikter riskerar att förvärras och förlängas av ett mer extremt klimat. Jordens medeltemperatur stiger nu i ett alarmerande tempo. Både 2014 och 2015 slogs globala värmerekord. Och allt talar för att 2016 blir ännu varmare. Arktis is smälter i rekordfart. De fattigaste kommer drabbas värst när stormar, översvämningar och torka blir allt vanligare.

Samtidigt saknar en miljard människor fortfarande tillgång till el. Detta är ett avgörande hinder för uppfyllandet av ett antal andra grundläggande mänskliga rättigheter som till exempel fungerande system för vatten och sanitet eller lampor för att kunna läsa läxan på kvällen.

Vi måste lösa dessa utmaningar, utan att samtidigt skapa nya problem. Vi måste hantera frågorna gemensamt, snarare än att se dem som enskilda problem som ska lösas vart och ett för sig. Det kan låta självklart men det innebär att vi måste tänka om inom ett antal områden.

När vi stöttar länder att bygga energilösningar och infrastruktur för de miljarder människor som i dag saknar tillgång till detta finns nu möjligheten att ta klivet rakt in i framtiden, och inte låsa in dessa länder i gårdagens logik av fossilberoende. Vi måste se till att alla investeringar, inte bara pengarna från klimatfonderna, används till hållbara lösningar.

Samma sak gäller i Sverige. Alla investeringar, all handel, all politik måste vara hållbar, så väl här hemma som internationellt. De bostäder vi bygger i dag ska kunna stå också i ett framtida fossilfritt Sverige. Infrastrukturen, järnvägarna och jordbruket måste kunna fungera också i en framtid där vi slutat överutnyttja jordens resurser. Sverige ska ligga i framkant inom innovationer och klimatsmarta lösningar som ger svenska företag exportfördelar på nya växande marknader.

Gränsen mellan inrikespolitik och utrikespolitik har blivit alltmer suddig. Den globala flyktingsituationen, klimatförändringarna och finanskrisen är exempel på globala fenomen som sätter dagordningen för svensk inrikespolitik. Uppdelningen mellan "u-länder" och "i-länder" blir också alltmer förlegad, självklart finns fortfarande fattiga och rika länder, men politiken är nu så sammanflätad att alla länder och alla politikområden måste bidra till en hållbar utveckling.

Allt fler börjar se detta ömsesidiga beroende. Det senaste året har världen antagit ett historiskt klimatavtal i Paris, nya globala FN-mål för en hållbar utveckling fram till 2030 och ett ramverk för hur arbetet ska finansieras. Den ekonomiska, sociala och miljömässiga utvecklingen måste gå hand i hand. Om vi inte lyckas hantera dessa utmaningar parallellt så kommer vi misslyckas med alla tre.

FN:s nya hållbarhetsagenda gäller för alla länder och alla politikområden, inte bara "fattiga" länder och inte bara biståndet. I Sverige har vi redan jobbat med "Politik för Global Utveckling" (PGU) sedan 2003, som säger att alla politikområden gemensamt ska bidra till en hållbar utveckling i världen, eftersom rättvis handel, skatteflykt, miljö- eller migrationspolitik är minst lika viktiga områden för utvecklingen i världen som biståndet. Som biståndsminister har jag haft huvudansvaret inte bara för biståndet, utan också för att samordna arbetet med PGU, politiken för global utveckling, så att alla delar av Regeringskansliet drar åt samma håll.

Sverige är ledande inom internationellt utvecklingssamarbete, både som givare i andel av BNI och när det gäller biståndets kvalitet och effektivitet. Vi är också ledande på klimatområdet, som världens största givare per capita till FN:s gröna klimatfond, genom att vi går före på hemmaplan med investeringar i det gröna samhällsbygget och genom att sätta pris på utsläpp.

Sverige ska fortsätta vara en internationell förebild både på klimat- och utvecklingsområdet, och genom att se dessa båda delar som en helhet kan vi åstadkomma ännu mer. Vi visar att det går att förena ekonomisk utveckling med minskade utsläpp.

Därför kommer Sverige nu ta ytterligare ett steg för att ligga i framkant, genom att tillsätta en minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat. Jag kommer att ansvara för den internationella klimatpolitiken vid sidan av ansvaret för biståndspolitiken. Ansvaret för det dagliga arbetet med frågorna kommer att delas mellan Utrikesdepartementet och Miljödepartementet. Jag kommer också att få titeln vice statsminister. Begreppet internationellt utvecklingssamarbete är ett mer rättvisande begrepp än bistånd eftersom den verksamhet vi bedriver handlar om att i samarbete med länder, institutioner och civilsamhälle skapa förutsättningar för utveckling, snarare än att Sverige skickar pengar till en passiv mottagare.

Som minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat kommer jag, tillsammans med den nya miljöministern Karolina Skog och övriga kollegor i regeringen ansvara för att göra Sverige till ett av de första fossilfria välfärdsländerna. Genom att ta ansvar för klimatet på hemmaplan visar Sverige ledarskap i världen.

Vi måste göra detta tillsammans. Runt om i samhället finns i dag starka rörelser som driver på för utvecklingen mot mer hållbarhet. Inom ramen för initiativet "Fossilfritt Sverige" samlas hundratals företag, kommuner, regioner och föreningar som vill jobba tillsammans för visionen om att göra Sverige till ett av världens första fossilfria välfärdsländer.

Även i politiken finns många möjligheter till samarbete över blockgränserna. Tidigare i år enades sju riksdagspartier om att införa ett klimatpolitiskt ramverk, för att se till att utsläppen hålls inom hållbara gränser. Just nu diskuterar partierna framtidens energisystem inom ramen för energikommissionen, och det finns också en bred samsyn över blockgränserna kring politiken för global utveckling.

Under mina år i Europaparlamentet lyckades jag tillsammans med representanter för en rad andra partier bidra till att reformera EU:s fiskeripolitik och radikalt förbättra möjligheterna för våra hav att återhämta sig från det överfiske som pågått i många decennier. Vi gjorde detta genom att lyssna på varandra och fokusera på gemensamma intressen, snarare än att leta meningsskiljaktigheter. Jag tror att svensk politik skulle vinna på mer samarbete och mindre bråk för bråkandets skull.

"Vi är den första generation som kan utrota fattigdomen och den sista som kan hejda klimatförändringarna". Orden kommer från FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon, och är en väldigt bra sammanfattning av vad som är vår största uppgift. Så låt oss börja.