Staten ska ta större ansvar för skolor med stora behov

Utbildningsminister Gustav Fridolin, debattartikel, Dagens Nyheter, 6 oktober 2017.

Skolkommissionen pekar på behovet av en tydligare ansvarsfördelning. Professionen ska äga tillit och ansvar för det pedagogiska arbetet och vägvalen. Staten ska ansvara för att varje huvudman har de förutsättningar som krävs för att ge alla elever goda kunskaper oavsett bostadsort och hemförhållanden, skriver Gustav Fridolin (MP).

Kunskapsresultaten i internationella studier går nu upp. Bland elever med svensk bakgrund och nyanlända har behörigheten från nionde klass förbättrats något sedan 2014. Samtidigt är det många som fortfarande inte får med sig kunskaper för livet och ojämlikheten ökar. Ska vi ha fortsatt förbättrade kunskapsresultat måste vi bryta ojämlikheten.
När ojämlikheten växer är det själva kärnan i det vi känner som Sverige som hotas. Vi ska vara ett land där var och en har makt att skapa sin framtid, inte ett land där någon är dömd på förhand. Många av de samhällsproblem vi brottas med i den politiska debatten, som utanförskap, kriminalitet och psykisk ohälsa kan bara lösas om unga människor utrustas med en tro på sig själva och övertygelse om sin förmåga att påverka framtiden.

OECD:s djupgranskning av svensk skola som överlämnades till regeringen 2015 kan sammanfattas i att Sverige har en stark, kunnig och engagerad kår av lärare och rektorer. Det är de som möjliggör varje starkt kunskapsresultat. Men förutsättningarna brister. År av nedskärningar, fragmenterat ansvar och politiska konflikter om detaljfrågor har skapat ett system som inte stödjer professionen och det har lett till ökad ojämlikheten.

Som ett av mina första beslut kallade jag samman en Skolkommission med företrädare för såväl profession som svensk och internationell forskning. Kommissionen fick mandat att ta OECD:s slutsatser vidare och föreslå de systembyggande reformer som är nödvändiga för att garantera att varje elev har möjligheten att nå rätt kunskaper.
Skolkommissionen lämnade i april det mest genomarbetade förslaget för svensk skola på decennier. Förslagen är väl förankrade i forskning och bland de som arbetar i skolan. Sedan slutbetänkandet har regeringen arbetat intensivt med att genomlysa varje beståndsdel utifrån konsekvensanalys och remissynpunkter.

Dagens system, som exempelvis innebär att barn kan tvingas stå i kö från BB för att få plats på en särskilt populär skola är inte rimligt.
Skolkommissionens förslag innebär en tydligare ansvarsfördelning. Reformförslag ska inte störa lärares och rektorers arbetsvardag, utan ge rätt förutsättningar i uppdraget. Professionen ska äga tillit och ansvar för det pedagogiska arbetet och vägvalen. Varje huvudman ansvarar för sin organisation. Staten ska ansvara för att varje huvudman har de försutsättningar som krävs för att tillförsäkra alla elever goda kunskaper oavsett var de bor och vilka hemförhållanden de kommer från. Staten får aldrig abdikera från uppgiften att utjämna skillnader och garantera en stark grund för alla skolor.

För att klara detta ska staten:

1) Garantera mer resurser till de skolor som behöver det bäst. Resurser är ingen mirakelkur, det krävs starkt ledarskap för att använda resurser till det som gör mest skillnad. Men utan resurser är det svårt att skapa mer tid för elever som behöver det, ge lärarna tid till utveckling eller avlasta rektor för att stärka det pedagogiska ledarskapet. Därför ska skolor med större behov också få större resurser. I gamla system har statliga pengar ofta gett mindre till de som egentligen behöver det mest, och andelen behöriga lärare är i dag ofta lägre på de skolor där elevernas framtid i högst utsträckning kan avgöras av lärarna. Med en infasning på tre år gör vi nu en unik förstärkning av den statliga finansieringen av skolan. Sex miljarder permanent och årligen – den förstärkning Skolkommissionen efterlyste – ska gå till insatser för jämlikhet och kunskapsutveckling. Pengarna villkoras så att de innebär ökade insatser och har en kraftig viktning som ger mer till de skolor som behöver det bäst.

2) Vara närvarande i arbetet på de skolor som har de största behoven. När en skola inte lyckas med kunskapsuppdraget ska inte statens insatser stanna vid kontroll och kritik. Staten ska ta ansvar för att det som forskning föreskriver och det som fungerat på andra håll kan implementeras just där. Jag initierade Samverkan för bästa skola där stat och huvudman i dag sluter avtal om skolutveckling på skolor med särskilda utmaningar. Den metoden ska byggas ut, och kommissionen konstaterar att det kan utgöra en grund för en ny statlig närvaro på regional nivå. Före sommaren kommer en utredare att lämna förslag på en sådan myndighetsstruktur.

3) Motverka skolsegregation. Skolresultaten blir inte bättre när elever sorteras utifrån bakgrund. Det är viktigt både för sammanhållning och för kunskapsutveckling att elever med olika bakgrund möts. Regeringen vill behålla möjligheten att välja skola, men kombinera valet med starka system för likvärdighet och att bryta segregation. Sedan vi gjort klart att det inte är möjligt att gå vidare med kommissionens förslag om lottning märks i dag en allt bredare uppslutning bakom att andra förändringar är nödvändiga. Det är välkommet. Dagens system, som exempelvis innebär att barn kan tvingas stå i kö från BB för att få plats på en särskilt populär skola är inte rimligt.

4) Säkra lärares och rektorers rätt att utvecklas i yrket. Lärare och skolledare ska trivas i sitt yrke och ha rätt att utvecklas. Genom regeringens investeringar har nu tre av fyra legitimerade lärare i grund- och gymnasieskolan ett statligt lönepåslag. Skolkommissionen beskriver hur detta bör bindas samman i ett professionsprogram där lärare och skolledares rätt till professionell utveckling stärks. Dekan Björn Åstrand har i uppdrag att utifrån Skolkommissionens förslag och i dialog med en expertgrupp av fack och arbetsgivare ta fram konkreta förslag på förändringar. Det lägger grunden för ett sådant svenskt professionsprogram.

5) Reglera elevers ansvar för arbetsro och rätt till stöd. Bristande studiero drabbar hårdast de elever för vilka skolan är viktigast. Skolkommissionen föreslår ett antal förstärkningar i läroplanen för att tydliggöra elevers eget ansvar för arbetsron som vi vill förverkliga. För att stärka det tidiga stödet har jag redan till riksdagen lämnat det lagförslag om åtgärdsgaranti i läsning, skrivning och räkning som kommissionen föreskrev. Skolans utgångspunkt ska vara att i första hand förebygga skolsvårigheter genom tidiga insatser, i stället för att senare under en elevs skolgång vidta åtgärder för att försöka reparera skadorna.

Skolkommissionens förslag är en helhet där skolans alla aktörer samlas mot gemensamma mål om stärkta kunskaper för alla. Förslaget visar att det är möjligt att ta sig vidare i frågor som varit fastlåsta i politisk debatt i decennier. Kommissionen döpte sitt slutbetänkande till "Samling för skolan". Det är en efterlysning om ett djupare politiskt samtal i de frågor som är bland de allra mest avgörande för vår framtid som kunskapsnation. Politikens ansvar nu är att ge alla som arbetar i skolan de förutsättningar som kommissionen ser är nödvändiga för att alla elever ska nå kunskap och ta makt över sitt liv. Jag tänker ta det ansvaret.

Gustav Fridolin (MP), utbildningsminister