Arkiv: Mandatperioden 6 oktober 2006–4 oktober 2010

Tal
Rosenbads konferenscenter, Stockholm 12 juni 2008
Maria Larsson, Barn- och äldreminister

Tal av Maria Larsson vid "Förebygga för framtiden" seminarium om ANT-verksamheten

Jag vill börja med att hälsa er alla hjärtligt välkomna till det här eftermiddagsseminariet. Det känns mycket spännande som folkhälsominister att få tala till Sveriges samlade expertis i förebyggande arbete. Ni är viktiga samarbetspersoner för regeringens arbete. Det nyinrättade ANT-rådet har haft ett möte på förmiddagen. Det leds av min statssekreterare Ragnwi Marcelind, som ni ska få träffa senare. Och allt arrangeras idag av ANT-sekretariatet med dess gruppledare Martin Färnsten. Vi ser fram emot en väldigt spännande dag.

Jag vill gärna ha ett barnperspektiv, inte bara för den här eftermiddagen, utan i hela det förebyggande arbetet. Stora resurser koncentreras till hälso- och sjukvården, till behandlingsverksamhet och till eftervård. Och det är viktiga åtgärder. Men de ansträngningar och insatser vi gör i förebyggande syfte, och särskilt när de riktas till barn och ungdomar, de har ett värde som varar länge.

Jag har ju varit lärare och som lärare möter man barnen som mörkar om sin livssituation. Ibland, när något barn vill berätta, får man höra hur de är rädda att gå hem, därför att hemmiljön är det som är problemet. Barn har olika förutsättningar, bland annat beroende på hemmiljön. Men utgången beror väldigt mycket på vilket stöd som kan ges av omgivningen. Vi måste bli mycket bättre på att erbjuda stöd. Det är avgörande vad vi vuxna gör och vilket stöd föräldrarna får. Och det är naturligtvis värdefullt att vi har ett strukturellt arbete med drogpreventivt arbete.

Vi vet ju att massor av barn och ungdomar tidigt kommer i kontakt med alkohol. Tidigare har man räknat med att ca 200.000 barn växer upp i missbruksmiljöer. Det är en osäker siffra och vi har gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att räkna efter bättre hur många de är. Bland niondeklassarna är det ca en tredjedel som berusar sig regelbundet. Men det finns också en ökande grupp ungdomar som väljer en helnykter livsstil.

Vi vet också att mer än hälften av niondeklassarna kan köpa cigaretter eller snus och att massor av barn och ungdomar växer upp i hem där rökning är vanligt. Det saknas inte utmaningar när de narkotikarelaterade dödsfallen ökar. Enligt den senaste statistiken så ökade de kraftigt under 2007.

Det finns som sagt var utmaningar. Det behövs många och kraftfulla åtgärder inom alla områden för att vända trenderna. Och jag vill signalera att fokus kommer att vara på vad barn och ungdomar behöver. Och på vad föräldrar behöver för att bli en ännu starkare förebyggande kraft. Det är insatser riktade till barn och ungdomar som långsiktigt kan förändra situationen.

Attityder spelar stor roll för hur vi väljer att leva våra liv. En intressant undersökning som jag fick ta en tjuvtitt i nyligen från SOM-institutet i Göteborg, handlar bland annat om attityden i olika alkoholfrågor. Det kanske mest intressanta resultatet i undersökningen är att det skett en stor förändring i opinionen när det gäller en sänkning av alkoholskatten. År 2005 tyckte 55 procent att det var ett bra förslag att sänka alkoholskatten. 16 procent tyckte att det var ett dåligt förslag. Men året därpå, 2006, ansåg 36 procent att det var ett bra förslag att sänka alkoholskatten - alltså en minskning med nästan 20 procentenheter. Och 2007 har den positiva trenden ytterligare förstärkts. Då tyckte 40 procent att en sänkning av alkoholskatten var ett dåligt förslag och bara 32 procent att det var bra.

Svensk alkoholpolitik är ju utsatt för ett internationellt tryck. I och med Rosengren-domen och de väldigt stora kvantiteter som får tas över gränsen, så är det klart att det krävs ytterligare av oss för att förvara den restriktiva alkoholpolitiken. Men det är regeringen avsikt att göra det. Den politiken ligger fast. Därför är det glädjande att opinionen så tydligt stöder den här politiken.

Regeringen har nu lagt en proposition och riksdagen har beslutat när det gäller reglerna för införsel. Enligt Rosengrendomen ska det vara möjligt för privatpersoner att nyttja sk oberoende mellanhand. Det finns kritik mot propositionen - att vi skulle gått för långt. Men jag är övertygad om att vi gör så lite som är möjligt för att ändå rätta oss efter domstolsutslaget. Det är vår fasta avsikt att värna restriktiviteten så långt det bara går.

Den internationella miljön är dock inte enbart ett hot, utan också en möjlighet. I mitten av maj besökte jag WHO:s årsmöte. Där kunde vi anta en resolution om alkohol. De nordiska länderna har länge arbetat med att rikta fokus mot vad skadligt alkoholbruk betyder och varit mycket aktiva i arbetet för att få till stånd en resolution. Det finns all anledning att berömma alla nordiska insatser som gjorts på det här området. Inför årets WHO-möte var det Rwanda som slutligen fick stenen i rullning i den här frågan. Det visar hur viktig den här frågan är för utvecklingsländerna. Alkoholen är ett stort hinder för fattigdomsbekämpning och välfärdsutveckling i alltför många länder. WHO kunde med enhällighet anta en resolution i alkoholfrågan och avsikten är nu att utarbeta en global strategi.

Därför är det en glädje att nu också kunna berätta att Sverige kommer att stå värd för den första globala alkoholkonferensen, en expertkonferens, i samarbete med WHO. Den hålls i Stockholm 2009 och konferensprogrammet ska ge utrymme också för utvecklingsländernas synpunkter. Genom att bygga en gemensam kunskapsbas och förståelse inför diskussionen om den globala strategin kan Sverige bidra till att sätta prägel på beslutet 2010 vid WHO:s årsmöte. Följaktligen sammanfaller den här konferensen också med det svenska ordförandeskapet i EU vilket ytterligare sätter fokus på en fråga där vi också vill agera inom EU.

Många av er som deltar idag finns inom den ideella sektorn. Det finns ett starkt engagemang för frågorna i era organisationer liksom hos många enskilda eldsjälar. Man kan nog säga att det drogförebyggande arbetet har sin upprinnelse i frivilliga organisationer som sett den misär barn råkat ut för och den splittring av familjer som följt i alkoholens och narkotikans spår. Godtemplar- och blåbandsgårdarna byggdes upp en efter en i vårt land.

Men alkoholen, narkotikan, tobaken och också dopningen fortsätter att skörda liv. Och responsen från det folkliga engagemanget är att nytt liv uppstår i gamla organisationer och att nya föreningar och organisationer bildas. I regeringsförklaringen från 2006 skriver vi: "Ett starkt civilt samhälle är grunden för en stark demokrati". Det här förpliktar. Om man ser frivilligt arbete, ideella organisationer och den kraft som finns hos er, som grundläggande för demokratin, så måste det betyda något.

Ett viktigt initiativ som regeringen tagit är det som kallas "Dialog med den ideella sektorn". Nästan 90 olika ideella aktörer, däribland många av era medlems-organisationer. har deltagit i möten och konferenser. Förutsättningen för ett gott samarbete är att man är överens om spelreglerna. Och att man känner till vilka olika roller och uppgifter man har. Den här dialogen fortsätter på lokal nivå. Och det är också på lokal nivå som det huvudsakliga förebyggande arbetet pågår. Och jag säger "pågår", därför att jag vet att lokalt arbete inte är något nytt. Mycket tack vara frivilligorganisationerna.

Att "Förebygga för framtiden" - dagens tema - handlar väldigt mycket om samverkan. Som jag ser det finns det två betydelser eller dimensioner av den här samverkan. Den första gäller samverkan mellan olika aktörer och den andra dimensionen av samverkan är den som kan ske mellan områdena alkohol, narkotika, dopning och tobak.

Samverkan mellan de olika områdena innebär alltså att tobaksfrågorna och dopningsfrågorna nu ingår på ett tydligt sätt tillsammans med alkohol och narkotika i det förebyggande arbetet. Vi ser att det finns många gemensamma nämnare. Ett framgångsrikt arbete för att förebygga det ena, kan nyttjas också för det andra. Det finns självklart viktiga skillnader. Men jag är övertygad om att arbetet för att motverka tobak och dopning tjänar på samordningen med alkohol- och narkotikaarbetet.

Dopningsfrågan ingick tidigare som en del i narkotikapolitiken men har nu givits en mer tydlig roll och prioritet. Regeringen har tydligt uttalat att såväl Folkhälsoinstitutet som Länsstyrelserna i sitt arbete ska inkludera dopnings- och tobaksfrågorna. Den nationella samordningen som sker genom ANT-sekretariatet, genom den departementsövergripande samordningsgruppen SAMANT och genom ANT-Rådet har i uppdrag att arbeta med alla fyra: - alkohol, narkotika, dopning och tobak.

Metoder, insatser och målgrupper sammanfaller ofta i det lokala arbetet. Brottsprevention och brottsbekämpning inom exempelvis tullens område omfattar i hög grad både narkotika och dopningspreparat, cigaretter, sprit. Det kan ibland vara ett problem att tobaksfrågorna sköts främst av miljö- och hälsoförvaltningar i kommunerna, kanske främst som en fråga om rökfria lokaler. Medan vi vet - att det i det lokala förebyggande arbetet som riktas till barn och unga är det i regel en fördel i att uppmärksamma både alkohol och rökning.

Missbruket av dopningspreparat är ett problem som är relativt nytt och i vissa län rentav okänt. Medan dopning tidigare ofta betraktats som en sak för idrottsrörelsen så vet vi att sambandet med narkotikaproblematiken är påtagligt. Det finns alltså mycket kunskap och erfarenhet kring främjande och förebyggande som de respektive områdena kan lära av varandra. Samtidigt vill jag vara den förste att framhålla att vi befinner oss i starten av något nytt här. Och att det finns många arbetsmetoder och möjligheter som återstår att upptäcka.

Historiskt har det funnit perioder av rivalitet mellan de respektive frågorna. Företrädare för narkotikaområdet har sett en prioritering av alkoholförebyggande som något som skett på bekostnad av "deras egen" fråga, representanter för det tobaksförebyggande arbetet har upplevt att tobaksfrågorna prioriterats ned till följd av alkoholsatsningar osv. Att regeringen nu på detta tydliga sätt väljer att forma en samlad politik för samtliga områden innebär en utmaning av dessa mönster. Nu kan vi tillsammans utveckla ett konstruktivt samarbete där ett utbyte kan ske av kunskap, erfarenheter och metoder.

Den andra dimensionen av samverkan handlar då förstås om samverkan i mer traditionell mening. Det handlar till exempel om samverkan mellan departement och mellan politikområden. Med ANT-sekretariatet och den interdepartementala arbetsgruppen SAMANT, tror vi att myndighetsstyrningen kan förbättras. Vi kan också snabbare identifiera om det finns behov av myndighetssamverkan på nationell nivå. Genom det nyinrättade ANT-Rådet så får berörda myndigheter, ideella organisationer och företrädare för forskningen ett bra samverkansforum. Det jag särskilt vill nämna är det årliga nationella åtgärdsprogram som ska tas fram. Inte bara därför att det blir ett viktigt styrdokument där regeringen beslutar om sin inriktning varje år. Utan främst för att programmet ska föregås av diskussioner och möten. Avsikten är att ANT-sekretariatet ska arrangera möten med regionala och lokala aktörer - både myndigheter och frivilligorganisationer.

Länssamordnarfunktionen är strategiskt viktig. Regeringen har förstärkt länssamordnarnas betydelse bland annat genom att se till att de finansieras fullt ut och genom instruktioner och gemensam ledning. De har i uppgift att samordna arbetet lokalt för att genomföra handlingsplanerna för alkohol- och narkotikapolitiken liksom målen för tobakspolitiken. De är en länk mellan lokal, regional och nationell nivå, och kan fånga upp om det finns behov av lokalt stöd. De bidrar också till att bygga en effektiv länsstruktur och se till att det finns en samverkan mellan olika myndigheter och organisationer på länsnivå. En särskilt uppgift är också att samverka med den ideella sektorn.

Jag har en mycket god erfarenhet av länssamordnarna när jag tänker på alla deras insatser i samband med den 10 september förra året. Då mobiliserade omkring De Glömda Barnen tillsammans, både länssamordnare, lokala och regionala myndigheter, frivilliga organisationer. Det var en uppstart som jag gärna vill återkomma till i andra sammanhang. Länssamordnarfunktionerna har många viktiga uppgifter och de är något av en spindel i nätet i varje län.

Hur samverkan fungerar varierar redan idag mellan olika län och landsändar. Det finns inte ett "rätt sätt" utan varje region bygger upp sitt arbete utifrån sina behov och idéer, och erfarenheter av vad som fungerar bäst. Det viktiga är att det finns ett tydligt stöd för samverkan. Och vi har därför gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att stödja deras arbete.

För att Sverige ska ha en komplett politik i arbetet med alkohol, narkotika, dopning och tobak krävs insatser också inom missbruks- och beroendevården. Därför tar vi nu ett nytt steg i missbruksfrågorna. Den 24 april beslöt regeringen om en strategi för att utveckla beroendevården och det finns tre viktiga mål för den här strategin: Mål 1 är att förbättra kvaliteten för den enskilde som får vård. Den vård som ges ska ha påvisad effekt. Vårdinsatserna ska vara samordnade, och den enskilde ska själv kunna påverka att få vården när motivationen finns.

Mål 2 handlar om ökad likvärdighet. Att det finns en likvärdig missbruks- och beroendevård med god kvalitet i hela landet. Och mål 3 handlar om att öka tillgången till insatser för grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Det finns ett stort intresse hos professionen och hos huvudmännen att utveckla missbruks- och beroendevården med evidensbaserade metoder. En hel del positivt har hänt under de senaste åren bland annat med hjälp av 400 miljoner kronor i utvecklingsmedel. Nu gäller det att gå vidare mot mer av kunskapsgrund och evidens i missbruksvården.

I början av 2007 publicerade Socialstyrelsen nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården. Jag hade tillfälle att tala vid en av de sex lanseringskonferenser man höll på olika platser i landet. Jag var överväldigad av det stora intresse som fanns. Nästan 7 000 personer deltog i dessa konferenser. De här riktlinjerna har kraftfullt stärkt möjligheterna att arbeta med evidensbaserad vård och behandling. Och vi har ingått ett särskilt utvecklingsavtal med Sveriges Kommuner och Landsting om hur riktlinjerna ska genomföras.

Jag vill avslutningsvis också beröra Riskbruksprojektet. Det handlar ju om att kunna nyttja det stora förtroende som allmänheten har för hälso- och sjukvården, till att motivera människor att minska sitt alkoholbruk. De många patientkontakter som vårdcentralerna, mödravården, företagshälsovården, studenthälsan med flera har, är en fantastisk tillgång. Vi människor vill ju gärna luta oss mot auktoriteter när vi, inför den övriga omgivningen, ska motivera varför vi avstår från att dricka.

Jag är övertygad om att det finns en stor potential i de här arbetsmetoderna. Men det går för långsamt. Jag gav Socialstyrelsen i uppdrag utvärdera riskbruksprojektet. Och det visar sig att det fungerar väldigt olika i olika delar av landet. Medan 30 procent av vårdcentralerna i Skåne har utbildat sin personal, så är det 94 procent i Västerbotten. Och i storstadsområdena, som har fler personer med riskfyllt alkoholbruk, så är det färre vårdcentraler som utbildat sin personal.

Jag är övertygad om att en sten är satt i rullning med Riskbruksprojektet. Målsättningen måste vara att så snart det går få in de här metoderna i det ordinarie arbetet. Min vision är att alla svenska kommuner ska ha ett effektivt förebyggande arbete, grundat på kunskap och fungerande metoder. Att man ska ha ett levande samarbete med de frivilliga organisationer som finns på orten. Och att de - ni - upplever att ni har goda samarbetsmöjligheter med såväl statliga myndigheter som med regeringskansliet. I dessa viktiga uppdrag vill jag önska oss alla lycka till.

Tack för ordet.