Tal Almedalen, seminarium arrangerat av Folk och Försvar samt Fjärde Storstadsregionen. 9 juli 2008
Sten Tolgfors, Försvarsminister

"Försvarspolitik - hur ska morgondagens militära försvar se ut?"

Det talade ordet gäller.

Kära åhörare,

Sedan vi sågs i Sälen har bland annat en ny krishanteringsorganisation levererats, Sverige har gått med i SAC för strategisk flygtransport, en strategi för internationella insatser har lagts fast, en färdplan för att skapa balans på försvarsmaktens förbandsanslag har tagits fram, liksom genomförandegruppens för materielfrågors rapport.

Det nordiska samarbetet har fördjupats, ett tvåbefälssystem verkställs nu, vi har skickat en svensk styrka till EU:s insats i Tchad, ytterligare resurser har tillförts vår insats i Afghanistan, den nordiska stridsgruppen har fullgjort sitt uppdrag och försvarsberedningen har i bredast tänkbara enighet lagt fram sin andra delrapport.

2008 kommer av framtiden bedömas som ett år av betydande förnyelse av svensk försvarspolitik.

Nästa kontrollstation blir i slutet av året när vi levererar inriktningspropositionen.

Jag vill därför följa upp mitt tal i Sälen för Folk och försvar:

Jag nämnde där att Östersjön har blivit ett energins innanhav. Vi måste påskynda utvecklingen av system för gemensam Östersjöövervakning.

Sverige och Finland delar militär sjölägesbild i SUCFIS. Den begränsning som idag finns till Östersjöns mellersta delar ska tas bort. Samarbetet ska vidgas till andra Östersjöstater.

Det ska kopplas bättre ihop med kustbevakningens system Sjöbasis för civil sjölägesinformation. En bättre bild av rörelserna på Östersjön ger bättre möjligheter att förebygga olyckor, miljöproblem och brottslighet. Vi är överens om detta med Finland.

En gemensam arbetsgrupp mellan Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementet har bildats för att påskynda skapande av en integrerad Östersjögemensam sjöövervakningsfunktion.

Ett samarbete med USA har inletts kring personalutbyte vid utbildning och växeltjänstgöring för Kustbevakningen.

Jag hävdade i Sälen att Rysslandsbilden är mer komplex än vad svensk debatt ger uttryck för.

Det tidigare hotet från den militära supermakten är borta. Östersjön kantas av Nato- och EU-länder. Den politiska förutsättningen och den geografiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har höjt den utrikespolitiska tonen, men har varken ambition eller militär förmåga att utgöra den gamla tidens hot. Ryssland har även betydande inhemska svagheter med låg medellivslängd och frågetecken kring ekonomin.

Ambitioner kan förändras, men militär förmåga tar tid att bygga upp och det sker svårligen i det fördolda. Militärutgifterna är kanske en tjugondel av USA:s och mindre än Tysklands. Man satsar på strategiska trupper och utvalda förband, men åttio procent av den ryska materielen är föråldrad.

Det betyder inte att vi kan utesluta risken för militära kriser och incidenter i vårt närområde på sikt. På Östersjön finns risk för såväl olyckor som intressekonflikter.

Detta behöver vi möta inom ramen för ett fördjupat nordiskt samarbete och i samarbete med övriga östersjöstater. I Barentsregionen gör klimatförändringarna att nya isfria transportleder öppnas och nya naturtillgångar tillgängliggörs för utvinning. Rysslands patrullering och stationering av strategiska styrkor visar landets intressen.

Försvarsberedningen står fast vid sin bedömning från december. Dessa strategiska skeenden ska följas och värderas.

I grunden är vägen att möta Ryssland genom EU och fördjupad politisk och ekonomisk samverkan. Det är i samarbete med andra som vi bäst stärker vår säkerhet.

Jag sa i Sälen att det är dags att diskutera innehåll i samarbetet med Nato.

Jag har försökt föra Natodebatten bort från den svart-vita bild, som funnits i svensk debatt. Där alternativen stundom framställs som antingen medlemskap, eller inget samarbete alls. Istället är det viktigt att beskriva och fokusera på innehållet i vårt samarbete, vad vi faktiskt gör tillsammans och varför det är viktigt.

Undersökningar visar nu att det är just så svenska folket resonerar. Två tredjedelar stöder det samarbete Sverige har med Nato, men bara en femtedel vill i det här läget gå vidare till medlemskap.

Sverige är Natos viktigaste partnerland. Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer har upprepat detta i flera sammanhang. Anledningen är bland annat vårt ambitiösa och kvalitativa deltagande i internationella insatser, bland annat de Natoledda internationella insatserna i Kosovo och Afghanistan. Statsministern och jag deltog i Natotoppmötet i Bukarest om Sveriges syn på Afghanistan.

Sverige strävar efter full interoperabilitet med Natostandard i materielförsörjning och utbildning. Varje skillnad är ett hinder för internationell samverkan, med konsekvenser för svensk personals säkerhet och effektivitet.

Jag sa i Sälen att Sverige måste ges full informationstillgång vid internationella operationer. Det är nödvändigt för säkerheten för svenska trupper och för effektiviteten i insatserna.

För detta möter vi stor förståelse hos Natos generalsekreterare och Natos medlemsländer, inte minst USA. Vi behöver förbättra informationsutbytet i internationella insatser, jag tog själv upp det i mitt senaste besök i Washington.

Via försvarsberedningen finns det nu brett stöd för att samverka om luftlägesbild för vårt närområde med bland annat Norge och Finland. Det är viktigt både gällande Östersjön och Barentsområdet.

En utmaning är att få EU och Nato att samarbeta bättre på strategisk nivå. Där finns storpolitiska låsningar som måste hanteras. Ytterst handlar det om att Cypern-problematiken får en lösning. EU måste bli bättre på att hantera relationen till tredje länder när vi planerar och genomför EU-ledda insatser.

Trösklarna för medlemskap har minskat, liksom fördelarna. Nato är ingen snabbfix för svensk försvarspolitik. Alliansöverenskommelsen om att medlemskap inte står på agendan denna period gäller.

Min reflektion nu är att Sverige lämnade den gamla neutralitetspolitiken - som gick långt utöver militär alliansfrihet - redan i början av 1990-talet. Men på grund av den frånvaro av debatt som präglat svensk säkerhets- och försvarspolitik så finns fortfarande en vanlig föreställning att den ännu gäller.

När jag träffar gymnasieelever, händer de att de frågar om framtiden för Sveriges neutralitetspolitik. Den avskaffades när de var två-tre år. De har gått nästan tolv år i skolan och tror fortfarande att vi är ett neutralt land. Det är ett kraftigt underbetyg åt 15 års säkerhetspolitisk debatt.

Vårt närområde har genomgått fundamentala förändringar under denna tid. Då var det ännu oklart hur de baltiska staternas och Polens integrering i den europeiska säkerhetsstrukturen skulle se ut. Frigörelsen var just avklarad, men hela reformprocessen och integrationen återstod. Sverige visade vägen för baltiskt EU-medlemskap genom frihandelsavtal, som vi sedan begärde skulle omfatta EU.

EU intar en särställning i svensk säkerhetspolitik. Det nordiska samarbetet i försvarspolitiken utvecklas. Samarbetet med Nato fördjupas.

Sverige är militärt alliansfritt, vilket betyder att vi inte ingått ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Sverige är sedan 13 år tillbaka medlem i EU. EU:s medlemsländer tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. EU är inte en militär allians men EU bedriver en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Medlemsländerna samarbetar om internationella insatser som i Tchad, militär förmågeuppbyggnad för att möjliggöra insatser, samt materielutveckling.

En ny sak sedan Sälen är också det försvarsberedningen beskriver.
Försvarsberedningen sa i sin decemberrapport att det inte går att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land, eller som Sverige skulle behöva möta ensamt, eller låta andra möta ensamma.

Det är i samarbete med andra som vi bäst främjar vår säkerhet. Beredningens solidaritetsklausul lyder: "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

I sin senaste rapport från den 13 juni går försvarsberedningen längre och slår fast att Sverige kan komma att hjälpa andra också militärt.

Försvarsberedningen pekade i bred enighet på att vi bör förbereda oss både för att ta och ge hjälp: "Detta innebär att Sverige kan bidra med militärt stöd vid kris- och konfliktsituationer. Vi ska kunna och vilja hjälpa varandra i händelse av olyckor, kriser och konflikter och med relevanta förmågor. Sverige ska mot bakgrund av detta både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.", säger man.

Sverige kan enligt försvarsberedningen efter eget beslut komma till grannländers hjälp, liksom ta emot hjälp av grannländer. Detta kräver inte i sig ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Det handlar istället enligt detta om politisk vilja, samt möjlighet och nödvändighet för Sverige att fatta beslut i det enskilda fallet.

Norden är kärnfråga för framtidens försvarspolitik.

Vi diskuterar nu ett närmare försvarspolitiskt samarbete i Norden.
Ett fördjupat nordiskt samarbete ger förutsättningar för bättre ekonomi och breddad försvarsförmåga. Det kan handla om alltifrån gemensam utveckling och anskaffning av försvarsmateriel eller gemensam utbildning och övning av soldater och befäl, till delade kostnader för logistik, underhåll, modifieringar och vidmakthållande av existerande materiel. Ytterst finns möjlighet till gemensam produktion av förband och kanske fredstida basering av bland annat flyg.

En utgångspunkt är att internationella insatser ska göras gemensamt, och vi är redan långt framme i detta.

I Afghanistan har Finland flyttat sin närvaro till Sveriges PRT i Masar-e-Sharif. Hundra finska soldater arbetar nu jämte de svenska. I Kosovo finns våra länder i den centrala regionen där gemensam basering på Camp Victoria kan vara en framtida möjlighet. I Tchad deltar 60 finska soldater tillsammans med 200 svenska. För Sudan byggde vi ett gemensamt svenskt-norsk förband och vi utgör tillsammans kärnan i den nordiska stridsgruppen.

De nordiska länderna bör inte i framtiden ha olika specifikationer för försvarsmateriel. Det försvårar gemensam utbildning, effektiv logistikhantering och upprättande av gemensamma förband. Det försvårar också gemensam användning av materiel i internationella insatser.

Gemensam nordisk anskaffning av materiel handlar därför också om att möjliggöra gemensamt agerande i internationella insatser, där ländernas förmåga annars blir för tunn. Ett talande exempel för mig är helikoptrar där ländernas val av olika system medför brist på lämpliga helikoptrar och ibland besättningsbrist för existerande helikoptrar.

På längre sikt ser jag framför mig att ett land kan bidra med personal och ett annat med materiel, till ett gemensamt bidrag i en specifik insats. Om materielen skiljer sig åt kommer de nordiska länderna däremot att vara för små för att upprätthålla tillräcklig förmågebredd och uthållighet.

Vi undersöker också just nu även möjligheten till gemensam finansiering av specifika funktioner för internationella insatser. Exempelvis ambulanshelikoptrar tillsammans med Finland för användning i Afghanistan.

Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige.

Det är samma grundläggande uppgift som ska lösas, att värna och försvara svenska värden och intressen. Samma förband som verkar på hemmaplan ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt.

Vi ska gå ifrån dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Denna uppdelning kostar pengar och leder till olika kravställningar, olika anställningsförhållanden, otydliga befäls- och ansvarsförhållanden och en alltför bristande planerbarhet.

Vi går mot ett försvar som inte bara bygger på övning, utan på reella insatser i riktiga situationer. Genom insatserna utvecklar vi den nödvändiga förmågan att samverka med andra länder. Kunskapen vi får i insatser internationellt stärker förmågan och kvaliteten i försvaret.

Förnyelsen av försvaret måste fortsätta. Man kan inte ta en klyfta i två steg. Ett modernt insatsförsvar har bättre förmåga att möta den nya tidens säkerhetspolitiska utmaningar och hot än det gamla invasionsförsvaret skulle ha haft. Den nya tidens hot måste mötas med snabbt tillgängliga förband. Den nya tidens hot måste mötas flexibelt och många av dem också i civil-militär samverkan.

Det är tillgänglighet som är nyckelordet för framtiden.

Vi ser också att effekten av tilldelade resurser måste öka jämfört med idag. Det visar inte minst dagens anslag för förbandsverksamhet. Närmare 65 procent utgörs av fasta kostnader som hyror och personalkostnader, ungefär 20 procent är trögrörliga kostnader såsom verkstads- och underhållskostnader - och bara 15 procent är rörliga verksamhetskostnader som utbildning och övning.

Danmark har gjort en genomgripande förändring till ett modernt insatsförsvar. Man har tydligt valt vilka förmågor landet ska ha, men också vilka det inte ska ha.

Sverige bör liksom Danmark diskutera vilka förmågor vi ska ha, och vilka som svarar mot en tidigare hotbild och bör tas bort. Vi måste också ha öppenhet för nya förmågor, motiverade av den nya tidens hot.

Idag utgör insatsförbanden ungefär en tredjedel av insatsorganisationen. Det innebär att Sverige kan ha cirka 10 000 man tillgängliga inom ett år.

Övriga förband representerar 20 000 man - utav sammanlagt 30 000 man i insatsorganisationen, därtill kommer hemvärnets ytterligare 30 000. Det finns inga krav på att dessa övriga förband ska kunna sättas in samtidigt som insatsförbanden. Det finns inte heller några krav på vad de ska kunna göra, utan de utgör istället enbart grund för produktion av insatsförbanden.

Detta är inte en effektiv ordning.

Vi går mot en mer användbar och mer tillgänglig insatsorganisation. Och högre effektivitet. Och hur det ska gå till presenterar vi i december.

Storleken ska relateras till dagens insatsförband, fast då med bättre tillgänglighet och mer reellt användbara förband hemma och borta.

Alla i framtidens insatsorganisation - inte bara en tredjedel som idag - ska kunna ställas upp på kaserngården, eller rättare sagt användas i insats.

Tvåofficerssystem införs och värnplikten läggs vilande.

Framtidens personalförsörjning är en central fråga.
I uppgiften för personalen i försvarsmakten ingår internationell tjänstgöring. Detta ska vara meriterande.

Under försommaren ska tvåbefälssystemet komma på plats. Försvaret behöver fler officerare som är specialister, och som leder och utbildar trupp. Pliktutredningens pågående arbete är centralt för det nya försvaret. De som genomgår grundutbildning ska ha perspektivet av internationella insatser redan från början.

Försvarsberedningen talar om stående förband med heltidsanställda och om kontraktsförband med skyldighet att tjänstgöra i övning och insats. Alla ska vara tillgängliga i insats såväl hemma och borta, utom de nationella skyddsstyrkorna. Detta kommer också att ge uthållighet.

Idag har vi plikt i grunden för uttagning och frivillighet för internationella insatser. För morgondagen ser förslagen ut att bli de motsatta med uttagning på frivillig grund, men skyldighet att delta i insats.

Vi arbetar nu i försvarsdepartementet med att operationalisera försvarsberedningens resonemang. Arbetet tar vid i höst.

Jag nämnde också i Sälen att förmågan till internationella insatser ska fördubblas.

Idag är i genomsnitt en tredjedel av soldaterna beredda att genomföra internationella insatser. Försvarsmakten kan ha 1 300 man kontinuerligt insatta. Taket är cirka 1 800 man. Försvarsberedningen vill utsträcka den internationella ambitionen till 2 000 personer parallellt med en förmåga att bidra till EU:s stridsgrupper och förmåga till evakuerings- eller förstärkningsinsatser.

Till detta måste ett effektresonemang läggas. Internationella insatser syftar till att sprida säkerhet, stabilitet och utveckling. Här krävs det bidrag anpassade till att lösa den konkreta uppgiften och öppenhet för civil-militär samverkan.

Vi talar inte om situationer där Sverige gör en egen insats utan om att samverka med andra under EU:s, FN:s eller Natos ledning. Vi får en deluppgift tilldelad och ska lösa den. 40 länder samverkar i Afghanistan, ett 20-tal i Tchad.

Vi ska klara att ta omhand och lösa uppgifter inom vår del. Helheten måste hanteras för att ge ett samlat resultat.

Vårt bidrag kan vara soldater på marken, men det kan också vara kvantitativt mindre men mer exklusiva delförmågor med hög effekt. Den ambitionen som försvarsberedningen anmäler är i rätt riktning.

Ett särskilt problem är att Europa inte längre deltar under FN-flagg, samtidigt som FN är ansträngt och har gått från 50 000 till 140 000 man under blå flagg.
Att ansvara för en av EU:s stridsgrupper är ett omfattande åtagande. Samtidigt drar vi nytta av den tillgänglighet som andra länder ger när de svarar för EU:s snabbinsatsberedskap. Under förberedelse- och beredskapsperioden av NBG 08 har utrymmet för deltagande i andra internationella insatser påverkats. Målsättningen bör vara att vårt deltagande i EU:s stridsgruppssamarbete inte ska reducera vårt kontinuerliga bidrag till mer långvariga insatser.

NBG är den bästa förberedda BG hittills, säger kollegor.
NBG har haft stor betydelse för trovärdigheten i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Liksom för utvecklingen och omställningen av det svenska försvaret.

Anledningen att ingen BG använts är ömsom brist på politisk vilja i medlemskretsen, ömsom att den mekanism för gemensam finansiering av en stridsgruppsinsats gör att också länder som är tveksamma till en insats tvingas dela finansieringen, ömsom att man inte vill låsa EU:s snabbinsatsförmåga i en insats som klaras med normal styrkegenerering, då medlemsländerna erbjuder deltagande.

Balansen mellan förmåga till snabbinsats och förmåga till lång uthållighet och rotationer i ett insatsområde är ett område som kommer att diskuteras vidare och förslag kommer att presenteras i höst.

Jag nämnde i Sälen att en strategi för att vinna freden - en exitstrategi - ska finnas från början. Vi överväger att öka vårt engagemang i Afghanistan.

Regeringens strategi för internationella insatser som riksdagen nu antagit lägger fast just detta.

Vi har inlett en ökning av vår närvaro i Afghanistan med ca 30 personer. I höst går vi till riksdagen för att förnya mandatet för insatsen. Då kan den framtid ambitionen läggas fast, men känt är att jag vill tillföra ambulanshelikoptrar, Medevac, öka vårt bidrag till OMLT:s och jag är öppen för ett ökat antal soldater på marken.

Värdegrundsfrågor är en moralisk fråga som också har operativ betydelse.

Sverige har och ska ha en ledande ställning gäller värdegrundfrågor.

Försvarsmaktens medvetna arbete för moderna värderingar och attityder har en betydande operativ poäng.

Försvarsmaktens värdegrundsarbete bidrar till att minska hotbilden vid internationella insatser. Vi behandlar civilbefolkningen väl, vilket hindrar upptrappning av konflikter och gör det svårare att definiera oss som fiender. Kvinnors deltagande det bidrar till möjligheten att lösa den militära uppgiften.

Det är dags att komma ikapp vad gäller allt från befattningsbeskrivningar som personlig utrustning för att dra full nytta av kvinnors kunnande.

EU måste täcka de brister som visar sig vid varje internationell insats. Små länder kan ta delansvar för specifika förmågor. Det krävs kreativa lösningar på detta. Styrkegenereringen för Tchad förskräckte. Vi ser återkommande samma brister, vilket försvagar EU.

Strategisk flygtransport: Löses med SAC, där tre C17 anskaffas. Sverige är näst största land, vilket placerar oss tvåa i kön.

Helikoptrar: Där EU får hyra in ryska nu. Ett aktuellt initiativ är det brittiska helikopterinitiativet.

Sverige kommer i höst ha tre toppmoderna medevac-helikoptrar som kan användas i internationella insatser.

Jag nämnde att angående Försvarsmaktens ekonomi var min bedömning i Sälen var att huvuddelen av de 2-3 miljarder kronor i nivå som Finansplanen beskriver kommer efter 2010.

Bedömningen kvarstår. Kortsiktigt är färdplanen för de närmaste åren klar, men ännu ej avdömd. Min bedömning är att vi kommer klara balanseringen av förbandsanslaget utan dramatiska förändringar av för förmåga eller grundorganisation. Förslag till beslut kommer i höstens budgetproposition.

Förmågepåverkande förslag och förslag gällande grundorganisationen kommer i samband med inriktningsproppen.

En ny krismyndighet kommer att vara igång innan nästa Sälenkonferens. Den nya krisorganisationen är beslutad av riksdagen och träder i kraft 1 januari 2009.

Vi står inför några års genomgripande förnyelse av svensk försvarspolitik.

Försvarsberedningen bekräftar den förnyelselinje regeringen driver i försvarspolitiken, uttryckt i tal och artiklar från Sälenmötet och framåt. Den bekräftar också att 2008 kan bli ett år då stor förnyelse av försvarspolitiken äger rum.

Vad handlar det om då?

Ett flexibelt insatsförsvar, användbart hemma och borta, där tillgänglighet är nyckelordet.

Rekrytering på frivillig grund, delvis med anställda soldater.

Ett brett och fördjupat Nordiskt samarbete, gemensam Östersjöövervakning, anslutning till Natos luftlägesbild och samverkan med Nato, EU och FN i internationella operationer.

Val och bortval av förmågor, en effektiviserad grundorganisation.

Civil-militär samverkan, långsiktighet och fokusering i internationella insatser.

Dubblad ambition för internationella insatser. Betoning av bättre ekonomistyrning och ett positivt bejakande av civil kompetens i försvarsmakten.

En ny effektiviserad materielförsörjning med köp av färdig materiel som huvudalternativ, stöd för EDA, användning av materiel gemensamt med andra länder och stöd för SAC, för strategisk flygtransport.

Detta kombinerat med en reformerad myndighetsstruktur och flytt av resurser från kringverksamhet till operativ nytta.

I inriktningspropositionen kommer regeringens förslag, detaljsvaren, gällande framtida inriktning, dimensionering och förmåga.

Jag ser den senaste tiden som en framgång för försvarsberedningen som form. När jag gav beredningen dess uppdrag underströk jag att jag ville pröva möjligheten till en bred överenskommelse - i annat fall har alliansen majoritet ändå, men det hade ett värde. Rapporten kommer att utgöra en grund för höstens proposition om försvarets inriktning och dimensionering.

Jag är av uppfattningen att försvarsberedningen legitimerar sig själv. Dels med möjligheten till breda lösningar, dels med möjligheten till ett långsiktigt förnyelseperspektiv.

Slutligen, försvarets förmåga är långt bättre än vad som beskrivits i media den senaste tiden.

Den operativa förmågan ökade 2006-2007. Inte minskade som vissa hävdat. Men det som är viktigt nu är att den nödvändiga balanseringen av ekonomin inte drabbar den operativa förmågan framöver. Det är därför vi samverkar med Försvarsmakten.

Försvarsmakten når verksamhetsmålen och har hög kvalitet. Det framgår av Försvarsmaktens egna förmågeutvärdering som görs med internationella standards, och av Riksdagens utvärdering av 2004 års försvarsbeslut.

Och till detta kommer bilden från kollegor ger av den nordiska stridsgruppen som den bästa hittills.

Sverige beskrivs som Natos viktigaste partner, och bilden av oss i internationella insatser är mycket god.

Sverige har och ska ha ett ledande värdegrundsarbete.
En ny imponerande generation av officerare på väg fram. Och det är ett gott betyg åt dagens försvarsledning.

Vi behöver förnya och stärka försvaret - men från dessa utgångspunkter. En högkvalitativ verksamhet, bekräftad av försvarsberedningen och som kommer att ytterligare beskrivas i inriktningspropositionen i december.