Tal
SNS, Stockholm 1 april 2008
Cecilia Malmström, EU-minister

Anförande vid SNS:s seminaruim "Lissabonfördraget - ett nytt EU?"

"Hur ska fördraget tillämpas och hur använder vi det nya fördraget på bästa sätt?"

Tack för att jag har fått komma hit och inleda detta seminarium om EU:s nya fördrag.

Tidpunkten för seminariet är väl vald, för som ni vet pågår just nu nationella godkännanden av Lissabonfördraget runt om i unionens medlemsländer. För att fördraget ska träda i kraft krävs att alla 27 länder ger sitt godkännande. Hittills har sex länder ratificerat. Debatt och ratificeringsprocesser pågår runt om i Europa. Irland är det enda land som kommer att hålla folkomröstning, den 11 juni. Här i Sverige kommer regeringen att lägga fram en riksdagsproposition om fördraget i september.

På ett sätt markerar Lissabonfördraget slutpunkten på en lång diskussion om EU:s funktionssätt. Men samtidigt utgör det utgångspunkten för någonting nytt. Det är framför allt detta dubbla perspektiv jag vill tala om i dag - vilka förändringar som fördraget medför och vilken utveckling vi nu kan se framför oss.

Statsvetare beskriver ibland EU:s utveckling som ett landskap, där regeringskonferenser liknas vid bergstoppar - punkter då man kan se riktigt långt framåt och då man hör historiens vingslag. Mellan bergen finns mindre kullar och långa dalar, som även de påverkar hur EU fungerar i praktiken, men på ett mer diskret sätt.

Jag tycker att denna bild passar väl in i på Lissabonfördraget - och det dubbla perspektivet på fördraget som både slutpunkt och utgångspunkt.

Det nya fördraget utgör en slutpunkt för en utveckling som har pågått under lång tid. När vi ser på EU:s institutioner bekräftas detta i flera avseenden.

I slutet av 70-talet blev Europaparlamentet direktvalt, från att ha varit en indirekt tillsatt församling. Sedan dess har det sakta men säkert fått en allt mer central roll inom EU. Med Lissabonfördraget blir Europaparlamentet till slut en fullvärdig lagstiftare, som jämställs med rådet vid antagande av nästan all lagstiftning. Det etablerar ett slags tvåkammarsystem. Samtidigt utsträcks parlamentets inflytande över bland annat budgetprocessen. Detta stärker demokratin och insynen samt underlättar ansvarsutkrävandet.

Ungefär samtidigt som Europaparlamentet blev direktvalt, samlades Europeiska rådet för första gången. Även detta har successivt blivit ett allt viktigare forum, som fyra gånger om året samlar unionens stats- och regeringschefer för viktiga beslut. Lissabonfördraget stärker Europeiska rådet ytterligare. Det blir nu en egen institution och får en vald ordförande, med uppgift att skapa mer kontinuitet i unionens arbete.

Det var just Europeiska rådet som först introducerade subsidiaritetsprincipen i EU-sammanhang, 1992. Denna viktiga princip - som ibland också kallas närhetsprincipen - har sedan dess blivit ett allt viktigare instrument för att bedöma vad EU ska - och inte ska - göra.

Genom Lissabonfördraget får nationella parlament den viktiga rollen att kontrollera att subsidiaritetsprincipen verkligen tillämpas. Avsikten med denna kontrollmekanism är att stärka unionens legitimitet och se till att EU inte lägger sig i frågor som hör hemma på nationell nivå. Det är viktigt att de nationella parlamenten förbereder sig för att kunna hantera denna nya kompetens på ett bra sätt.

Även när det gäller unionens politikområden fullföljer Lissabonfördraget trender som har kunnat skönjas under lång tid.

På främst 80- och 90-talen utvecklades vad som skulle bli EU:s andra och tredje pelare, dvs. främst brottsbekämpning och unionens utrikes och säkerhetspolitik. Lissabonfördraget avskaffar nu pelarstrukturen. Brottsbekämpning sammanförs med unionens övriga politikområden och blir därmed mer överstatligt. Bland annat begränsas det nationella vetot, vilket kommer att effektivisera beslutsfattandet väsentligt.

Utrikes- och säkerhetspolitiken behåller sin särskilda karaktär, inklusive den nationella vetorätten. Samtidigt stärks unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik, som sedan 1997 har uppburits av Javier Solana. Den höga representant får nu en så kallad "dubbelhatt", med uppdrag att vara både vice ordförande i kommissionen och ordförande för rådet för utrikes frågor. Avsikten är att arbetet med utrikes frågor ska hållas samman bättre, och att EU ska få ett tydligare ansikte utåt. Dessutom etableras en europeiskt utrikestjänst med syfte att bättre samordna våra utrikepolitiska resurser och kompetens.

Slutligen vill jag nämna mänskliga rättigheter, ett område där EG-domstolens mångåriga rättspraxis bekräftades och utvecklades år 2000, när EU fick en egen stadga för grundläggande rättigheter. Lissabonfördraget fullföljer denna utveckling genom att ge stadgan rättsligt bindande status. Samtidigt införs en regel om att EU ska ansluta sig till Europakonventionen om de grundläggande rättigheterna.

På det stora hela är Lissabonfördraget mer medborgarorienterat än tidigare fördrag genom stadgan, en ökad betoning på öppenhet och insyn, samt möjligheten till medborgarinitiativ.

För att återknyta till bilden av EU:s utveckling som ett bergslandskap, innebär Lissabonfördraget onekligen en höjdpunkt. Med detta menar jag inte bara att fördraget är väldigt viktigt och ett slutmål för en resa som startade för länge sedan. Jag menar också att fördraget är utgångspunkten för en ny utveckling, men en utveckling som förhoppningsvis blir något lugnare när det gäller institutionell reform.

Flera av de reformer som jag har nämnt kommer att behöva verkställas och utvecklas under kommande år, och kommer därmed att ge nya avtryck i EU:s topografi.

EU-ländernas gemensamma ambition är att fördraget ska träda i kraft den 1 januari 2009. Detta innebär att EU kan komma att ha en ny institutionell ram när Sverige tar över ordförandeskapet i rådet hösten 2009.

Innan dess kommer unionens stats- och regeringschefer troligen att ha nominerat en vald ordförande för Europeiska rådet och en hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken.

Valet av personer till dessa poster kan väntas få stora konsekvenser för hur de nya roller fungerar i praktiken. Just nu diskuteras den mer konkreta arbetsbeskrivningen för dessa personer. det är viktigt att veta vad de ska göra innan vi börjar spekulera i kandidater.

Till detta kommer att vissa delar av fördraget inte kommer att träda i kraft förrän om flera år. Från och med 2014 ska kommissionen ha färre ledamöter än antalet medlemsstater. Inför detta kommer vi att behöva införa ett rotationssystem, vilket på nytt kommer att väcka diskussion kring makt och legitimitet inom EU

Ett sista exempel rör det nya systemet för röstviktning i rådet - ni minns väl kravet på stöd från en dubbel majoritet, dvs. en majoritet av både medborgare (65%) och stater (55%). Denna viktiga reform kommer inte att träda i kraft fullt ut förrän 2017.

Diskussionen om fördraget och de grundläggande spelreglerna för unionens arbete har varit viktig och nödvändig. Men vi får inte glömma att det till syvende och sist är politikens innehåll som räknas.

Vi kommer under vårt ordförandeskap hösten 2009 att söka använda den nya miljön som fördraget innebär för att leverera resultat. Ett viktigt område som jag redan berört är brottsbekämpning, där vi räknar med att ett nytt flerårigt lagstiftningsprogram ska kunna läggas fast under Sveriges ordförandeskap. Tack vare det nya fördraget kommer programmet kunna bli betydligt mer effektivt än tidigare, liknande program.

Med ett nytt fördrag på plats kommer EU att också kunna koncentrera sig på de riktigt stora utmaningar som vi har framför oss. Det handlar givetvis först och främst om klimatfrågan, där EU behöver driva på med all kraft för att nå en hållbar, global lösning när Kyotoprotokollet löper ut 2012. Det nya fördraget nämner miljö och klimatfrågorna som viktiga frågor för EU men här kan man säga att verkligen redan har gått före.

Men det handlar också om exempelvis EU:s roll i globaliseringen. Här finns många stora utmaningar, som till exempel Lissabonstrategins framtid och ambitionen att stärka EU:s globala konkurrenskraft.

På andra områden är utvecklingen svårare att förutsäga. Det är viktigt att komma ihåg att fördragsreformer endast lägger fast de grundläggande förutsättningarna. Sedan tar verkligheten och den politiska viljan och ledarskapet över - och ingjuter över tid liv i landskapet.

På det här sättet har EU alltid utvecklats, successivt, steg för steg, över ett varierande och ibland rätt vackert landskap.