Humanitärt skydd och den humanitära rätten

I många fall innehåller enskilda humanitära insatser inslag av både materiellt bistånd och skydd. Skyddsinsatsena kan vara påtalande av väpnade gruppers skyldigheter, registring av ställning som flykting eller internflykting, och utbildning om rättigheter och statens skyldigheter enligt folkrätten.

Humanitära biståndsinsatser har i grunden två nära fogade former, materiellt bistånd och skydd. Materiellt bistånd kan ske i form av försörjning med framför allt livsmedel, näringstillskott, husrum, vatten, sanitetsanläggningar, sjukvård och andra hälsoinsatser, samt i vissa fall undervisning, jordbruksstöd och andra ej omedelbart livräddande insatser.

Skyddsåtgärder avser insatser för att säkerställa den nödlidandes rättigheter till framför allt kroppslig säkerhet och värdighet. Skyddsinsatser innefattar påtalande av väpnade gruppers skyldigheter, registrerande av ställning som flykting eller internflykting, och utbildning om rättigheter och folkrättsskyldigheter. I många fall innehåller enskilda humanitära insatser inslag av både materiellt bistånd och skydd.

Folkrätten och statens eget ansvar

Det internationella arbetet för att undsätta människor som har nödställts av katastrofer har genom åren kommit att i stor utsträckning bekräftas i folkrätten, inte minst i den humanitära rätten.

Sverige utgår i sin humanitära biståndspolitik från att varje stat har förstahandsansvaret att möta de humanitära behov som uppstår inom det egna landets gränser. I de fall som staten, eller andra institutioner i det utsatta landet, inte vill eller kan leva upp till detta ansvar anser Sverige att utomstående organisationer och stater har ett ansvar att lämna stöd, i enlighet med folkrätten och med etablerad praxis inom det internationella humanitära biståndet, om möjligt med samtycke av den berörda staten. Detta ansvar kallas ofta det humanitära imperativet.

Sveriges humanitära biståndspolitik

Sveriges humanitära biståndspolitik utgår från Genèvekonventionerna från 1949, dessas tilläggsprotokoll från 1977 och andra uttryck för den internationella humanitära rätten, från flyktingrätten, de mänskliga rättigheterna, rättsliga instrument med bäring på naturkatastrofer och vedertagen internationell praxis på området. Politiken vägleds av de humanitära principerna om humanitet, opartiskhet, neutralitet och oberoende.

Med humanitet avses att mänskligt lidande bör avhjälpas varhelst det uppstår. Med opartiskhet avses att det humanitära biståndet skall utgå från nödlidande människors behov, och utan åtskillnad pga. andra faktorer såsom kön, folkgruppstillhörighet, religion eller politisk åskådning. Med neutralitet avses i detta sammanhang att det humanitära biståndet och humanitära aktörer inte får ta ställning i väpnad konflikt eller politiskt betonade meningsmotsättningar där en humanitär biståndsinsats genomförs. Med oberoende avses oavhängighet från de icke-humanitära hänsyn som givande, mottagande eller andra parter kan ha i förhållande till den kris där humanitärt bistånd genomförs.

FN, rödakorsrörelsen och enskilda organisationer

Förenta nationerna (FN) har en grundläggande och unik uppgift att leda och samordna internationella humanitära insatser. Den internationella rödakorsrörelsen intar en särskild ställning, i synnerhet ICRC, Internationella rödakorskommittén, genom den uppgift Genèvekonventionerna ger organisationen beträffande humanitärt bistånd och skydd och beträffande övervakande av den humanitära rätten. Enskilda organisationer har en väsentlig uppgift i genomförandet av humanitära insatser.