Tal
9 november 2002
Margareta Winberg

Tal av vice statsminister Margareta Winberg vid Taube-seminarium på Öland, den 9 november 2002

Det finns många skäl att tycka om Evert Taube. Men det är inte för hans kvinnoskildringars skull. I många av Taubes visor speglas utmärkt en kvinnosyn som var etablerad under första hälften av 1900-talet. Som jämställdhetsansvarig kan jag inte låta bli att reflektera lite över könsrollerna i Evert Taubes diktning.

I Evert Taube Sällskapets årsskrift från 1997 konstaterar Anna Smedberg kort och gott: ”Man kan dela in Taubes kvinnogestalter i två kategorier. Kvinnan är antingen en madonna eller en glädjeflicka.”

Och det är väl ungefär den slutsats man kan frukta när man tänker på alla sjömansvisorna med dess ibland lömska men förföriska kvinnor. Eller som det heter i "Balladen om Ernst Georg Johansson" :

"Men kvinnan som är användbar till många ändamål,
hon frestar ofta ynglingen långt mera än han tål."

Eller i Balladen om Gustaf Blom från Borås:

"förlorade en halv miljon blott för en kvinnas skull.
Hon var från Fidji, jag föll i hennes garn,"

I flera visor beskrivs tämligen öppet och osentimentalt vad man måste beskriva som utnyttjande av prostituerade. Men det är ofta den prostituerade som är skurken i historien. Hon förleder den godhjärtade och kanske lite naive unge sjömannen. Därmed vänder han på begreppen. Idag ser vi prostitution som mäns våld mot kvinnor. Mannen är förövaren – kvinnor offret. I Taubes värld sätts inte mannens vandel i fråga. Dock förekommer det i bakgrunden ibland manliga skurkar, kanske är de hallickar. Det kan ju till exempel låta så här:

"Knappt sitter hon uppå Karl-Alfreds knä,
så säger hon: Tag fram din portmonnä!
Karl-Alfred frågar: Vad ska du med den?
Hon svarar blott: Tag hit den strax min vän!
Och i detsamma kliver in en man
en sådan, som man ej beskriva kan"

I Taubes värld är könshandeln en normalitet och på det sättet kan man kanske uppfatta honom som en realist som beskriver den rådande verkligheten. Han hycklar inte. När Fritiof Andersson möter senoritan så betraktar han hennes hår och rosenröda mun

"och hennes vita tänder och hennes bruna arm
och hennes smala händer och hennes höga barm,
och sen tog Fritiof Andersson den flickan i famn.
Så gör en sjöman när han går i land."

Så är det, konstaterar han. Så gör en sjöman när han går i land. Inget hyckleri här inte. Taube beskriver den tid han lever i. I dag har mycket förändrats. Men inte allt.

Prostitution förekommer i dag också. Fast i dag hycklar vi med det. Att köpa prostituerade är i dag ett brott i Sverige. Men ändå görs det. Låt oss inte hyckla med det.

Jag gillar Evert Taubes musik - det bör kanske påpekas efter den här kritiken. Men jag är kritisk mot den könsmaktsordning som blir tydlig i hans verk. Och kritiken riktar sig mot poeten som oftast förstärkte den tidens ordning. Den riktar sig inte emot Evert Taube.

Låt oss fundera över vad det är för maskulinitet som Taube skildrar. För visst är det tidens - och kanske vår tids - lite ängsliga maskulinitet som träder fram i hans sånger. Vi möter fysiskt kraftfulla män. Män som formar sitt eget öde. Sjömän och cowboys. Kamratskapet män emellan skildras ofta i varma ordalag.

Det är hederliga rejäla män som då och då handlar i knipa av det enkla skälet att de blivit förälskade i kvinnor. De förefaller mig vara vilda män som står utanför det borgerliga samhället. En manstyp som ibland förekommer i proletärromaner. Här finns inga reflekterande män som ifrågasätter sin könsroll. Inga ”mjukisar” eller ”fjollor”. Inga män som skulle kunna tänkas ta pappaledigt. Det är män som är frånvarande i familjen.

Den vackra visan ”Brevet från Lillan”, ni vet ”Pappa kom hem, för jag längtar efter dig…”, är ett brev från en flicka som saknar sin far. Inte ett brev från en far som saknar sin dotter. Samtidigt är det ju uppenbarligen en visa som är en varm kärleksförklaring till ett barn.
Men kanske har den kraftfulla maskuliniteten liksom inga uttryck för den kärleken. Så det fick bli ett kärleksbrev till mannen istället.

Gustaf Blom från Borås lämnar sin svarta familj men tar dock hand om sin vita son. Det föräldraskapet manar dock som bekant inte till efterföljd.

"Nu sitter han i Sing-Sing, utmärglad som ett lik,
och själv går jag och sörjer i min blodiga butik,"

Så illa kan det gå när män uppfostrar sina barn.

I Anna Smedbergs uppsats, som jag nämnde inledningsvis och som är den enda beskrivning av Taubes kvinnoskildringar som jag fick tag på inför det här talet, i den uppsatsen uppmärksammas mest ”madonnorna” i Taubes poesi. ”Konsten fungerar som ett substitut för den kvinna som åtrås. Den starkaste närvaron av kvinnan visar sig i hennes frånvaro”, skriver hon. Och vidare: ”Den höviska kärleken, kärleken som bara är poesi, kräver ett avstånd för att kunna existera”. Och jag kan tycka att det ligger något i det. Kvinnorna i Taubes visor blir - såvida de inte är ”glädjeflickor” - ofta lite idealiserade och liksom inte närvarande annat än som ett objekt för åtrå och dyrkan.

Många underbara Taubevisor är utformade som konversation under dans. Vilket är ett roligt grepp och jag kan inte erinra mig att andra visdiktare använt sig av den dramaturgin. Möjligen finns det i Cornelis ”Cecilia Lind” finns lite av samma atmosfär och den visan känns ju nästan lite taubesk.

Men kvinnorna säger inte mycket i dessa danskonversationer. Utan det är männen som - som vanligt - brer ut sig. Man kan riktigt känna hur alla dessa kvinnor, storögt beundrande, nästan självande och förälskade njuter av att ha blivit uppbjudna.

"Tänk att jag dansar med Andersson,
lilla jag, lilla jag, med Fritiof Andersson."

Tala om att respondera sin egen underordning!

En danspartner som dock inte är så lättflirtad är ju Carmencita som stolt avvisar uppvaktningen. Dock av det lite krassa skälet att hon har en annan friare

"En som har tjugotusen kor
och en estancia som är förfärligt stor."

I dessa dansvisor är det åter mannen och maskuliniteten som hyllas. Och dessa kvinnor får lyssna på åtskilligt. Den manlige dansören brer, ofta lite mästrande och självupptaget, ut sig om än det ena än det andra. ”Sånt gör man numera, som fröken vet, med elektricitet”, upplyser tatueraren sin, säkert häpne och i detta ämne kunskapstörstande, partner. En annan kvinnlig danspartner känner sig som en andunge i mannens havsörneklor. Men det har han generöst överseende med eftersom hon ”dansar så härlig vals”.

Evert Taube levandegör i dessa visor en sanning som gäller än i dag. Fast i dag på lite annat sätt. Mannen står i centrum. Det manliga perspektivet är det överordnade, det intressanta och det andliga perspektivet. Att vara människa är att vara man. Kvinnan är objekt. Mannen är subjekt. Kvinnor lever liksom i en annan värld. Som mustiga förföreskor eller eteriska nymfer.

Det kan förefalla vara lättköpta poänger att med dagens värderingar fokusera en del citat ur Everts visor. Det är inte alls min avsikt. Och min avsikt är självfallet inte alls att förringa Evert Taube. Vad jag vill är i stället att visa hur en uppfattning om könets betydelse präglar vår vardag. Och Evert Taube är en del av vår vardag. Könsrollerna styr oss och vårt samhälle. Evert Taubes dikter är en del av vårt samhälle. Något vi alla, med glädje, bär med oss. Men i detta arv finns insprängt uppfattningar av manlighet och kvinnligt som fortfarande sitter som en självklarhet i väggarna.

I dag har vi andra värderingar. Könsrollerna förändras med tiden. Och just detta är en viktig insikt: att manlighet och kvinnlighet inte är något absolut givet. Förändringar är möjliga. Könsrollerna är inte givna oss av naturen en gång för alla. Biologin har inte låst in oss i kategorier. Den styr inte. Det går att förändra!

Det kan vara lätt att kritisera den könsmaktsordning som förekom förr och som delvis speglas i Taubes visor. Samtiden har alltid ett övertag mot historien. Det är väsentligt svårare angripa den ojämställdhet som fortfarande finns. ”Vi har ju uppnått det jämställda samhället”, är det många som säger. Det är ju inte alls som det var förr. Ja, det är sant. Mycket har blivit bättre. Men sanningen är ju dessvärre att könsordningen i huvudsak är intakt. Män är överordnade kvinnor. Så enkelt är det. Everts bilder gäller på det hela taget än i dag.

Och även som vice statsminister kan jag råka ut för danspartners som vill undervisa mig om ett och annat. Och även sådana som uppfordrande ber mig: ”Skaffa mig ett jobb i din butik”