Förbud mot användningen av kvicksilver

Vad innebär förbudet och vad betyder det för den svenska miljön?

Det generella kvicksilverförbudet innebär att kvicksilver och varor som innehåller kvicksilver inte får släppas ut på den svenska marknaden. Det blir också förbjudet att använda kvicksilver. Dentalt amalgam som används inom tandvården innehåller kvicksilver och i och med förbudet når Sverige en närmast 100%:ig utfasning av användningen av detta inom tandvården. Kemikalieinspektionen kommer dock att kunna utfärda ett tidsbegränsat undantag för användning av amalgam på vuxna patienter inom sjukhustandvåden. I och med det minskade användandet av dentalt amalgam kommer utsläppen av kvicksilver till avloppsslam och vattenmiljön att minska. Det sätts också ett slutdatum för användning av kvicksilver som katalysator inom den så kallade klor-alkaliindustrin, där kvicksilver hanteras i mycket stora mängder. Förbudet sätter också stopp för annan användning, till exempel i analyskemikalier. Förbudet innebär också att det inte går att införa nya användningsområden för kvicksilver. Genom detta förbud har Sverige gått så långt som det är möjligt nationellt för att förhindra utsläpp genom reglering vid källan.

Finns det några andra skäl för att genomföra förbudet?

EU har en kvicksilverstrategi som syftar till att minska utsläpp, tillgång och efterfrågan på kvicksilver och att skydda mot exponering. Inom ramen för FN:s miljöprogram har världens länder uttalat att det behövs ytterligare åtgärder för att minska utsläppen på global nivå. Det generella förbudet bör därför också ses som ett bidrag till dessa ambitioner. Svenska erfarenheter av att använda kvicksilverfri teknik kommer också att kunna spridas och komma andra länder tillgodo.

Inrättandet av ett nationellt slutförvar av kvicksilverhaltigt avfall har varit en grundbult i den svenska kvicksilverpolitiken sedan lång tid tillbaka. Varför ändrar regeringen plötsligt politik?

Regeringen står fast vid uppfattningen att den miljömässigt bästa lösningen för slutförvaring av kvicksilver är i djupt bergförvar. Regeringen står också fast vid att avfallsägare bör bära ansvaret för att ett bergförvar kommer till stånd, det vill säga ur både ekonomiska, tekniska och praktiska aspekter, i enlighet med principen om förorenarens ansvar. Den svenska marknaden för farligt avfall har dock relativt liten volym. Kostnaderna för deponering i djupförvar i Sverige skulle enligt en nyligen rapporterad statlig utredning, "Att slutförvara långlivat farligt avfall i undermarksdeponi i berg", bli ungefär 15 gånger högre än att deponera i befintlig anläggning i Tyskland. Slutsatsen i rapporten är också att de tyska saltgruvorna väl motsvarar de krav på säkerhet i djupa bergrum som ligger bakom svensk lagstiftning. Remissinstanserna delar utredningens slutsatser. Regeringen gör det därför möjligt att deponera kvicksilverhaltigt avfall inom EU.

• Läs SOU 2008:19, Att slutförvara långlivat farligt avfall i undermarksdeponi i berg

Hur mycket kvicksilver har vi i Sverige som måste skickas till slutförvar just nu? Hur mycket rör det sig om totalt?

Just nu finns det ärenden som rör 200 ton kvicksilverinnehållande mätinstrument, 120 ton lysrörspulver, 20 ton krossade kvicksilverinnehållande instrument samt 75 ton amalgamkapslar. Avfallet kommer med sannolikhet att föras till en tysk saltgruva. Den totala volymen svenskt avfall som ska deponeras under mark är svår att uppskatta då det anges i ton och densiteten beror på hur det behandlas för deponering. Totalvolymen har uppskattats till 2000 m3 vilket kan omräknas till 2000 ton metalliskt kvicksilver.

Hur mycket kostar det att bygga ett slutförvar för kvicksilver i Sverige?

Kostnaderna för att bygga ett slutförvar för kvicksilver i Sverige har uppskattats i en rapport från Naturvårdsverket och sedan i ytterligare två utredningar. Investeringskostnaderna för att bygga i berg består främst i kostnader för att spränga ut tunnlar ned till förvarsnivå och att där bygga förvaringsrum. Anläggningskostnaden har uppskattats till cirka 200-300 miljoner kronor för en avfallsmängd på 1000-20 000 ton. Till detta kommer kostnader för eventuell upparbetning, stabilisering och transport som beräknas vara av samma storleksordning som anläggningskostnaden, det vill säga 200-300 miljoner kronor, för det svenska avfallet med kvicksilverhalter över en procent. Totalt uppgår kostnaden därmed till 400-600 miljoner kronor.

Finns det inte risk för att svenskt avfall som förs ut ur landet hamnar på villovägar och inte alls tas omhand på ett miljömässigt säkert sätt?

Regeringen har haft nära kontakter med de större avfallsaktörerna inför de föreslagna förändringarna. Det är regeringens uppfattning att aktörerna har ett starkt eget intresse i att säkerställa att avfallet också i praktiken tas omhand på ett säkert sätt. Aktörerna har därutöver en positiv inställning till att utveckla tekniker för stabilisering av kvicksilverhaltigt avfall. Det finns också ett heltäckande regelverk inom EU för anmälan av avfallstransporter och för omhändertagande av farligt avfall. Därmed anser regeringen att man har säkerställt att allt kvicksilveravfall kommer att tas om hand på ett säkert sätt.

Kan man verkligen lita på de godkända tyska förvaren?

När det gäller deponering i undermarksförvar har Tyskland lång erfarenhet. Deponeringen sker normalt i djupt belägna formationer av bergsalt. Behandlat avfall deponeras i utbrutna gruvrum. Tre sådana anläggningar är i drift - den första sedan 1970-talet. På 500 meters djup finns saltformationer som bildades för mer än 200 miljoner år sedan. Dessa geologiska förutsättningar innebär att man kan deponera långlivat stabiliserat kemiskt farligt avfall med synnerligen stora säkerhetsmarginaler för mycket långa tider in i framtiden. Saltformationerna har som sagt en ålder på 100-200 miljoner år. Av geologiska skäl finns därför vetenskaplig grund att anta att ett förvar kommer att bestå och förbli säkert under geologiska perioder framåt, det vill säga miljontals år. Deponeringen är väletablerad sedan många år och kemiskt farligt avfall såsom kvicksilver har deponeras sedan 1973.

Innebär förbudet att kvicksilver nu också försvinner från lysrör och lågenergilampor?

Nej. Det svenska förbudet omfattar inte sådana varor som redan regleras i harmoniserande EG-lagstiftning, såsom batterier, lysrör och lågenergilampor. Belysning och ljuskällor omfattas av RoHS-direktivet (direktiv 2002/95/EC om elektriska och elektroniska produkter), och berörs inte av det svenska förbudet mot kvicksilver. Direktivet har generella gränsvärdena för ämnen reglerade genom direktivet, men det finns även specifika gränsvärden för bland annat undantag för användning av kvicksilver i ljuskällor. Dessa är:

Kvicksilver i lågenergilampor:
- upp till 5 mg kvicksilver per lampa.

Kvicksilver i lysrör för allmänna ändamål:
- upp till 10 mg halofosfat,
- upp till 5 mg trifosfor med normal livstid,
- upp till 8 mg trifosfor med lång livstid.

För lysrör för särskilda ändamål och för andra lampor som inte uttryckligen nämns ovan finns i dagsläget inga gränsvärden när det gäller kvicksilver.

Hur går beslutet om förbud mot användning av kvicksilver ihop med beslutet om att vanliga glödlampor ska fasas ut? Alternativet som förs in på marknaden - lågenergilampor - innehåller kvicksilver.

Det kommande förbudet mot glödlampor motiveras främst av en ökad energieffektivitet hos alternativa lampor. Även om det finns små mängder kvicksilver i lågenergilampor så kommer övergången till dessa totalt sett att bidra till en minskning av kvicksilverutsläppen eftersom kvicksilver används i stor utsträckning vid energiproduktion inom EU.

Varför får lågenergilamporna ändå fortsätta att innehålla kvicksilver?

Förbudet är totalt utifrån de möjligheter Sverige har att införa förbud nationellt. Lågenergilamporna regleras på EU-nivå och Sverige driver frågan om att minska kvicksilverinnehållet i dem i den pågående översynen av gränsvärden för kvicksilver. På sikt är dock förhoppningen att alternativ ska kunna tas fram så att kvicksilver inte ska behövas i ljuskällor heller. I dagsläget finns dock inget alternativ till kvicksilver i lågenergilampor.

Belysning och ljuskällor regleras på EU-nivå i det så kallade RoHS-direktivet (direktiv 2002/95/EC om elektriska och elektroniska produkter), och berörs inte av det svenska förbudet mot kvicksilver. Direktivet har generella gränsvärdena för ämnen reglerade genom direktivet, men det finns även specifika gränsvärden för bland annat undantag för användning av kvicksilver i ljuskällor.

För närvarande pågår det en översyn av de gränsvärden för kvicksilver som gäller idag. Bland annat pågår en hel del forskning om alternativa tekniker och ett exempel är de så kallade LED-lamporna.

Hur ska konsumenterna agera när det gäller inköp av lampor?

Det är viktigt att som konsument vara medveten om att det finns kvicksilver i lågenergilamporna. Sverige har fått gehör inom EU för att det är viktigt att märka lågenergilamporna med kvicksilverinnehåll. Detta möjliggör för konsumenterna att välja den lågenergilampa som innehåller minst kvicksilver. Det är även viktigt att känna till hur man ska agera om en lågenergilampa går sönder. Detta för att det finns risk för människor att direktexponeras för kvicksilver om en lågenergilampa går sönder i hemmet. Kemikalieinspektionen har särskild information om detta på sin webbplats.

• Kemikalieinspektionens webbplats

Vad gäller för insamlingen av lågenergilampor?

Kommuner och producenter samarbetar för att ta hand om den här typen av avfall. Samarbetet innebär att kommunerna åtagit sig att sköta all insamling från hushåll och producenterna sköter all behandling. Insamlingen sker i anslutning till övrig insamling av elektronikavfall och farligt avfall - oftast vid de kommunala återvinningscentralerna. I vissa kommuner finns också fastighetsnära insamling.