Varupaketet
Sommaren 2008 beslutades i EU om ett nytt paket med åtgärder i syfte att förbättra handeln med industrivaror, det så kallade varupaketet. Det är ett samlingsnamn för tre rättsakter; förordning 764/2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat, förordning 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter samt beslut 768/2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter.
De två förordningarna gäller direkt i svensk rätt från de datum de träder i kraft. De syftar till ta bort administrativa hinder som finns eller kan uppstå vid handel med varor.
I Sverige deltar nästan samtliga departement och en rad myndigheter i arbetet med att göra verklighet av varupaketet. UD:s enhet för främjande och EU:s inre marknad är den enhet i Utrikesdepartementet som ansvarar för samordningen i Regeringskansliet.
Förenklingar för varor som följer olika regler i olika medlemsländer
De nationella bestämmelserna för varor som omfattas av tekniska regler kan skilja sig från land till land. Förordningen 764/2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat är det senaste i raden av initiativ inom EU för att ta hand om problem med fri rörlighet för varor på det icke-harmoniserade området.
Förordningen slår bland annat fast att en myndighet som är på väg att fatta beslut som begränsar möjligheten att sälja en produkt som lagligen har sålts i ett annat medlemsland, måste följa vissa administrativa rutiner och noga motivera att beslutet stämmer överens med EU:s regler.
EU:s medlemsstater har kommit överens om en princip som innebär att länderna ömsesidigt ska erkänna sådana produkter som lagligen har sålts i en av EU:s medlemsstater utan att behöva anpassas till det egna landets regler. Principen bygger på att medlemsländerna ömsesidigt erkänner varandras system för kontroll av produkter och att myndigheter utgår från att en produkt är säker i det egna landet om den anses säker i ett annat medlemsland. Enda undantaget från regeln är om det finns särskilda skäl så som exempelvis miljö och hälsa.
Vidare slår förordningen fast att kontaktpunkter ska inrättas i varje medlemsland. Kontaktpunkterna ska bland annat lämna information om vilka nationella regler som gäller och om principen om ömsesidigt erkännande. Kommerskollegium är utsedd till svensk kontaktpunkt enligt EG-förordningen som träder i kraft den 13 maj 2009.
Ömsesidigt förtroende ökar rörligheten
Genom att man kan lita på produkter som saluförs i den Europeiska unionen säkerställs den fria rörligheten för varor. Förordningen 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter syftar till att stärka de gemensamma reglerna om att medlemsstaterna ska kontrollera att produkter inte hotar exempelvis människors hälsa eller säkerhet. Enligt förordningen ska medlemsstaterna samarbeta och informera varandra om hur kontrollerna utförs och vad de offentliga myndigheterna gör för att se till att produkterna lever upp till de krav som fastställs i EU:s gemensamma regler, den så kallade harmoniserade gemenskapslagstiftningen.
I Sverige finns 15 olika sektorsmyndigheter som utför den här typen av kontroll. Swedac fungerar som samordnare av den svenska organisationen för marknadskontroll.
Enligt förordningen ska det finnas gemensamma europeiska regler för hur ackreditering skall utföras. Ackreditering är en form av bedömning av att organisationer som utför till exempel provning, certifiering eller besiktning har den rätta tekniska kompetensen för att utföra sina uppgifter. I Sverige är det Swedac som utför ackreditering.
EU-förordningen om ackreditering och marknadskontroll träder i kraft den 1 januari 2010.
Referensdokument ska underlätta enhetlighet
För att EU-ländernas gemensamma regelverk kring villkoren för varuhandel ska bli enhetliga, har EU-länderna utarbetat allmänna principer och referensbestämmelser (beslut 768/2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat). Denna rättsakt genomförs inte i medlemsländernas nationella lagstiftning, utan ska användas som referensdokument. Här finns till exempel referensbestämmelser om vilka skyldigheter tillverkare, importörer och distributörer ska ha för att en produkt ska uppfylla gällande krav. Beslutet innehåller också referensbestämmelser om i vilken ordning en tillverkare måste ta hjälp av ett så kallat anmält organ för att låta prova eller certifiera produkten så att den uppfyller kraven på till exempel säkerhet innan den släpps på marknaden.
