Pressmeddelande
15 december 2003
Landsbygdsdepartementet
Utredningen om betesrätt vid fäbodbruk och annan småskalig djurhållning (Jo2003:02)

- Fäbodkulturen bör bevaras och stärkas

Det säger Lars-Erik Sojdelius, som fått i uppdrag av regeringen att utreda frågor rörande betesrätt och stängselskyldighet i fäbodbruket och vissa andra företagsformer och idag överlämnade sitt betänkande Betesrätt vid fäbodbruk m.m. till jordbruksministern (SOU 2003:116).

Utredaren har koncentrerat sitt arbete på fäbodbruket och vissa andra företagsformer som bedriver djurhållning enligt gammal tradition och sedvana. Därmed avses bl.a. att djuren betar fritt på ostängslad skogsmark. Fäbodbruk förekommer idag framför allt i Dalarnas, Jämtlands, Värmlands och Gävleborgs län. Fritt skogsbete förekommer också, i begränsad utsträckning, inom bl.a. Västerbottens och Norrbottens län. I dessa fall handlar det främst om s.k. fjällnära jordbruk och fjällägenheter. Utredaren anser att det behövs lagbestämmelser för att framför allt det fria skogsbetet skall kunna fortsätta.

Skogsbetet sker idag med stöd av dels vissa bestämmelser i ägofredslagen, dels gammal sedvana. Antalet fäbodar med någon form av traditionell djurhållning har av utredaren beräknats till ca 200.

Utredaren konstaterar att det fria skogsbetet visserligen utnyttjas av en ganska liten grupp av företagare men att det har stor betydelse från miljö- och naturvårdssynpunkt. Skogsbetet bidrar till att det öppna odlingslandskapet och den biologiska mångfalden bevaras. Flera skäl talar således för att betesrätten stärks i en särskild lag, i betänkandet benämnd Lag om rätt till bete vid fäbodbruk m.m. I betänkandet redovisas några rättsfall rörande sedvanebetet som tyder på att betesrätten vid eventuella konflikter mellan markägare och djurhållare har en osäker eller i vart fall oklar ställning. Osäkerheten gäller också i vilken utsträckning djurhållaren är skyldig att hålla stängsel för att hindra att djuren kommer in på andras marker. I fäbodområdena finns en praxis som ibland kallas för Dalalagen. Den innebär att det inte är djurägaren utan den som vill skydda sin mark mot betande djur som får anordna stängsel (den omvända stängselskyldigheten). Denna praxis går så att säga stick i stäv med gällande lagbestämmelser om stängselskyldighet och det är därför enligt utredningen tveksamt om den håller vid en rättslig prövning.

Utredarens lagförslag innebär dels att de nuvarande bestämmelserna i ägofredslagen om s.k. gemensamt bete får leva vidare, dels att det sedvanebete som utövas enligt stadigvarande sedvana på berörda orter bekräftas och får stöd i den nya lagen. Utredaren framhåller vidare att den omvända stängselskyldigheten bör få en starkare ställning som sedvanerätt i och med att bestämmelserna om stängselskyldighet i ägofredslagen enligt förslaget försvinner.

Lagförslagen innebär i övrigt att ägofredslagen upphävs och att frågor som regleras i den lagen i fortsättningen hanteras enligt annan befintlig lagstiftning. Hit hör t.ex. stängselfrågor, tillsyn av djur, skadestånd och omhändertagande av bortsprungna djur. Tillämpliga lagar i dessa frågor blir därmed (i tur och ordning) anläggningslagen, djurskyddslagen, skadeståndslagen och hittegodslagen. Det s.k. strikta ansvaret för skador som husdjur orsakar på annans mark försvinner och ersätts med skadeståndslagens regler om ansvar för vållande av skada.

Kontakt

Särskild utredare
Lars-Erik Sojdelius
Tel: 08-405 20 70