Klimatkommissionens slutrapport: Nya klimatsatsningar behövs nu

Nya och riktade klimatsatsningar behövs mycket snabbt. Utlovade biståndsnivåer måste infrias. Det lokala ägarskapet måste öka. Samtidigt krävs globala samverkande mekanismer för att klara utvecklingsländernas klimatutmaningar. Det är några av kommissionen slutsatser.

- Fattigdomsbekämpningen och klimatförändringarna är vår tids ödesfrågor. Frågorna hänger ihop och måste lösas tillsammans. Det är en av kommissionens avgörande ställningstaganden, säger biståndsminister Gunilla Carlsson.

Klimatförändringarna är redan här och sker snabbare än vad prognoserna förutsett. Kommissionen har bland annat besökt utsatta miljöer i tre olika världsdelar som skiljer sig åt, både avseende fysisk miljö men också i politiska system och styrning. I Kambodja besöktes översvämmade delar av Mekongdeltat. I Mali studerades den utbredda torkan och i Bolivia bevittnade kommissionen bortsmältande glaciärer.

För de mest utsatta samhällena är det inte bara anpassningsåtgärder som behövs. Prioritet måste ges åt att bygga upp människors anpassningsförmåga och motståndskraft, förmågan att hantera risker och påfrestningar. I fattiga och utsatta samhällen hjälper inte klimatsatsningar om medborgarna inte själva har förmåga att leva ett drägligt liv, ha tillgång hälsovård, utbildning eller rättssäkerhet. I detta arbete har institutionerna en avgörande roll. Alltså själva fundamentet i ett stabilt samhälle.

Kommissionen konstaterar att vi kan inte fortsätta arbeta i stuprör där klimatsatsningar görs fristående från utvecklingsarbete. Särskilt viktigt är att klimatinsatser, utveckling och katastrofinsatser hanteras gemensamt. Det kräver att arbetet leds från högsta politiska och organisatoriska nivå.

Kommissionens huvudsakliga slutsatser slår fast att:

1) Additionella resurser behövs utöver biståndet. Med additionalitet avses resurser utöver 0,7 procent av BNI i bistånd. Men finansieringen kommer att behövas från olika källor. Kommissionen föreslår mobilisering av nya och additionella medel nu, men inte på bekostnad av redan pågående utvecklingssamarbete.

Prioritet ges åt de mest utsatta länderna - i Afrika och de små ö-staterna. Stöd måste ske till ländernas egna fattigdomsstrategier (NAPA) som utgångspunkt för långsiktiga planer och strategier. Detta är i stort sett vad Sverige har gjort med sitt klimatinitiativ på ca 4 miljarder kronor för 2009-2011. Kommissionen uppmanar andra givare att göra detsamma.

2) Kommissionen menar att vi måste arbeta med finansieringsfrågan i en flerstegsprocess och dela in den i en mobilisering, i en hantering och i en allokering av resurser. Det finns flera förslag om mobilisering av nya resurser inom ramen för klimatförändringarna.

Kommissionen anser att det i ett första steg behövs 1-2 miljarder USD i nya resurser för att snabbt få igång åtgärder för anpassning i de mest sårbara länderna.

3) Det finns många nya fonder och mekanismer för anpassningsfinansiering men dessa riskerar skapa problem för hanteringen av resurser. Därför bör inga nya vertikala fonder (fonder för ett särskilt ämnesområde) skapas. Allokeringen av resurser måste ge prioritet åt de minst utvecklade länderna och samhällena och använda redan befintliga kanaler.

4) I ett andra steg måste staterna komma överens om en mekanism med demokratisk och effektiv styrning och den nödvändiga flexibiliteten för att kunna möta många olika slags behov. På nationell nivå måste länderna kunna ta emot och allokera resurser från flera olika källor med ett minimum av transaktionskostnader. Och lokala myndigheter och organisationer måste kunna komma i åtnjutande av de resurser de behöver.

Samtidigt som mer arbete behövs för att bättre uppskatta behoven av mer resurser, finns vissa tecken på en ökad vilja till mer resursallokering. En låg uppskattning anger behoven av ökade medel till cirka 5-15 miljarder USD årligen.