Nedrustning och icke-spridning

Internationella regelverk

En central komponent i den svenska utrikespolitiken är värnandet om ingångna avtal och överenskommelser. Sverige arbetar också, inte minst inom EU:s ram, för att förmå alla stater att ansluta sig till befintliga avtal (universalisering), och för att tillräckligt många stater ska ratificera ett avtal för att det ska träda i kraft (till exempel provstoppsavtalet CTBT).

Sverige fäster stor vikt vid det internationella regelverket och värnar om de internationella organisationernas arbete. Detta återspeglas bland annat i att Sverige var medlem i IAEA:s styrelse under perioden 2004-2007 och för närvarande innehar en plats i styrelsen för OPCW. Dessa organ ansvarar för en kontrollverksamhet som är en mycket viktig del av icke-spridnings- och nedrustningsarbetet.

För att underlätta det internationella samarbetet för icke-spridning finns ett antal multilaterala exportkontrollregimer, som vardera har ett fyrtiotal medlemsländer: Nuclear Suppliers Group (NSG), Zanggerkommittén (ZC), Australiengruppen (AG), Missilteknologikontrollregimen (MTCR) och Wassenaararrangemanget (WA). I regimerna identifieras varor och teknologier som kan missbrukas för framställning av massförstörelsevapen och deras vapenbärare (så kallade produkter med dubbla användningsområden) och vars utförsel bör kontrolleras på ett samordnat sätt av medlemsländerna. Läs mer om detta under rubriken Exportkontroll i vänsterspalten.

Icke-spridningsfördraget, NPT

"Att [översynen av NPT-fördraget 2010]... är av den allra största betydelse behöver knappast understrykas ytterligare.

Målsättningen inför detta mycket viktiga möte måste vara en grand bargain, där äntligen en för alla acceptabel balans uppnås mellan bindande åtaganden om påskyndad kärnvapennedrustning och ett av alla accepterat stärkande av icke-spridningsregimen."

- Carl Bildt i Riksdagen, 11 september 2008.

Fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) är av central betydelse. Det har tre centrala delar, nämligen; kärnvapennedrustning, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi.

Till grund för fördraget ligger en övergripande överenskommelse (så kallad "grand bargain") mellan de stater som hade kärnvapen i slutet av 1960-talet och övriga stater. Enligt denna åtog sig kärnvapenstaterna att förhandla i god tro om effektiva åtgärder för kärnvapennedrustning i utbyte mot att icke-kärnvapenstaterna åtog sig att avstå från att försöka skaffa kärnvapen. Det är viktigt att båda dessa åtaganden uppfylls.

Från svensk sida betonas konsekvent behovet av balanserade framsteg på båda områdena i form av konkret nedrustning av kärnvapen och effektiva insatser för att förhindra spridning till nya stater. Den senaste översynskonferensen inom NPT 2005 betraktas som misslyckad. Nästa översyn hålls under våren 2010.

EU

EU:s samarbete och roll inom nedrustning och icke-spridning har vuxit de senaste åren. För Sverige är det viktigt att EU driver en politik som syftar till både nedrustning och icke-spridning.

EU antog 2003 en strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Strategin genomförs bland annat genom att bidrag ges till organisationer och projekt (till exemoel stöd till IAEA, CTBTO, OPCW, säkerhetsrådsresolution 1540, Haagkoden om ballistiska missiler) samt genom att en så kallad icke-spridningsklausul läggs till i samarbetsavtal mellan EU och tredje länder.

År 2008 enades EU om en handlingsplan mot spridning av massförstörelsevapen och dess bärare, vilken bygger vidare på massförstörelsevapenstrategin. Målet är att handlingsplanen ska vara genomförd till slutet av 2010.

EU antog vid rådsmöte i december 2008 slutsatser om multilaterala kärnbränslegarantier, där det bland annat anges att EU planerar ge ett bidrag om upp till 25 miljoner euro till inrättandet av en kärnbränslebank under IAEA:s kontroll.

Vid samma möte antog EU även slutsatser om en uppförandekod i rymden. Uppförandekoden utgör ett förslag, som EU ska fortsätta konsultera om med andra länder (Länk).

I december 2008 ställde sig EU:s stats- och regeringschefer bakom en deklaration om stärkande av internationell säkerhet, med särskilt fokus på frågor relaterade till nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen samt förebyggande av terrorism (Länk). I deklarationen uttalas bl.a stöd för en global minskning av världens kärnvapenarsenaler i enlighet med artikel VI i NPT, att alla stater ansluter sig till CTBT, att förhandlingar inleds om ett avtal om förbud mot framställning av klyvbart material för vapenändamål (FMCT) och att de stater som har taktiska kärnvapen inkluderar dessa i förhandlingsprocesserna för vapenkontroll och nedrustning. Deklarationen innehåller också ett förslag om att starta förhandlingar om ett internationellt fördrag för att förbjuda markrobotar med kort- och medeldistansräckvidd.

Genomförandet fortsätter beträffande den EU-strategi med en handlingsplan för att bekämpa destabiliserande anhopning och spridning av små och lätta vapen (SALW) som EU antog 2005 (Länk). Strategin behandlar åtgärder på såväl internationell och regional nivå som inom EU. I december 2008 antog EU slutsatser om införandet av en särskild SALW-klausul i internationella avtal mellan EU och tredje länder. (Mer om SALW nedan.)
Sverige och EU deltar aktivt i arbetet med Haag-koden mot spridning av ballistiska missiler. Koden innebär ett politiskt åtagande att förhindra spridningen av ballistiska missiler och tillhörande teknologi utan att fördenskull förhindra stater från att ha bärraketer till civila rymdprogram. EU stödjer genom en gemensam åtgärd koden som bland annat innebär att man anordnar seminarier och så kallad outreach.

• Om EU:s samarbete inom nedrustning och icke-spridning
• EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen
• EU:s handlingsplan mot spridning av massförstörelsevapen
• EU:s slutsatser om multilaterala kärnbränslegarantier
• EU:s slutsatser om en uppförandekod i rymden
• EU:s deklaration om stärkande av internationell säkerhet
• EU:s strategi med en handlingsplan för att bekämpa destabiliserande anhopning och spridning av små och lätta vapen (SALW)

Aktuella frågor

Ryssland och USA påbörjade under våren 2009 förhandlingar om att ersätta START-avtalet (Strategic Arms Reduction Treaty) som löper ut i december 2009. Avtalet sätter tak för hur många kärnvapenstridsspetsar och vapenbärare som länderna får inneha. Ansträngningarna att förmå Ryssland och USA att fortsätta att minska sina nukleära arsenaler är viktiga inte minst på grund av deras åtaganden inom ramen för det samlade arbetet för att förhindra ytterligare spridning av kärnvapen.

FN:s nedrustningskonferens (CD) i Genève antog i maj 2009 ett arbetsprogram som bland annat ger nya möjligheter att förhandla om ett avtal om förbud mot framställningen av klyvbart material för vapenändamål (FMCT). Detta är att betrakta som ett stort och viktigt steg för att föra nedrustningsfrågorna framåt. Inte minst därför att nedrustningskonferensens arbete har varit blockerat under 12 år på grund av motsättningar om arbetsprogrammet.
Nedan redovisas några frågor som är aktuella under Sveriges EU-ordförandeskap.

- Ikraftträdande av Provstoppsavtalet (CTBT)

För att avtalet ska träda ikraft krävs det att 44 angivna länder ratificerar fördraget. Av dessa 44 har nio inte ratificerat (USA, Kina, Israel, Egypten, Iran, Indonesien, Indien, Pakistan och Nordkorea). Sverige arbetar framförallt genom EU för att förmå dessa stater att ratificera fördraget; CTBT är en del av EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Vidare görs ansträngningar för att den så kallade artikel XIV-konferensen (CTBT:s särskilda forum) ska bli lyckad; den hålls i New York 23-25 september 2009.

- Multilaterala kärnbränslegarantier (MNA)

MNA innebär försäkran om leveranser av kärnbränsle till stater som av politiska skäl förvägras tillgång till sådant bränsle. Sverige och EU arbetar aktivt för att upprätta en internationell kärnbränslebank under IAEA:s kontroll. Det finns konkreta förslag som har förts upp till IAEA:s styrelse för diskussion.

- Kontroll av vapenhandel (ATT)

EU beslöt år 2005 att arbeta för att man inom FN ska utarbeta ett globalt, juridiskt bindande fördrag om kontroll av vapenhandel ("Arms Trade Treaty"). Målet är att ett internationellt regelsystem ska skapas med gemensamma kriterier och överenskomna principer för alla överföringar av konventionella vapen.

FN:s generalförsamling beslöt hösten 2008 att en så kallad öppen arbetsgrupp ("OEWG") ska sammanträda sammanlagt sex veckor under åren 2009 - 2011 för att gripa sig an denna uppgift. Under 2009 kommer arbetsgruppen att sammanträda en vecka i mars och en vecka i juli. Vid det senare tillfället spelar Sverige som EU-ordförande en viktig roll. Sverige kommer också att delta som EU-ordförande vid ett antal regionala seminarier under hösten i Mellanöstern, södra Afrika och Asien.

Regionala icke-spridningsfrågor

Iran

Alla NPT:s parter har rätt till fredlig användning av kärnenergi. Det är dock av största betydelse att det internationella samfundet har fullt förtroende för att ingen missbrukar denna rätt. Iran har sedan mitten av 1980-talet hemlighållit en omfattande kärnteknisk verksamhet i stället för att deklarera den till IAEA och har därmed genom sitt agerande skadat detta förtroende. För att omvärldens förtroende ska återupprättas har långtgående krav ställts på Iran, först av IAEA:s styrelse och sedan 2006 av FN:s säkerhetsråd.

Frågan om Iran kärntekniska program rapporterades, i enlighet med IAEA:s stadga, till FN:s säkerhetsråd i början av 2006. I juli 2006, efter att IAEA under mer än tre år sökt bringa klarhet i alla aspekter av Irans nukleära program, antog Säkerhetsrådet enhälligt resolution 1696. Resolutionen kräver att Iran suspenderar all anrikningsrelaterad verksamhet och uppmanar alla medlemsstater till särskild vaksamhet rörande exportkontroll av produkter som kan bidra till Irans kärn- och missiltekniska program. Därefter har Säkerhetsrådet antagit resolutionerna 1737 (december 2006), 1747 (mars 2007) och 1803 (mars 2008). I de senare resolutionerna krävs, förutom att Iran ska avbryta all verksamhet relaterad till anrikning, att Iran också avslutar verksamhet som har med upparbetning eller tungt vatten (inklusive konstruktion av en tungvattenreaktor) att göra. Dessa tre resolutioner innehåller också sanktioner på ett antal olika områden, fokuserade på de kärn- och missiltekniska programmen. Den i september 2008 antagna säkerhetsrådsresolutionen 1835 bekräftar det som Iran har ålagts i tidigare antagna resolutioner.

EU genomför sanktionerna i säkerhetsrådsresolutionerna genom en gemensam ståndpunkt och en rådsförordning, vilka har uppdateras vid olika tillfällen.

EU, USA, Ryssland och Kina har tidigare erbjudit Iran utökat samarbete på ett antal områden, inklusive civil kärnkraft, om man genom förhandlingar kan enas om en långsiktig och spridningssäker lösning av frågan. FN-resolutionerna uppmanar Iran att ta fasta på detta erbjudande.

Sverige och EU betonar Irans skyldighet att efterleva Säkerhetsrådets resolutioner och uppmanar att Iran hörsamma IAEA:s styrelses krav. Detta innebär bland annat att Iran bör visa all den öppenhet och ge allt det tillträde som IAEA behöver för att kunna besvara utestående frågor kring Irans kärntekniska program. Sverige och EU arbetar för att lösa frågan på politisk och diplomatisk väg.

Nordkorea

Nordkorea genomförde den 25 maj 2009 en kärnvapenprovsprängning och sköt också upp flera kortdistansrobotar. Detta fördömdes av Sverige, EU och FN:s säkerhetsråd.

Nordkoreas uppskjutning i april 2009 har fördömts av Sverige och EU som ett brott mot FN:s säkerhetsrådsresolution 1718. Sverige och EU står bakom kraven att Nordkorea måste avveckla alla kärnvapen- och robotprogram på ett fullständigt, verifierbart och oåterkalleligt sätt, såsom fastställts i FN:s säkerhetsråds resolution 1718. Det gemensamma uttalande som gjordes av deltagarna i sexpartssamtalen (Nord- och Sydkorea, Kina, Japan, Ryssland och USA) i september 2005, i vilket Nordkorea går med på en avveckling, måste genomföras.

FN:s säkerhetsråds resolution 1718 rörande Nordkorea inför förbud mot bland annat överföringar till Nordkorea av tyngre militär utrustning och produkter som skulle kunna användas för landets program för massförstörelsevapen och missiler samt av lyxvaror. Resolutionen förbjuder också finansiella tjänster knutna till sådana överföringar. EU har antagit en gemensam ståndpunkt och en rådsförordning för att på EU-nivå följa upp åliggandena enligt resolution 1718.

• Om internationella sanktioner på UD:s webbplats
• EU:s uttalande om Nordkoreas kärnvapenprovsprängning

FN-resolution 1540: Icke-statliga aktörer

Att förhindra att terrorgrupper eller andra icke-statliga aktörer kommer i besittning av massförstörelsevapen är en mycket viktig uppgift. FN:s säkerhetsråd har antagit resolution 1540, som anger ett antal åtgärder som alla stater ska vidta på detta område.

Resolutionen syftar till att förhindra att icke-statliga aktörer får tillgång till produkter som skulle kunna användas för tillverkning av massförstörelsevapen och deras vapenbärare. Uppföljande resolutioner har antagits av säkerhetsrådet i april 2006 (resolution 1673) och i april 2008 (resolution 1810).
I resolution 1540 slås fast att alla stater ska upprätta nationella kontroller i syfte att förhindra spridning av ovannämnda produkter. Säkerhetsrådet har upprättat den så kallade 1540-kommittén med uppgift att rapportera till rådet om resolutionens genomförande. Alla FN:s medlemsländer har uppmanats att informera om steg de tagit eller avser ta för att genomföra resolutionen. Sverige har lämnat sina rapporter till kommittén. Länk till kommitténs hemsida.

EU har en gemensam åtgärd till stöd för resolutionen som bland annat innebär att man anordnar seminarier i tredje länder. Syftet är att öka medvetenheten om de krav resolutionen ställer samt stärka ländernas administrativa kapacitet att genomföra sina åtaganden.

• 1540-kommitténs webbplats
• EU:s åtgärd till stöd för resolution 1540

Proliferation Security Initiative, PSI

Det samarbete för konkreta insatser mot spridning av massförstörelsevapen som presenterades av en grupp stater i Krakow 2004 och som blivit känt som Proliferation Security Initiative är ett viktigt komplement till det multilaterala regelverket och exportkontrollen. Sverige och EU stöder initiativet och söker, till exempel genom deltagande i övningar, bidra till att det ska fungera så väl som möjligt.

• Proliferation Security Initiative

G8:s globala partnerskap

I före detta Sovjetunionen finns material och anläggningar kvar från tidigare vapenarsenaler eller tillverkning av vapen. G8-länderna (Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA) tog 2002 ett initiativ för att omhänderta och säkra material samt kanalisera tidigare vapenforskare till den civila sektorn. Även Sverige och EU bidrar till arbetet. Nuvarande mottagarländer för projekt inom initiativet är framförallt Ryssland och Ukraina.

Globala initiativet för att bekämpa nukleär terrorism (GICNT)

Initiativet startades gemensamt av USA och Ryssland i juli 2006. Sverige blev medlem år 2007. Målsättningen är att samarbeta kring frågor om bl.a. säker hantering av kärnämne och radioaktivt material och processer samt förbättring av möjligheterna att upptäcka och spåra sådant ämne och material för att förhindra illegal handel av det. Inom ramen för initiativet genomförs regelbundet seminarier med experter som utbyter erfarenheter och goda exempel ("best practices").

Små och lätta vapen

Det internationella arbetet för att begränsa mängden och spridningen av små och lätta vapen (SALW) är främst inriktat på att genomföra det handlingsprogram som antogs vid FN:s konferens om illegal handel med små och lätta vapen år 2001.

Sommaren 2006 genomfördes den första översynskonferensen för programmet. Vid konferensen kunde de deltagande staterna inte uppnå enighet om ett slutdokument och därför kunde inget förslag att utvidga handlingsprogrammet antas. Det föreliggande handlingsprogrammet genomförs dock också fortsättningsvis. Sommaren 2008 hölls en tredje genomförandekonferens som resulterade i ett slutdokument. Detta var ett betydelsefullt steg framåt efter den misslyckade översynskonferensen 2006. Nästa översynskonferens skall hållas 2010.

Även inom EU baseras arbetet om SALW på en handlingsplan för att bekämpa destabiliserande anhopning och spridning av små och lätta vapen, vilken antogs i december 2005. Enligt ett beslut år 2008 skall också alla avtal som EU ingår med tredje land innehålla en s.k. SALW-klausul, dvs en bestämmelse som förpliktar avtalsparterna att följa existerande internationella överenskommelser om motarbetande av överdriven anhopning av SALW och olaglig handel med sådana vapen.

På det praktiska planet bedrivs en omfattande biståndsverksamhet, både bilateralt och multilateralt, inklusive av EU, för att motverka och minska den olagliga spridningen av små och lätta vapen.

• EU:s handlingsplan om små och lätta vapen
• FN:s handlingsplan om små och lätta vapen (Small Arms and Light Weapon, SALW)

Särskilt inhumana vapen

1980 års konvention om konventionella vapen (CCW) är en viktig del av den internationella humanitära rätten. Konventionen reglerar eller förbjuder olika vapentyper, däribland brandvapen, permanent förblindande laservapen, minor och explosiva lämningar från krig. De senaste förhandlingarna inom ramen för CCW har rört fordonsminor och klustervapen, och har ännu inte slutförts. Sverige har under en lång rad år lagt fram en resolution i FN:s generalförsamlings första utskott till stöd för konventionen.

Sverige skrev i december 2008 under Konventionen om klustervapen (CCM). Denna konvention har förhandlats fram inom ramen för den så kallade Osloprocessen, och överenskommelse om en konventionstext nåddes vid ett möte i Dublin i maj 2008. Konventionen innehåller ett förbud mot att använda, utveckla, tillverka, anskaffa, lagra, behålla eller överföra klustervapen. Den innehåller också regler för lagring och förstöring, röjning, stöd till offer för klustervapen, internationellt samarbete och bistånd, samt om relationer till och samarbete med stater som inte är anslutna till konventionen.

Truppminor

Ottawakonventionen ("Mine Ban Treaty", MBT) trädde i kraft 1999 och har för närvarande över 150 parter. Konventionens huvudsyfte är ett absolut förbud mot användning, utveckling, tillverkning, anskaffning, överföring och lagerhållning av truppminor. Lager av truppminor ska förstöras. Sverige avslutade förstöringen av nationella lager under 2002. Konventionen gör undantag för ett antal minor för träning och teknologiutveckling för minröjning. Varje år redovisas dessa tillsammans med information om syftet och planer för de bevarade minornas användning i utvecklings- och träningssyften och hur de successivt förbrukas.

Konventionens andra huvudsyfte är att ett antal åtgärder vidtas för att handskas med konsekvenserna av tidigare användning av truppminor. Det handlar bland annat om röjning av minfält, stöd till minoffer och hjälp med förstöring av lagrade truppminor. Sverige ger varje år ett stöd om drygt 100 miljoner kronor till sådana insatser.