Nedrustning och icke-spridning

" ...en ytterligare spridning av massförstörelsevapen...[är]den kanske allra farligaste av de säkerhetspolitiska hot vi står inför...Det är också mot denna bakgrund som frågan om ytterligare reduktioner av existerande arsenaler är så viktig. Framgång i arbetet med att förhindra ytterligare spridning av kärnvapen förutsätter framgång i arbetet med att ytterligare reducera dagens arsenaler. Det långsiktiga målet förblir en värld utan kärnvapen."

- Carl Bildt i Riksdagen, 13 januari 2009

Internationella regelverk

En central komponent i den svenska utrikespolitiken är värnandet om ingångna avtal och överenskommelser. Sverige arbetar också, inte minst inom EU:s ram, för att förmå alla stater att ansluta sig till befintliga avtal (universalisering), och för att tillräckligt många stater ska ratificera ett avtal för att det ska träda i kraft.

Sverige fäster stor vikt vid det internationella regelverket och värnar om de internationella organisationernas arbete. Detta återspeglas bland annat i att Sverige i september 2011 trädde in i det internationella atomenergiorganet IAEA:s styrelse för en period om minst två år. Vid samma tidpunkt antog Sverige även en särskild roll i den s.k. artikel XIV-processen för att verka för ikraftträdandet av provstoppsavtalet CTBT under en tvåårsperiod. År 2008-2010 innehade Sverige en plats i styrelsen för organisationen för förbud av kemiska vapen, OPCW. Dessa organ ansvarar för en kontrollverksamhet som utgör en viktig del av nedrustnings- och icke-spridningsarbetet.

För att underlätta det internationella samarbetet för icke-spridning finns ett antal multilaterala exportkontrollregimer, som identifierar varor och teknologier som kan missbrukas för framställning av massförstörelsevapen och deras vapenbärare (s.k. produkter med dubbla användningsområden) och vars utförsel bör kontrolleras på ett samordnat sätt. Läs mer om detta under rubriken Exportkontroll - produkter med dubbla användningsområden.

Upp

Icke-spridningsfördraget, NPT

Fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) är av central betydelse. Det har tre grundläggande delar: kärnvapennedrustning, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi. Till grund för fördraget ligger en övergripande överenskommelse ("grand bargain") mellan de stater som hade kärnvapen i slutet av 1960-talet och övriga stater. Enligt denna åtog sig kärnvapenstaterna att förhandla om effektiva åtgärder för kärnvapennedrustning i utbyte mot att icke-kärnvapenstaterna åtog sig att avstå från att försöka skaffa kärnvapen. Sverige betonar konsekvent behovet av balanserade framsteg på båda områdena i form av konkret nedrustning av kärnvapen och effektiva insatser för att förhindra spridning till nya stater.

I maj 2010 hölls den senaste översynskonferensen för NPT. EU antog inför översynskonferensen ett rådsbeslut med EU:s position. Inför konferensen samarbetade Sverige även inom ramen för den så kallade Nya Agenda-koalitionen (NAC) och "Vienna Group of Ten". Sverige lämnade in två nationella rapporter till översynskonferensen, en om genomförandet av artikel VI i NPT och en om genomförandet av 1995 års NPT-resolution om en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern.

2010 års översynskonferens för NPT enades om ett slutdokument som innehåller framåtblickande handlingsplaner avseende nedrustning, icke-spridning och fredlig användning av kärnenergi samt ett avsnitt om främjandet av en zon fri från kärnvapen och andra massförstörelsevapen i Mellanöstern. I det avsnittet sägs bl.a. att en konferens om en sådan zon ska hållas 2012.

En förberedande konferens (NPT PrepCom) inför översynskonferensen 2015 hålls i maj 2012.

Upp

Ikraftträdande av provstoppsavtalet (CTBT)

Det fullständiga förbudet mot kärnsprängningar (Comprehensive Nuclear Test-Ban Treaty, CTBT) kom till 1996, men har ännu inte trätt i kraft. För att så ska ske måste avtalet ratificeras av 44 särskilt angivna, s.k. annex 2-stater som anses ha utvecklat en särskild kärnteknisk nivå. Av dessa länder återstår åtta, nämligen Egypten, Indien, Israel, Iran, Kina, Nordkorea, Pakistan och USA. I dagsläget har 182 stater undertecknat och 156 ratificerat CTBT. Det system som byggs upp av FN-stödda CTBTO (Comprehensive Nuclear Test-Ban Treaty Organization) för att övervaka att avtalet följs av världens länder är unikt i sitt slag.

Sverige - tillsammans med Mexico - har för en tvåårsperiod antagit en särskild roll för att stödja provstoppsavtalet och dess ikraftträdande. Detta arbete tog sitt avstamp i den s.k. artikel XIV-konferensen den 23 september 2011 i New York, som utrikesminister Bildt ledde tillsammans med Mexicos utrikesminister Espinosa. I denna roll är det särskilt viktigt att framhålla att Sverige uppmanar alla stater som ännu inte gjort så, och särskilt annex 2-stater, att ratificera CTBT.

Sverige arbetar också genom EU för att förmå de återstående staterna att ratificera avtalet. CTBT är en del av EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen.

Upp

Internationella atomenergiorganet (IAEA)

Det internationella atomenergiorganet IAEA (International Atomic Energy Agency) inrättades 1957 under parollen "Atomer för fred" - ett uttryck som den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower använt sig av i ett tal till FN:s generalförsamling några år tidigare. Syftet med organisationen var att sprida kunskap och teknologi så att fler länder skulle kunna dra nytta av kärnenergi och kärnteknik för fredliga ändamål. Samtidigt hade man redan då i tanken att det fanns ett behov av att kontrollera spridningen av kärnteknik för att undvika vidare användning i militärt syfte.

På 60-talet ökade oron för att fler länder skulle skaffa sig kärnvapen. Denna oro resulterade i det internationella ickespridningsfördraget (NPT). I och med NPT fick IAEA ett tydligare och bredare ansvar att kontrollera kärnämne och kärnteknik för att förhindra spridning till militär användning i strid med ickespridningsfördraget. Idag spänner IAEA:s verksamhet över ett brett område: kontroll av kärnämne/kärnteknik, samarbete för att förbättra kärnsäkerhet, strålskydd och nukleärt säkerhetsskydd samt teknologi- och kunskapsöverföring inte minst till utvecklingsländer.

I september 2011 trädde Sverige in i IAEA:s styrelse för en period om minst två år. Läs mer om Sveriges arbete och prioriteringar i IAEA i länkarna nedan.

Upp

Regionala icke-spridningsfrågor

Iran

Alla NPT:s parter har rätt till fredlig användning av kärnenergi. Det är dock av största betydelse att det internationella samfundet har fullt förtroende för att ingen missbrukar denna rätt. Iran har sedan mitten av 1980-talet hemlighållit en omfattande kärnteknisk verksamhet istället för att deklarera den till IAEA och har därmed skadat detta förtroende. För att omvärldens förtroende ska återupprättas har långtgående krav ställts på Iran, först av IAEA:s styrelse och sedan 2006 av FN:s säkerhetsråd.

Frågan om Iran kärntekniska program rapporterades till FN:s säkerhetsråd i början av 2006. Sedan dess har säkerhetsrådet antagit en rad resolutioner som kräver att Iran suspenderar all anrikningsrelaterad verksamhet och även innehåller sanktioner riktade mot Irans kärn- och missiltekniska program. Säkerhetsrådsresolution 1929 (2010) utvidgar sanktionerna mot Iran. EU genomför sanktionerna i säkerhetsrådsresolutionerna genom rådsbeslut och en rådsförordning, som har uppdateras vid olika tillfällen.

EU, USA, Ryssland och Kina har erbjudit Iran utökat samarbete på ett antal områden, inklusive civil kärnkraft, om man genom förhandlingar kan enas om en långsiktig och spridningssäker lösning av frågan. FN-resolutionerna uppmanar Iran att ta fasta på detta erbjudande. Sverige och EU betonar Irans skyldighet att efterleva säkerhetsrådets resolutioner och uppmanar Iran att hörsamma IAEA:s styrelses krav. Detta innebär bland annat att Iran bör visa all den öppenhet och ge allt det tillträde som IAEA behöver för att kunna besvara utestående frågor kring Irans kärntekniska program.

Nordkorea

Nordkorea aviserade i januari 2003 sitt utträde från ickespridningsfördraget (NPT). Ansträngningar att på diplomatisk väg lösa den nukleära frågan med Nordkorea inleddes i augusti 2003 inom ramen för de så kallade sexpartssamtalen, där Nordkorea, Sydkorea, Kina, USA, Japan och Ryssland deltar.

I oktober 2006 genomförde Nordkorea en kärnsprängning, vilket fördömdes av det internationella samfundet och ledde till att FN:s säkerhetsråd antog resolution 1718. Resolutionen innehåller sanktioner mot Nordkorea och ålägger Nordkorea att upphöra med kärnvapenprogrammet och suspendera det missiltekniska programmet. Nordkorea har även efter antagande av resolution 1718 gjort flera uppskjutningar av både kort- och långdistansrobotar. I maj 2009 genomfördes en andra kärnsprängning. Detta fördömdes av det internationella samfundet och ledde till att FN:s säkerhetsråd antog resolution 1874 med skärpta sanktioner mot Nordkorea. EU genomför sanktionerna i säkerhetsrådsresolutionerna genom rådsbeslut och en rådsförordning, som har uppdateras vid olika tillfällen.

Sverige och EU står bakom kraven att Nordkorea måste avveckla sitt kärnvapen- respektive robotprogram på ett fullständigt, verifierbart och oåterkalleligt sätt, såsom fastställts i FN:s säkerhetsråds resolutioner 1718 och 1874. Det gemensamma uttalande som gjordes av deltagarna i sexpartssamtalen i september 2005, i vilket Nordkorea går med på en avveckling, måste genomföras.

Upp

EU:s arbete för nedrustning och icke-spridning

EU:s samarbete och roll inom nedrustning och icke-spridning har vuxit de senaste åren. För Sverige är det viktigt att EU driver en politik som syftar till både nedrustning och icke-spridning. EU antog 2003 en strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Strategin genomförs bland annat genom att bidrag ges till organisationer och projekt samt genom att en så kallad icke-spridningsklausul läggs till i samarbetsavtal mellan EU och tredje länder. År 2008 enades medlemsstaterna inom EU om en handlingsplan mot spridning av massförstörelsevapen och dess bärare, vilken bygger vidare på massförstörelsevapenstrategin.

EU antog i december 2008 rådsslutsatser om multilaterala kärnbränslegarantier, där det bland annat anges att EU planerar ge ett bidrag om upp till 25 miljoner euro till inrättandet av en kärnbränslebank under IAEA:s kontroll. I december 2010 fattade IAEA:s styrelse beslut om en sådan bank, som kommer att inrättas bl.a. med hjälp av EU:s bidrag.

I december 2008 antog EU även rådsslutsatser om en uppförandekod i rymden. Uppförandekoden utgör ett förslag, som EU ska fortsätta konsultera med andra länder om. I september 2010 enades EU om en ny version av uppförandekoden. Konsultationerna fortsätter och är tänkta att resultera i en större internationell diplomatisk konferens där intresserade länder kan skriva under uppförandekoden.

I december 2008 ställde sig EU:s stats- och regeringschefer bakom en deklaration om stärkande av internationell säkerhet, med särskilt fokus på frågor relaterade till nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen samt förebyggande av terrorism. I deklarationen uttalas bl.a stöd för en global minskning av världens kärnvapenarsenaler i enlighet med artikel VI i NPT, att alla stater ansluter sig till provstoppsavtalet CTBT, att förhandlingar inleds om ett avtal om förbud mot framställning av klyvbart material för vapenändamål (FMCT) och att de stater som har taktiska kärnvapen inkluderar dessa i förhandlingsprocesserna för vapenkontroll och nedrustning.

Genomförandet av den EU-strategi med en handlingsplan för att bekämpa spridning av små och lätta vapen (SALW) som EU antog 2005 fortsätter. I december 2008 antog EU rådsslutsatser om införandet av en särskild SALW-klausul i internationella avtal mellan EU och tredje länder.

Sverige och EU deltar aktivt i arbetet med Haag-koden mot spridning av ballistiska missiler. Koden innebär ett politiskt åtagande att förebygga och förhindra spridningen av ballistiska missiler som kan utgöra bärare av massförstörelsevapen. EU stödjer koden bl a genom att anordna seminarier och s.k. outreach.

Upp

Konventionen mot biologiska och toxiska vapen (BTWC)

År 1975 trädde konventionen mot biologiska och toxiska vapen (BTWC) i kraft. Konventionen syftar till att hindra utveckling, tillverkningen och lagring av biologiska vapen. De länder som anslutit sig till konventionen har förbundit sig att inte utveckla eller producera mikrobiologiska eller biologiska ämnen eller toxiner i typer eller kvantiteter som inte har fredliga avsikter. Denna typ av dubbla användningar har visat sig vara svårigheten inom BTWC. Till skillnad från konventionen mot kemiska vapen, som innehåller väl specificerade listor på ämnen som är förbjudna, finns inom BTWC till största delen ämnen som kan användas för att bekämpa sjukdomar men som också skulle kunna användas för att sprida sådana i samband med ett krig. Därför har det också varit svårt att komma överens om tydliga regler för rapportering och verifikation (inklusive inspektion). Det tydligaste exemplet är 2001 då översynskonferensen (som genomförs vart femte år) kollapsade p.g.a. svårigheter att komma överens om en verifikationsmekanism. År 2006 gick det bättre, men då var också målen lägre ställda. Man kom överens om att inrätta ett sekretariat för konventionen, kopplat till FN i Genève, samt att genomföra regelbundna möten med olika viktiga teman för konventionen mellan översynskonferenserna.

En ny översynskonferens äger rum i december 2011. Viktiga frågor kommer att utgöras av en översyn av systemet för rapportering, konsultationer och verifikation. Dessutom kommer förbättringar i det nationella genomförandet av konventionen att diskuteras liksom hur anslutningen till konventionen bland världens länder kan förbättras.

Upp

Konventionen mot kemiska vapen (CWC)

Konventionen om förbud mot utveckling, tillverkning, lagring och användning av kemiska vapen (CWC) trädde i kraft 1997. Efter nästan 20 års förhandlingar inom Nedrustningskonferensen i Genève lyckades man 1992 för första gången komma överens om en konvention som helt förbjuder en viss typ av massförstörelsevapen. Konventionen förbjuder kemiska vapen och innehåller även stöd till länder i den fredliga användningen av kemiska produkter samt hjälp till länder som hotas eller attackeras av kemiska vapen. Konventionens organisation (Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons, OPCW) har sitt säte i Haag.

CWC reglerar ingående vilka kemiska vapen som förbjuds, och de anslutna länderna hade fram till 2007 (med en möjlig förlängning till 2012) på sig att förstöra alla lager med dessa vapen. OPCW genomför med hjälp av sitt tekniska sekretariat och sina inspektörer ett stort antal inspektioner varje år för att tillse att konventionen efterlevs. Det har blivit klart att några länder (främst USA och Ryssland) inte kommer att hinna förstöra hela sina lager med kemiska vapen till 2012. Hur detta problem ska hanteras har man ännu inte fattat beslut om.

Upp

Små och lätta vapen (SALW)

Det internationella arbetet för att begränsa mängden och spridningen av små och lätta vapen (SALW) är främst inriktat på att genomföra det handlingsprogram som antogs vid FN:s konferens om illegal handel med små och lätta vapen år 2001.

Sommaren 2006 genomfördes den första översynskonferensen för programmet. Vid konferensen kunde de deltagande staterna inte uppnå enighet om ett slutdokument och därför kunde inget förslag att utvidga handlingsprogrammet antas. Handlingsprogrammet från 2001 genomförs dock även fortsättningsvis. Sommaren 2008 hölls en genomförandekonferens som resulterade i ett slutdokument. Detta var ett betydelsefullt steg framåt efter den misslyckade översynskonferensen 2006. Nästa översynskonferens hålls 2012.

Även inom EU baseras arbetet om SALW på en handlingsplan för att bekämpa destabiliserande anhopning och spridning av små och lätta vapen, vilken antogs i december 2005. Enligt ett beslut år 2008 skall också alla avtal som EU ingår med tredje land innehålla en så kallade SALW-klausul, d v s en bestämmelse som förpliktigar avtalsparterna att följa existerande internationella överenskommelser om motarbetande av överdriven anhopning av SALW och olaglig handel med sådana vapen.

På det praktiska planet bedrivs en omfattande biståndsverksamhet, både bilateralt och multilateralt, inklusive av EU, för att motverka och minska den olagliga spridningen av små och lätta vapen.

Upp

Konventionen om särskilt inhumana vapen (CCW)

1980 års konvention om konventionella vapen ("Convention on Certain Conventional Weapons", CCW) är en viktig del av den internationella humanitära rätten. Konventionen reglerar eller förbjuder olika vapentyper, däribland brandvapen, permanent förblindande laservapen och minor. Det senast tillkomna protokollet behandlar explosiva lämningar av krig. De senaste förhandlingarna inom ramen för CCW har rört fordonsminor och klusterammunition, men har ännu inte lett till något slutligt resultat. Sverige har under en lång rad år lagt fram en resolution i FN:s generalförsamlings första utskott till stöd för konventionen.

Upp

Ottawakonventionen om förbud mot minor

Ottawakonventionen ("Mine Ban Treaty", MBT) trädde i kraft 1999. Konventionens huvudsyfte är ett absolut förbud mot användning, utveckling, tillverkning, anskaffning, överföring och lagerhållning av antipersonella minor. Lager av sådana minor ska förstöras. Konventionen gör undantag för ett antal minor som får behållas för träning och teknologiutveckling för minröjning.

Konventionen syftar även till att säkerställa röjning av minfält, stöd till minoffer och hjälp med förstöring av lagrade minor. Sverige har det senaste åren givit ett bistånd på i genomsnitt 100 miljoner kronor till sådana insatser. Det samlade EU-biståndet under perioden 2002-2009 uppgick till 1,8 miljarder euro.

Sedan konventionen trädde i kraft har stora framsteg gjorts mot en värld fri från antipersonella minor. De flesta anslutna stater har förstört sina lager av minor, stora områden har röjts och antalet människor som drabbas av minor har minskat över åren. Trots detta drabbas fortfarande många. Ett antal länder har ännu inte lyckats fullfölja sina åtaganden att röja minerade områden. Flera länder med stora innehav av minor står fortfarande utanför konventionen. Vid en översynskonferens i Cartagena, Colombia, i slutet av 2009 enades parterna till konventionen om en deklaration och en aktionsplan för de närmaste fem åren. I aktionsplanen läggs särskild vikt vid konventionens humanitära aspekter och stödet till dem som drabbats av minor.

Upp

Konventionen om klusterammunition (CCM)

Konventionen om klusterammunition (Convention on Cluster Munitions, CCM) förhandlades fram inom ramen för den så kallade Osloprocessen. Överenskommelse om en konventionstext nåddes vid ett möte i Dublin i maj 2008. Sverige skrev under konventionen i december 2008, och arbete för att kunna ratificera konventionen pågår inom Regeringskansliet. Konventionen innehåller ett förbud mot att använda, utveckla, tillverka, anskaffa, lagra, behålla eller överföra klusterammunition. Den har också regler för lagring och förstöring, röjning, stöd till offer för klusterammunition samt om internationellt samarbete och bistånd.

Konventionen trädde i kraft den 1 augusti 2010 och det första statspartsmötet ägde rum i Vientiane, Laos, i november 2010. Det andra statspartsmötet ägde rum i Beirut, Libanon, i september 2011.

Upp

Andra aktuella nedrustnings- och icke-spridningsfrågor

NYA START

Ryssland och USA påbörjade under våren 2009 förhandlingar om att ersätta START1-avtalet (Strategic Arms Reduction Treaty) som löpte ut i december 2009. Avtalet sätter tak för hur många kärnvapenstridsspetsar och vapenbärare som länderna får inneha. Förhandlingarna om ett uppföljningsavtal, Nya START, slutfördes under våren 2010. Avtalet begränsar antalet beredskapslagda stridsspetsar till 1550 och vapenbärare till 700 hos varje part. Nya START undertecknades i Prag den 8 april 2010 och efter ratificeringar av båda länder trädde avtalet i kraft i den 5 februari 2011. (Se länkar längst ner på sidan.)

TAKTISKA KÄRNVAPEN

Sverige har ett intresse att verka för fortsatta rustningskontrollåtgärder vad gäller sk. sub-strategiska eller taktiska kärnvapen. I februari 2010 publicerade utrikesminister Bildt tillsammans med Polens utrikesminister Sikorski en artikel i International Herald Tribune om taktiska kärnvapen. I artikeln uppmanas Ryssland och USA att vidta åtgärder för att reducera taktiska kärnvapen i Europa. (Se länk längst ner på sidan.)

TOPPMÖTE OM NUKLEÄRT SÄKERHETSSKYDD

Under det toppmöte om nukleärt säkerhetsskydd (Nuclear Security Summit) som president Obama sammankallade 2010 lyftes frågor fram rörande säkrandet av sårbart nukleärt material (dvs höganrikat uran och separerat plutonium) i syfte att förhindra spridning och motverka risken för nukleär terrorism. Sverige var en av 47 inbjudna stater och representerades av statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt.

Mötet blev en stor framgång och kunde presentera en viktig politisk deklaration och ett antal konkreta åtgärder. Bland de viktigaste åtgärderna var den amerikansk-ryska överenskommelsen att förstöra 34 ton plutonium vardera, de japansk-kinesiska åtagandena om att skapa s.k. centres of excellence samt löften från Kanada och Ukraina om att göra sig av med sitt höganrikade uran. Arbetet med att genomföra de åtgärder som identifierades vid toppmötet i Washington pågår. År 2012 planeras nästa toppmöte i Sydkorea. (Se länk längst ner på sidan.)

FN:S NEDRUSTNINGSKONFERENS (CD)

FN:s nedrustningskonferens (CD) i Genève, där Sverige är en av de 65 medlemmarna, är ett särskilt multilateralt organ med uppgift att förhandla fram internationella nedrustnings- och rustningskontrollavtal. Sedan framgångsrika förhandlingar av bl.a. det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT) och förbudet mot kemiska vapen (CWC) sedan början och mitten av 1990-talet har CD pga. långvariga motsättningar bland medlemsländerna inte varit i stånd att kunna påbörja nya förhandlingar. Förhoppningar om ett genombrott fanns när CD antog ett arbetsprogram för 2009 som bland annat gav nya möjligheter att förhandla om ett avtal om förbud mot framställningen av klyvbart material för vapenändamål (FMCT). 2009 års arbetsprogram kunde tyvärr aldrig genomföras och under 2010 och 2011 har det inte varit möjligt att enas om ett nytt arbetsprogram. I syfte att försöka motverka låsningarna i CD har UNSG Ban Ki-moon tagit initiativ till att försöka revitalisera nedrustningskonferensens arbete, bl.a. i form av ett särskilt högnivåmöte i september 2010, vilket följdes upp med en debatt i Generalförsamlingen i juli 2011. CD:s framtida roll, och hur frågornas på dess agenda ska hanteras, är föremål för en fortsatt intensiv debatt. (Se länk längst ner på sidan.)

MULTIRATERALA ANSATSER TILL KÄRNBRÄNSLECYKELN (MNA)

Multilaterala ansatser till kärnbränslecykeln (MNA) syftar till att finna multilaterala lösningar på de olika delarna av kärnbränslecykeln, för att stater som vill utveckla kärnkraft men inte utveckla egen kapacitet inom hela kärnbränslecykeln ska kunna finna säker tillgång på den internationella marknaden för anskaffning av bränsle för de egna reaktorerna. Vissa delar av kärnbränslecykeln (främst anrikning av uran och upparbetning av plutonium) är känsliga ur ett spridningsperspektiv och skulle kunna användas för annat än civila syften. Det är därför av intresse att försöka begränsa spridningen av dessa delar i så stor utsträckning som möjligt.

I november 2009 fattade IAEA:s styrelse beslut om inrättande av en reservkärnbränslebank i Angarsk i Ryssland, i enlighet med ett ryskt förslag. I december 2010 fattade styrelsen beslut om att inrätta en internationell kärnbränslebank under IAEA:s kontroll i enlighet med ett förslag från Nuclear Threat Initiative (NTI), finansierat av NTI, USA, EU, Norge, Förenade Arabemiraten och Kuwait. Sverige har aktivt stött inrättandet av en sådan bank. I mars 2011 fattade IAEA:s styrelse beslut om ett bilateralt modellavtal om kärnbränslegarantier, på initiativ av EU, Ryssland, USA och Norge. (Se länk längst ner på sidan.)

FN-RESOLUTION 1540: ICKE-STATLIGA AKTÖRER

Att förhindra att terrorgrupper eller andra icke-statliga aktörer kommer i besittning av massförstörelsevapen är en viktig uppgift. FN:s säkerhetsråd har antagit resolution 1540, som anger ett antal åtgärder som alla stater ska vidta på detta område. Resolutionen syftar till att förhindra att icke-statliga aktörer får tillgång till produkter som skulle kunna användas för tillverkning av massförstörelsevapen och deras vapenbärare. Uppföljande resolutioner har antagits av säkerhetsrådet i april 2006 (resolution 1673), i april 2008 (resolution 1810) och i april 2011 (resolution 1977).

I resolution 1540 slås fast att alla stater ska upprätta nationella kontroller i syfte att förhindra spridning av ovannämnda produkter. Säkerhetsrådet har upprättat den så kallade 1540-kommittén med uppgift att rapportera till rådet om resolutionens genomförande. Alla FN:s medlemsländer har uppmanats att informera om steg de tagit eller avser ta för att genomföra resolutionen. Sverige har lämnat sina rapporter till kommittén.

EU har en gemensam åtgärd till stöd för resolutionen som bland annat innebär att man anordnar seminarier i tredje länder. Syftet är att öka medvetenheten om de krav resolutionen ställer samt stärka ländernas administrativa kapacitet att genomföra sina åtaganden. (Se länkar längst ner på sidan.)

PROLIFERATION SECURITY INITIATIVE (PSI)

Det samarbete för konkreta insatser mot spridning av massförstörelsevapen som presenterades av en grupp stater i Krakow 2004 och som blivit känt som Proliferation Security Initiative är ett viktigt komplement till det multilaterala regelverket och exportkontrollen. Sverige och EU stöder initiativet och söker, till exempel genom deltagande i övningar, bidra till att det ska fungera så väl som möjligt. (Se länk längst ner på sidan.)

G8:S GLOBALA PARTNERSKAP

År 2002 tog G8-länderna (Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Ryssland, Storbritannien och USA) ett initiativ för att säkra material och anläggningar från tidigare arsenaler och/eller vapen i f.d. Sovjetunionen. Initiativet omfattar bland annat ett finansiellt åtagande om 20 miljarder USD under en period om tio år till stöd mot spridning av massförstörelsevapen. Inledningsvis var Ryssland ensamt mottagarland inom partnerskapet. År 2004 inkluderades också Ukraina som mottagare av projektstöd. Fokus har legat på genomförande av projekt som syftar till destruktion av kemvapenlager, nedmontering av atomubåtar, säkring av kärnämne och ominriktning av forskare som tidigare varit anställda i vapenprogrammen. Även Sverige och EU bidrar i detta arbete. (Se länk längst ner på sidan.)

GLOBALA INITIATIVET FÖR ATT BEKÄMPA NUKLEÄR TERRORISM (GICNT)

Initiativet startades gemensamt av USA och Ryssland i juli 2006. Sverige anslöt sig år 2007, Samtliga EU-medlemsstater är anslutna till initiativet. Målsättningen är att samarbeta kring frågor om bland annat säker hantering av kärnämne och radioaktivt material och processer samt förbättring av möjligheterna att upptäcka och spåra sådant ämne och material för att förhindra illegal handel. Inom ramen för initiativet genomförs regelbundet seminarier, gemensamma övningar och expertmöten för erfarenhetsutbyte. (Se länk nedan.)

Upp

Utrikesdepartementet (e-post till departementet)
Publicerad 17 juni 2009
Uppdaterad 8 december 2011