Nedrustning och icke-spridning

"Det alltmer oförutsägbara hotet från spridning av massförstörelsevapen, inklusive kärnvapen, är en av de allvarligaste säkerhetsfrågorna i vår tid... Som medlem av IAEA:s styrelse från hösten 2011 ökar Sveriges möjligheter att spela en konstruktiv roll, inte minst för att förhindra spridningen av kärnvapen."

- Carl Bildt i Riksdagen, 16 februari 2011

Internationella regelverk

En central komponent i den svenska utrikespolitiken i allmänhet är värnandet om ingångna internationella avtal och överenskommelser. Sverige arbetar, inte minst inom EU:s ram, för att förmå alla stater att ansluta sig till och ratificera befintliga avtal (universalisering) gällande nedrustning och icke-spridning.

Sverige fäster stor vikt vid det internationella regelverket och värnar om de internationella organisationernas arbete gällande nedrustning och icke-spridning. Detta återspeglas bland annat i att Sverige i september 2011 trädde in i det internationella atomenergiorganet IAEA:s styrelse för en period om minst två år. Vid samma tidpunkt och under samma tidshorisont antog Sverige även en särskild roll i den s.k. artikel XIV-processen för att verka för ikraftträdandet av provstoppsavtalet CTBT(The Comprehensive Test Ban Treaty). År 2008-2010 innehade Sverige en plats i styrelsen för organisationen för förbud av kemiska vapen, OPCW (Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons). Dessa olika organ bildar bland andra en kontrollverksamhet som utgör en viktig del av det internationella nedrustnings- och icke-spridningssamarbetet.

För att underlätta det internationella ickespridningssamarbetet finns ett antal multilaterala exportkontrollregimer. Dessa identifierar varor och teknologier som kan missbrukas för framställning av massförstörelsevapen (produkter med dubbla användningsområden, dual-use) och vars utförsel därmed bör kontrolleras på ett samordnat sätt. Läs mer om detta under rubriken "Exportkontroll - produkter med dubbla användningsområden" i vänstermenyn.

Upp

Icke-spridningsfördraget, NPT

Fördraget om icke-spridning av kärnvapen (The Nuclear Non-Proliferation Treaty, NPT) är av central betydelse. Avtalet trädde i kraft 1970 och bygger på tre grundläggande pelare: kärnvapennedrustning, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi. Till grund för fördraget ligger en överenskommelse mellan de ursprungliga kärnvapenstaterna(USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina) och övriga, icke-kärnvapenstater. Kärnvapenstaterna åtog sig att undersöka effektiva åtgärder för kärnvapennedrustning samtidigt som icke-kärnvapenstaterna förband sig att avstå från att försöka skaffa kärnvapen. Sverige betonar konsekvent behovet av balanserade framsteg inom alla tre av avtalets områden.

Översynskonferenser för NPT hålls var femte år och syftar till att utvärdera avtalets efterlevnad. Den senaste i raden ägde rum i maj 2010. Konferensen enades om ett slutdokument som innehåller framåtblickande handlingsplaner avseende nedrustning, icke-spridning och fredlig användning av kärnenergi. Den innehåller även ett avsnitt om främjandet av en zon fri från kärnvapen och andra massförstörelsevapen i Mellanöstern. I det avsnittet fastställs att en konferens om en sådan zon ska hållas 2012. Finland har åtagit sig uppdraget som facilitator och värd för konferensen.

Den första av tre förberedande konferenser (NPT PrepComs) inför nästkommande NPT-översynskonferens 2015 hölls i maj 2012.

Upp

Ikraftträdande av provstoppsavtalet (CTBT)

Det fullständiga förbudet mot kärnsprängningar (Comprehensive Nuclear Test-Ban Treaty, CTBT) kom till 1996, men har ännu inte trätt i kraft. För att så ska ske måste avtalet ratificeras av 44 särskilt angivna länder, s.k. annex 2-stater som anses ha uppnått en särskild kärnteknisk nivå. Av dessa länder återstår åtta att ratificera avtalet, nämligen Egypten, Indien, Israel, Iran, Kina, Nordkorea, Pakistan och USA. Indien, Nordkorea och Pakistan har inte skrivit under avtalet överhuvudtaget. I dagsläget har 183 stater undertecknat och 157 ratificerat CTBT. Det verifikationssystem som byggts upp av FN-stödda CTBTO (Comprehensive Nuclear Test-Ban Treaty Organization) för att övervaka att avtalet följs av världens länder är unikt i sitt slag.

Sverige - tillsammans med Mexiko - har för en tvåårsperiod antagit en ledande roll för att stödja provstoppsavtalet och dess ikraftträdande. Detta arbete tog sitt avstamp i den s.k. artikel XIV-konferensen den 23 september 2011 i New York, som utrikesminister Carl Bildt ledde tillsammans med Mexikos utrikesminister Patricia Espinosa. I denna roll är det särskilt viktigt att framhålla att Sverige uppmanar alla stater som ännu inte gjort så, och särskilt annex 2-stater, att ratificera CTBT.

Sverige arbetar även genom EU för att förmå de återstående staterna att ratificera avtalet. CTBT är en del av EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen.

Upp

Internationella atomenergiorganet (IAEA)

Det internationella atomenergiorganet IAEA (International Atomic Energy Agency) inrättades 1957 under parollen "Atomer för fred" - ett uttryck som den amerikanske presidenten Dwight Eisenhower använt sig av i ett tal till FN:s generalförsamling några år tidigare. Syftet med organisationen är att sprida kunskap och teknologi och därmed främja länders användande av kärnenergi och kärnteknik för fredliga ändamål. Dock insåg man redan då att det fanns ett behov av att kontrollera spridningen av kärnteknik och att dess användning är och förblir fredlig.

På 1960-talet ökade oron för att fler länder skulle erhålla kärnvapen. Denna oro resulterade i det internationella ickespridningsfördraget (NPT) vilket trädde i kraft 1970. I och med NPT fick IAEA ett tydligare och bredare ansvar att kontrollera kärnämne och kärnteknik för att förhindra spridning till militär användning i strid med ickespridningsfördraget. Idag verkar och kontrollerar IAEA över ett brett område: kontroll av kärnämne/kärnteknik, internationella samarbeten för att förbättra kärnsäkerhet, strålskydd och nukleärt säkerhetsskydd samt teknologi- och kunskapsöverföring, främst till utvecklingsländer.

I september 2011 trädde Sverige in i IAEA:s styrelse för en period om minst två år. Läs mer om Sveriges arbete och prioriteringar i IAEA i länkarna nedan.

Upp

Regionala icke-spridningsfrågor

Iran

Alla NPT:s parter har rätt till fredlig användning av kärnenergi. Det är dock av stor vikt att denna verksamhet sker på ett för det internationella samfundet transparent sätt. Iran har sedan mitten av 1980-talet hemlighållit en omfattande kärnteknisk verksamhet istället för att deklarera den till IAEA. För att omvärldens förtroende för Irans fredliga avsikter ska kunna återupprättas har långtgående krav ställts på Iran, först av IAEA:s styrelse och sedan 2006 av FN:s säkerhetsråd.

Frågan om Irans kärntekniska program rapporterades till FN:s säkerhetsråd för första gången i början av 2006. Sedan dess har säkerhetsrådet antagit en rad resolutioner som kräver att Iran suspenderar all anrikningsrelaterad verksamhet. De innehåller även sanktioner riktade mot Irans kärn- och missiltekniska program. Säkerhetsrådsresolution 1929 (2010) utvidgar dessa sanktioner. EU genomför sanktionerna i säkerhetsrådsresolutionerna genom rådsbeslut och en rådsförordning, som har uppdateras vid olika tillfällen.

EU, USA, Ryssland och Kina har alla erbjudit Iran utökat samarbete på ett antal områden, däribland civil kärnkraft, om man genom förhandlingar kan enas om en långsiktig lösning av situationen. FN-resolutionerna uppmanar Iran att ta fasta på detta erbjudande. Sverige och EU betonar Irans skyldighet att efterleva säkerhetsrådets resolutioner och uppmanar Iran att hörsamma IAEA:s krav. Detta innebär bland annat att Iran bör visa all den öppenhet och ge allt det tillträde som IAEA behöver för att kunna besvara utestående frågor kring Irans kärntekniska anläggningar och program.

Nordkorea

Nordkorea aviserade i januari 2003 som första och hittills enda land sitt utträde från ickespridningsfördraget (NPT). Ansträngningar att på diplomatisk väg lösa den nukleära frågan med Nordkorea inleddes i augusti 2003 inom ramen för de så kallade sexpartssamtalen, där Nordkorea, Sydkorea, Kina, USA, Japan och Ryssland deltar.

I oktober 2006 genomförde Nordkorea en kärnsprängning, vilket fördömdes av det internationella samfundet. Detta ledde till att FN:s säkerhetsråd antog resolution 1718, vilken innehåller sanktioner mot Nordkorea och ålägger Nordkorea att avveckla kärnvapenprogrammet samt att suspendera det missiltekniska programmet. Nordkorea har trots resolution 1718 gjort flera uppskjutningar av både kort- och långdistansrobotar. I maj 2009 genomfördes därutöver en andra kärnsprängning. Detta fördömdes av det internationella samfundet och ledde till skärpta sanktioner genom FN:s säkerhetsråds antagande av resolution 1874. EU genomför sanktionerna i säkerhetsrådsresolutionerna genom rådsbeslut och en rådsförordning, som har uppdaterats vid olika tillfällen.

Sverige och EU står bakom kraven att Nordkorea måste avveckla sitt kärnvapen- respektive robotprogram på ett fullständigt, verifierbart och oåterkalleligt sätt, såsom fastställts i FN:s säkerhetsråds resolutioner 1718 och 1874. Det gemensamma målet som uttalades av deltagarna i sexpartssamtalen i september 2005, i vilket Nordkorea går med på en avveckling, måste genomföras.

Upp

EU:s arbete för nedrustning och icke-spridning

Inom EU råder generellt samsyn i de grundläggande frågorna på nedrustnings- och icke-spridningsområdet, även om det finns en naturlig skiljelinje genom det faktum att två EU-länder innehar kärnvapen. I samband med FN:s generalförsamlings första utskott, mötena i NPT-cykeln, IAEA:s generalkonferens och styrelsemöten, liksom vid översynskonferenser och statspartsmöten för de internationella konventionerna på området, brukar EU-medlemmarna ställa sig bakom gemensamma EU-anföranden. EU:s gemensamma politik vad gäller nedrustning och icke-spridning bygger på de EU-strategier, rådsslutsatser och andra beslut som antagits de senaste åren.

EU antog 2003 en strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Strategin genomförs bland annat genom att bidrag ges till organisationer och projekt som behandlar området. Dessutom inkluderas en så kallad icke-spridningsklausul i samtliga samarbetsavtal mellan EU och tredje länder.

År 2008 antog EU:s stats- och regeringschefer en deklaration om stärkandet av internationell säkerhet, med särskilt fokus på frågor relaterade till nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen samt förebyggande av terrorism. I deklarationen uttalas bl.a. stöd för en global minskning av världens kärnvapenarsenaler i enlighet med artikel VI i NPT, att alla stater ansluter sig till provstoppsavtalet CTBT, att förhandlingar inleds om ett avtal om förbud mot framställning av klyvbart material för vapenändamål (FMCT) och att de stater som har taktiska kärnvapen inkluderar dessa i förhandlingsprocesserna för rustningskontroll och nedrustning.

Samma år antog EU rådsslutsatser om multilaterala kärnbränslegarantier, där det bland annat anges att EU planerar att ge ett bidrag om upp till 25 miljoner euro till inrättandet av en kärnbränslebank under IAEA:s kontroll.

2008 antog EU även rådsslutsatser om en uppförandekod i rymden. Uppförandekoden utgör ett förslag som EU konsulterar med andra länder om. Arbetet är tänkt att resultera i en större internationell diplomatisk konferens där intresserade länder kan skriva under uppförandekoden.

Genomförandet av den EU-strategi som antogs 2005 innehållande en handlingsplan för att bekämpa spridning av små och lätta vapen (SALW) fortsätter. 2008 antog EU rådslutsatser om införandet av en särskild SALW-klausul i internationella avtal mellan EU och tredje länder (läs mer under SALW nedan).

Upp

Konventionen mot biologiska och toxiska vapen (BTWC)

År 1975 trädde konventionen mot biologiska och toxiska vapen (The Biological and Toxin Weapons Convention, BTWC) i kraft. Konventionen syftar till att hindra utveckling, tillverkning och lagring av biologiska vapen. De länder som anslutit sig till konventionen har förbundit sig att inte utveckla eller producera mikrobiologiska eller biologiska ämnen eller toxiner i typer eller kvantiteter som inte är förenliga med fredliga avsikter. Denna typ av avgörelse har visat sig vara BTWC:s största svårighet. Till skillnad från konventionen mot kemiska vapen, som innehåller väl specificerade listor på ämnen som är förbjudna, är ämnena berörda av BTWC till största delen ämnen som kan användas till både bekämpning och spridning, av sjukdomar. På grund av detta har det varit problematiskt att fastställa tydliga regler och direktiv för rapportering och verifikation (inklusive inspektion). Det tydligaste exemplet är 2001 då översynskonferensen (som genomförs vart femte år) kollapsade p.g.a. svårigheter att komma överens om en verifikationsmekanism.

Den senaste översynskonferensen ägde rum i december 2011. Viktiga frågor som diskuterades var översynen av systemet för rapportering, konsultationer och verifikation. Dessutom diskuterades förbättringar i det nationella genomförandet av konventionen liksom hur anslutningen till konventionen bland världens länder kan förbättras.

Upp

Konventionen mot kemiska vapen (CWC)

Konventionen om förbud mot utveckling, tillverkning, lagring och användning av kemiska vapen (Chemical Weapons Convention, CWC) trädde i kraft 1997. Efter nästan 20 års förhandlingar inom Nedrustningskonferensen (Conference on Disarmament, CD) i Genève lyckades man 1992 för första gången komma överens om en konvention som helt förbjuder en viss typ av massförstörelsevapen. Konventionen förbjuder kemiska vapen men innehåller stöd för fredlig användning av kemiska produkter. Konventionen innefattar även bistånd till länder som hotas eller attackeras av kemiska vapen. Konventionens organisation (Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons, OPCW) har sitt säte i Haag.

CWC reglerar vilka kemiska vapen som förbjuds, och de anslutna länderna hade fram till 2007 (med en möjlig förlängning till 2012) på sig att förstöra alla lager med dessa vapen. OPCW genomför med hjälp av sitt tekniska sekretariat och sina inspektörer ett stort antal inspektioner varje år för att tillse att konventionen efterlevs. Ett antal länder (främst USA och Ryssland) har inte hunnit förstöra hela sina lager med kemiska vapen heller till 2012. Beslut har fattats om att de ska slutföra destruktionen på så kort tid som möjligt.

Upp

Små och lätta vapen (SALW)

Det internationella arbetet för att begränsa mängden och spridningen av små och lätta vapen (SALW) är främst inriktat på att genomföra det handlingsprogram som antogs vid FN:s konferens om illegal handel med små och lätta vapen år 2001. Syftet med programmet är att förebygga och bekämpa all olaglig handel av dessa vapen.

Den senaste översynskonferensen som hölls i månadsskiftet augusti-september 2012, bekräftade att arbetet med att genomföra programmet ska fortsätta.

Även inom EU baseras arbetet om SALW på en handlingsplan som syftar till att bekämpa den destabiliserande anhopningen och spridningen av små och lätta vapen, vilken antogs i december 2005. Enligt ett beslut år 2008 skall också alla avtal som EU numera ingår med tredje land innehålla en så kallad SALW-klausul, d.v.s. en bestämmelse som förpliktigar avtalsparterna att följa existerande internationella överenskommelser om motarbetande av olaglig handel och spridning av SALW.

På det praktiska planet bedrivs en omfattande biståndsverksamhet, både bilateralt och multilateralt, av bland andra EU, för att motverka och minska den olagliga spridningen av små och lätta vapen.

Upp

Konventionen om särskilt inhumana vapen (CCW)

1980 års konvention om konventionella vapen ("Convention on Certain Conventional Weapons", CCW) är en viktig del av den internationella humanitära rätten. Konventionen reglerar eller förbjuder användningen av olika vapentyper, däribland brandvapen, permanent förblindande laservapen, minor och andra explosiva lämningar av krig. Sverige har deltagit aktivt i förhandlingarna om ett särskilt protokoll om klusterammunition inom ramen för CCW. Att man inte lyckades enas om ett klusterprotokoll vid slutförhandlingarna i Genève 2011 är särskilt beklagligt då detta skulle ha införlivat de länder med störst tillverkning och innehav av klusterammunition i ett gemensamt regelverk.

Upp

Ottawakonventionen om förbud mot minor

Ottawakonventionen ("Mine Ban Treaty", MBT) trädde i kraft 1999. Konventionens huvudsyfte är ett absolut förbud mot användning, utveckling, tillverkning, anskaffning, överföring och lagerhållning av antipersonella minor. Befintliga lager av sådana minor ska alltså förstöras. Konventionen gör undantag för ett antal minor som får behållas för träningssyften och teknologiutveckling för minröjning.

Konventionen syftar även till att säkerställa röjningen av minfält, erbjuda stöd till min-offer och bidra till förstöringen av lagrade minor. Sverige och EU ger omfattande bistånd till manhantering.

Sedan konventionen trädde i kraft har stora framsteg gjorts mot en värld fri från antipersonella minor. De flesta anslutna stater har förstört sina lager av minor, stora områden har röjts och antalet människor som drabbas av minor har minskat över åren. Trots detta drabbas fortfarande många. Ett antal länder har ännu inte lyckats fullfölja sina åtaganden att röja minerade områden. Flera länder med stora innehav av minor står fortfarande utanför konventionen. Vid en översynskonferens i Cartagena, Colombia, i slutet av 2009 enades parterna till konventionen om en deklaration och en aktionsplan för de närmaste fem åren. I aktionsplanen läggs särskild vikt vid konventionens humanitära aspekter och stödet till dem som drabbats av minor.

Upp

Konventionen om klusterammunition (CCM)

Konventionen om klusterammunition (Convention on Cluster Munitions, CCM) förhandlades fram inom ramen för den så kallade Osloprocessen. Överenskommelse om en konventionstext nåddes vid ett möte i Dublin 2008. Konventionen innehåller ett förbud mot att använda, utveckla, tillverka, anskaffa, lagra, behålla eller överföra klusterammunition. Den har också regler för lagring och förstöring, röjning, stöd till offer för klusterammunition samt om internationellt samarbete och bistånd. Sverige skrev under konventionen i december 2008 och ratificerade den 23 april 2012. Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 oktober 2012. Sanna dag trädde en ny lag om straff för olovlig befattning med klusterammunition i kraft. Sveriges bistånd till minhantering omfattar även klusterammunition.

Upp

Andra aktuella nedrustnings- och icke-spridningsfrågor:

Upp

Nya START

Ryssland och USA påbörjade under våren 2009 förhandlingar om att ersätta START1-avtalet (the Strategic Arms Reduction Treaty) som löpte ut i december 2009. Avtalet sätter tak för hur många kärnvapenstridsspetsar länderna får besitta och är det största rustningskontroll avtalet som hittills ingåtts mellan två stater. Förhandlingarna om ett uppföljningsavtal, Nya START, slutfördes under våren 2010. Avtalet begränsar antalet beredskapslagda stridsspetsar ytterligare. Nya START undertecknades i Prag den 8 april 2010 och efter ratificeringar av båda länderna trädde avtalet i kraft den 5 februari 2011.

Upp

Taktiska kärnvapen

Sverige har även ett intresse för fortsatta rustningskontrollåtgärder vad gäller s.k. sub-strategiska eller taktiska kärnvapen (mindre kraftfulla än vanliga kärnvapen). I februari 2010 publicerade utrikesminister Carl Bildt tillsammans med Polens utrikesminister Radek Sikorski en artikel i the International Herald Tribune om taktiska kärnvapen. I artikeln uppmanas Ryssland och USA att vidta åtgärder för att reducera taktiska kärnvapen i Europa.

Upp

Toppmöte om nukleärt säkerhetsskydd

Under det toppmöte om nukleärt säkerhetsskydd (the Nuclear Security Summit, NSS) som president Obama sammankallade 2010 i Washington, berördes hanteringen och säkrandet av sårbart nukleärt material (höganrikat uran och separerat plutonium) i syfte att förhindra spridningen av ämnena och därmed motverka risken för nukleär terrorism. Sverige var en av 47 inbjudna stater och representerades av statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt.

Mötet blev en stor framgång och kunde presentera en viktig politisk deklaration och ett antal konkreta åtgärder. Bland de viktigaste åtgärderna var den amerikansk-ryska överenskommelsen om att förstöra 34 ton plutonium vardera, de japansk-kinesiska åtagandena om att skapa s.k. Centres of Excellence (institutioner som erbjuder expertis och utbildning inom specifika områden till specialister) samt löften från Kanada och Ukraina om att göra sig av med sitt höganrikade uran. I mars 2012 hölls det påföljande toppmötet i Seoul, Sydkorea, "2012 Seoul Nuclear Security Summit". Under utrikesministers Carl Bildts anförande framfördes bland annat det svenska stödet för det internationella arbetet för stärkandet av skyddet av nukleärt material.

Upp

FN: nedrustningskonferens (CD)

FN:s nedrustningskonferens (Conference on Disarmament, CD) i Genève, där Sverige är en av de 65 medlemmarna, är ett särskilt multilateralt organ med uppgift att förhandla fram internationella nedrustnings- och rustningskontrollavtal. Efter framgångsrika förhandlingar av bl.a. det fullständiga provstoppsavtalet (CTBT) och förbudet mot kemiska vapen (CWC) sedan början och mitten av 1990-talet har CD pga. långvariga motsättningar bland medlemsländerna inte varit i stånd att kunna påbörja nya förhandlingar. Förhoppningar om ett genombrott fanns när CD antog ett arbetsprogram för 2009 som bland annat gav nya möjligheter att förhandla om ett avtal om förbud mot framställningen av klyvbart material för vapenändamål (the Fissile Material Cut-off Treaty, FMCT). 2009 års arbetsprogram kunde tyvärr aldrig genomföras och därefter har det inte varit möjligt att enas om ett nytt arbetsprogram. I syftet att försöka motverka låsningarna i CD har FN:s generalsekreterare (UNSG) Ban Ki-moon tagit initiativ till att försöka revitalisera nedrustningskonferensens arbete, bl.a. i form av ett särskilt högnivåmöte vilket ägde rum i september 2010, vilket följdes upp med en debatt i Generalförsamlingen i juli 2011. CD:s framtida roll, och hur frågornas på dess agenda ska hanteras, är föremål för en fortsatt intensiv debatt.

Upp

Multilaterala ansatser till kärnbränslecykeln (MNA)

Multilaterala ansatser till kärnbränslecykeln (Multilateral Nuclear Approaches, MNA) syftar till att finna multilaterala lösningar på de olika delarna av kärnbränslecykeln för att stater som vill utveckla kärnkraft, men inte utveckla egen kapacitet inom hela kärnbränslecykeln, ska kunna finna säker tillgång på den internationella marknaden för anskaffning av bränsle för de egna reaktorerna. Vissa delar av kärnbränslecykeln (främst anrikning av uran och upparbetning av plutonium) är känsliga ur ett spridningsperspektiv och skulle kunna användas för annat än civila syften. Det är därför av intresse att försöka begränsa spridningen av dessa i så stor utsträckning som möjligt.

År 2009 fattade IAEA:s styrelse beslut om inrättande av en reservkärnbränslebank i Angarsk i Ryssland, i enlighet med ett ryskt förslag. 2010 fattade styrelsen beslut om att inrätta en internationell kärnbränslebank under IAEA:s kontroll i enlighet med ett förslag från the Nuclear Threat Initiative (NTI), finansierat av NTI, USA, EU, Norge, Förenade Arabemiraten och Kuwait. Sverige har aktivt stött inrättandet av en sådan bank. Därtill fattade IAEA:s styrelse i mars 2011 ett beslut om ett bilateralt modellavtal om kärnbränslegarantier, på initiativ av EU, Ryssland, USA och Norge.

Upp

FN-resolution 1540: Icke-statliga aktörer

Att förhindra att terroristgrupper eller andra icke-statliga aktörer kommer i besittning av massförstörelsevapen är en central aspekt av FN:s förebyggande arbete. FN:s säkerhetsråd antog 2004 resolution 1540, vilken anger ett antal åtgärder som alla stater ska vidta på detta område. Resolutionen syftar till att förhindra att icke-statliga aktörer får tillgång till produkter som skulle kunna användas för tillverkning av massförstörelsevapen. Uppföljande resolutioner har antagits av säkerhetsrådet i april 2006 (resolution 1673), i april 2008 (resolution 1810) och i april 2011 (resolution 1977).

I resolution 1540 slås fast att alla stater ska upprätta nationella kontroller i syfte att förhindra spridningen av ovannämnda produkter. Säkerhetsrådet har upprättat den så kallade 1540-kommittén med uppgift att rapportera till rådet om resolutionens genomförande. Alla FN:s medlemsländer har uppmanats att informera om steg de tagit eller avser att ta för att genomföra resolutionen. Sverige har lämnat in sina rapporter till kommittén.

EU har en gemensam åtgärd till stöd för resolutionen som bland annat innebär att man anordnar seminarier i tredje länder. Syftet är att öka medvetenheten om de krav resolutionen ställer samt stärka ländernas administrativa kapacitet att självständigt genomföra sina åtaganden.

Upp

Proliferation Security Initiative (PSI)

Det samarbete för konkreta insatser mot spridningen av massförstörelsevapen som presenterades av en grupp stater i Krakow 2004, Proliferation Security Initiative (PSI), är ett viktigt komplement till det multilaterala regelverket och exportkontrollen. Sverige och EU stödjer initiativet och söker, till exempel genom deltagande i övningar, bidra till att det upprätthållas så bra som möjligt. Idag har mer än 90 stater anslutit sig till samarbetet.

Upp

G8:s globala partnerskap

År 2002 tog G8-länderna (Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Ryssland, Storbritannien och USA) ett initiativ för att säkra material och anläggningar från tidigare arsenaler och/eller vapen i f.d. Sovjetunionen. Initiativet omfattade bland annat ett finansiellt åtagande om 20 miljarder USD under en period om tio år till stöd mot spridning av massförstörelsevapen. Inledningsvis var Ryssland ensamt mottagarland av projektstöd, inom partnerskapet men år 2004 inkluderades även Ukraina som mottagare. Fokus har legat på genomförande av projekt som syftar till destruktion av kem-vapenlager, nedmontering av atomubåtar, säkring av kärnämne och omskolning av forskare som tidigare varit anställda i vapenprogrammen. Även Sverige och EU bidrar i detta arbete. Ett GP-möte ägde rum i Sverige 28-29 augusti 2012. Det var första gången partnerskapet sammanträdde i ett land som inte är medlem i G8. Man diskuterade partnerskapets nuvarande och framtida projekt gällande icke-spridning av material och vapen relaterade till massförstörelse (nukleära, kemiska, biologiska och radiologiska).

Upp

Globala initiativet för att bekämpa nukleär terrorism (GICNT)

Det globala initiativet för att bekämpa nukleär terrorism (the Global Initiative to Combat Nuclear Terrorism, GICNT) startades gemensamt av USA och Ryssland i juli 2006. Sverige anslöt sig år 2007, och idag är samtliga EU-medlemsstater anslutna till initiativet. Målsättningen är att samarbeta kring frågor om bland annat säker hantering av kärnämne och radioaktivt material och processer samt förbättring av möjligheterna att upptäcka och spåra sådant ämne och material för att förhindra illegal handel. Inom ramen för initiativet genomförs regelbundet seminarier, gemensamma övningar och expertmöten för erfarenhetsutbyte.

Upp

Utrikesdepartementet (e-post till departementet)
Publicerad 17 juni 2009
Uppdaterad 27 november 2012