Tal
19 april 2010
Tobias Krantz, Högskole- och forskningsminister

Tal av Tobias Krantz vid konferensen för samhällsvetenskapliga fakulteter i Sverige

Tack för inbjudan.

Jag har ju som bekant spenderat en del tid i denna stad och på detta lärosäte och det är alltid lika kul att få komma hit.

Man kan fråga sig hur min bakgrund som forskarutbildad i statsvetenskap påverkar min arbete som minister. Det första jag skulle vilja framhäva är att jag nog, i stora stycken, har det roligare än resten av mina kollegor i regeringen.

För det är ju inte bara som politiker jag länge har närt en förhoppning att bli insläppt i regeringskansliet. Även som statsvetare är detta en mycket intressant upplevelse. Jag har länge hävdat att regeringskansliet har påtagliga likheter med den berömda humlan - inte därför att det surras så mycket på kansliet - utan därför att både humlan och regeringskansliet tycks så paradoxala.

Humlan borde inte kunna flyga, om man får tro aerodynamikens lagar. Och regeringskansliet borde inte kunna fungera, om man får tro organisationsteorins lagar.

Vi som formellt utgör departementens högsta ledning är ju normalt de som har minst erfarenhet av regeringsarbete. Dessutom har vi rekryterats utifrån helt andra kriterier än förmågan att leda en verksamhet. Och om någon av oss till äventyrs skulle ha en sådan kompetens, så skulle vi i alla händelser inte ha tid att ägna oss åt att leda verksamheten.

Här har jag en fördel jämfört med mina kolleger i regeringen. Lika nedslagen som jag ibland kan känna mig som politiker, lika upprymd blir jag nämligen som statsvetare. Det är nästan som ett högre seminarium på Skytteanum i Uppsala.

***

Min bakgrund som statsvetare och akademiker har dock även en annan och kanske viktigare påverkan på min ministerroll. Och det är att jag är stolt över att prata om och försvara det europeiska bildningsidealet.

För kunskap har nu ett värde i sig. Att förkovra sig och få insikter som kanske aldrig kommer att ha ett stort värde för Anders Borgs prognoser kan ju ändå ha ett väldigt stort värde för människan i stort. Ofta när högskole- och forskningspolitik är på tapeten är det instrumentella perspektiv på högskolesektorn som diskuteras. Jag är den förste att försvara behovet av ett strategiskt tillväxttänkande även i forskningssammanhang, men att bara se till kronor och öron, tillämpning och nytta är att göra det väl enkelt för sig.

För faktum är att bildningsidealet, förutom att vara något i sig grundläggande för vår civilisation, också kan vara nyttigt i vidare mening - kanske framförallt i modern tid.

Det sägs ju ofta att den moderna människan aldrig har varit så allmänbildad som idag. Vi som har undervisat vet att det är sant - med viss modifikation. Dagens oöverskåderliga mängd av källor och nätets oöverskådliga rikedom av fakta, vetenskap, påhitt och partsinlagor innebär att tidigare svårtillgänglig information idag kan inhämtas på några sekunder. Samtidigt som den tekniska utvecklingen skapar fantastiska möjligheter till förkovran ställer den också upp höga krav på att individen i fråga förstår skillnaden mellan information och kunskap. Här har både skola och vetenskapssamhälle en unik uppgift i att hjälpa unga människor att sovra i och värdera det digitala bruset. Liksom ett stort och tungt ansvar att fostra och upplysa om att information - när den hanteras fel - lätt blir ett farligt verktyg att förvränga verkligheten, snarare än att belysa, eller förklara den.

Om samhället inte kan erbjuda en högkvalitativ skola och en stark högre utbildning är risken stor att den enskilde individen kommer att sakna de referenser som behövs för att kunna hantera den moderna världen. Allmänbildning på bredden är bra, men vi behöver även en bred bildning som går på djupet. Utan kunskaper om vår dåtid kan vi varken rusta oss för framtiden eller analysera vår gemensamma samtid. Jag ser det som en viktig, om än utmanande uppgift, att återinföra den klassiska europeiska bildningstraditionen som ideal i en modern utbildningspolitik. För bildning - och kunskap - rymmer i stor utsträckning ett politiskt innehåll.

En politik för kunskap utgår, som jag ser det, från en från början rätt radikal jämlikhetsprincip, och en liberal tradition som jag är stolt över att tillhöra. Det kanske mest effektiva vapnet för att krossa ståndssamhället handlade om att låta begåvning och skicklighet styra framför börd. Möjligheten till högre utbildning och ett kvalificerat yrkesliv skulle inte längre bero av ett livslotteri som man var ur stånd att påverka utan på fallenhet och flit.

Än idag förblir utbildningen det kanske viktigaste medlet för social mobilitet. En bra skola förmår lyfta en elev över sitt medfödda sociala sammanhang. En god utbildning ger eleven tillräckligt med självförtroende att förstå sina möjligheter och ger den verktygen att ta vara på dem. För att detta ska vara möjligt krävs ett individualistiskt och humanistiskt synsätt från skolans sida.

I detta ingår att ställa krav. Om det för tvåhundra år sedan var kontroversiellt att låta ofrälse konkurrera på lika villkor är det idag kontroversiellt att förvänta sig något av elever och studenter. Istället för att krossa glastaket sänker man tröskeln. Ofullständiga förkunskaper accepteras och riskerar också att tvinga ned ned nivån på högskolor och universitet.

Vi menar att denna syn måste förändras. Dels handlar det om att vi förväntar oss en högre ambitionsnivå från utbildningsväsendet, att man anstränger sig, vågar- och orkar- utmana sina unga. Dels handlar det om att även elever och studenter måste prioritera sina studier och vara beredda att arbeta för sina poäng. Oavsett vad man läser är högre studier yrkesförberedande, i meningen att studierna ska förbereda den unga för ett arbetsliv, med allt det innebär. Rättigheter måste därför paras med skyldigheter, både för lärosätena och deras elever och studenter.

Grundprincipen - att alla ska behandlas jämlikt- handlar i grunden om samma sak idag som den gjorde förr. Det kön du fötts till får inte vara utslagsgivande för vilken utbildning du får läsa. Din etnicitet ska inte avgöra vad du kan bli. Ingen har en naturlig rätt att få läsa internationell ekonomi exempelvis i Uppsala, men alla ska ha samma rätt att söka hit och få sin ansökan prövad på lika villkor. Utan formella kriterier riskerar man en antagningsprocess som präglas av godtycke och bristande rättssäkerhet. Enligt min mening finns det ingen motsättning mellan värdena bildning, jämlikhet och meritokrati. Tvärtom!

Så här långt gissar jag att jag har de flesta av er med mig. Men hur roligt det än är att få lägga ut texten om vilka principer och ideal jag håller för ledstjärnor så tenderar ju det mesta att koka ned till krassa bokslut. För även humaniora och samhällsvetenskap har ju sina prislappar, som bekant.

Och att värna bildningsidealet är nu inte gratis.

Den kanske viktigaste åtgärden för att se till att akademien håller en god bredd på sina discipliner är att värna en fri och oberoende forskning. En fri grundforskning utan politisk styrning är garanten för att vår forskning inte blir för kortsiktig och snäv.

Under de senaste åren har vi gjort stora satsningar på grundforskningen. Nivån på forskningsanslagen höjs med 5 miljarder. Den allra största delen går direkt till fri grundforskning, genom ökade anslag till universitet och högskolor och genom mer pengar till Vetenskapsrådet.

Den så kallade högskolemomsen, universitets och högskolors skyldighet att betala en avgift till staten om åtta procent av externa forskningsmedel, har avskaffats. Det motsvarar ett resurstillskott till forskningen om 350 miljoner kronor per år.

Vad gäller grundutbildning har också åtgärder gjorts. Regeringen har i två steg ökat anslagen till grundutbildningen med sammanlagt 360 miljoner kronor för ökad kvalitet.

Vi har även varit noggranna med att säkra kvaliteten i utbildningarna när de tillfälliga 10 000 platserna skulle beslutas om med anledning av den ekonomiska krisen. En konstruktiv dialog med lärosätena var en utgångspunkt för att fördelningen av platser skulle ske på ett sätt så att utvidgningen kunde ske med bibehållen kvalitet.

***

I forskningspropositionen fanns de största satsningarna på forskning någonsin i historien. Med risk för att bli väldigt politisk, kan jag konstatera att den i reda pengar överträffade de tre föregående - sammantaget.

En ökning av anslagen görs med alltså med 5 miljarder kronor med successiv upptrappning under åren 2009-2012. Slår man ihop de offentliga och privata satsningarna på forskning och utveckling i Sverige når de nästan fyra procent av BNP, vilket i OECD:s statistik bara överträffas av Israel.

Med de stora summor Sverige lägger på forskning är det också rimligt att göra vissa strategiska val vid sidan av grundforskningen. Det är trots allt inte helt ointressant vad forskning kan göra samhället ur ett behovsperspektiv. Jag tror till och med att det kan vara ett krav från skattebetalarna.

Den positiva utveckling som Sverige och världen har genomgått under de senaste decennierna beror till stor del på de insatser som har gjorts inom den högre utbildningen och forskningen. Inte sällan är det de naturvetenskapliga framstegen som framhävs.

Men jag tycker att, om jag får kalla det vårt område, får allt för lite uppmärksamhet. Också inom humaniora och samhällsvetenskap har vetenskapen gjort viktiga framsteg under senare decennier. Jag skulle vilja nämna två exempel, som haft stor betydelse för i alla fall min världsuppfattning.

År 1993 publicerade statsvetaren Robert Putnam Making Democracy Work. I det som har kommit att bli en modern klassiker visade Putnam vilken betydelse det civila samhället - föreningar, kyrkokörer och andra frivilliga sammanslutningar - har både för en väl fungerande demokrati och för ekonomisk tillväxt och utveckling.

Förra året tilldelades Ellinor Ostrom, amerikansk professor i statsvetenskap, Nobelpriset i ekonomi. För snart 20 år sedan kom hennes banbrytande verk Governing the Commons. I sin forskning analyserar Ostrom hur gemensamma resurser ska förvaltas för att vara långsiktigt hållbara. Hennes resultat och slutsatser om bland annat tydliga regler för ansvar och konfliktlösningsmekanismer är högaktuella inte minst i dagens miljö- och klimatdebatt.

Men utöver att samhällsvetenskap och humaniora får för lite uppmärksamhet, tror jag också det finns anledning för disciplinerna att ifrågasätta sig själva. Jag tror inte det bara är världen utanför som inte tenderar se samhällsvetenskap och humaniora som strategiskt viktiga. Jag tror att det också vi som sysslar, i mitt fall sysslat, med den typen av forskning inte riktigt ser oss som strategiskt viktiga.

Det är en bit kvar innan samhällsvetenskaperna och humaniora har nått fulländning vad gäller att motivera betydelsen av de i många fall stora upptäckter som görs på våra institutioner.

Så vad gör vi då från regeringens håll? Många av de särskilda, strategiska satsningar som nu genomförs med anledning av forskningspropositionen har hamnat inom naturvetenskap och medicin. Det är synd. För regeringen var inte detta ett självklart utfall. Fler av de strategiska områdena såsom klimat eller hållbar utnyttjande av resurser har självklara samhällsvetenskapliga och humanistiska aspekter.

***

Låt mig avsluta med att säga några ord om högskolepolitik i mer allmänna ordalag.

Under några veckor har det varit en het debatt i media och inom akademin om två viktiga propositioner rörande autonomi och kvalitetssäkring. Det välkomnar jag. En så stor reform i en så stor och viktig sektor bör väcka debatt. Om ingen hade verkat bry sig hade jag blivit desto mer orolig.

En ledstjärna i regeringens och Folkpartiets högskolepolitik är att den svenska högre utbildningen och forskningen gynnas av att få existera under friare former med färre pekpinnar från regeringen. Om kreativitet och kvalitet ska frodas behövs luft och rum mellan stat och akademi. Samban­det märks tydligt när man listar världens mest innova­tiva och konkurrenskraftiga ekonomier: de länder som ger sina akademier själv­ständighet producerar mest och bäst vetenskap i världen.

Under det tolv år långa socialdemokratiska maktinnehavet var den politiska styrningen av landets högre lärosäten påtaglig. Men efter regeringsskiftet 2006 har alliansen genomfört en rad reformer i syfte att utöka den akademiska friheten och ge lärosätena större självständighet.

Lärosätena utser numera i praktiken sina styrelser själva, forskarinflytandet i Vetenskapsrådet har stärkts, den fria grundforskningen har fått utökade resurser och de fria forskningsstiftelserna har återupprättats.

Professor Daniel Tarschys tillsattes som utredare för att ta fram förslag på den kanske mest komplicerade frågan; hur frihetsgraden för de lärosäten som idag är statliga myndigheter skulle kunna ökas, samtidigt som statens behov av insyn och kontroll över en i huvudsak offentligfinansierad verksamhet skulle kunna säkerställas.

Tarschys förslag, Självständiga lärosäten var radikalt. Utredningen landade i att en helt ny offentligrättslig associationsform borde skapas. I denna nya klädnad skulle lärosätena upphöra att vara statliga myndigheter för att istället bli egna juridiska personer.

Arbetet var ambitiöst och tankeväckande men inte komplett i alla delar. Att skapa en helt ny juridisk form och göra upp med en lång tradition av hård styrning låter sig inte göras över en natt. Då flera av de centrala förslagen i utredningen kräver fördjupad analys äger de reformer som presenterats i autonomipropositionen rum inom ramen för universitet och högskolor som statliga myndigheter.

På flera centrala områden: intern organisation, personal, ekonomi och utbildning tar vi nu krafttag för att minska centralstyrningen och minska regelbördan. Jag vill vara tydlig med att jag ser detta som ett steg på vägen och inte som slutmålet. Men med tanke på frågans känslighet och komplexitet tycker jag ändå att mandatperioden sammantaget har inneburit ett stort steg framåt för att komma närmre en verkligt självständig akademi.

***

Ökad frihet innebär förstås också ett ökat ansvar för universiteten och högskolorna att utforma sin egen verksamhet så att hög kvalitet utvecklas och bibehålls.

Processen med att ta fram ett nytt kvalitetsutvärderingssystem har varit lång. Den första utredningen tillsattes redan av den förra regeringen och därefter har ett antal remissomgångar följt. En rad aktörer har gjort värdefulla insatser. I september förra året lämnade Högskoleverket sitt förslag. Sist och slutligen är det naturligtvis regeringen som inför riksdagen, och därigenom ytterst medborgarna, ansvarar för att de resurser som investeras i den högre utbildningen leder till goda resultat.

Regeringens utgångspunkt är att kvalitetsutvärderingssystemet för universitet och högskolor måste förändras för att möta de nya krav som ställs utifrån målet om ökad frihet, internationalisering och hög kvalitet. Från att tidigare ha fokuserat på process, det vill säga hur lärosätena arbetar, menar regeringen att tyngdpunkten i stället ska förskjutas till utbildningarnas resultat, alltså vad som uppnås.

Detta synsätt har debatterats de senaste veckorna. På en central punkt har regeringen en annan uppfattning än Högskoleverket. Regeringen har en högre ambition när det gäller att universitet och högskolor själva ska få utforma verksamheten. Högskoleverket vill exempelvis titta på hur kursplanerna utformas medan regeringen vill fokusera på studenternas resultat.

Enligt vår bedömning skulle Högskoleverkets förslag riskera att mäta hur duktiga lärosätena är på att formulera kursplaner istället för att bedöma vad studenterna egentligen lär sig. Det vore att ge kvalitetsarbetet på universitet och högskolor en felaktig inriktning och dessutom vara synnerligen kontraproduktivt för vår ambition om ökad autonomi för hela högskolesektorn. Högskoleverket är ju faktiskt, nota bene, en statlig myndighet, och erfarenheterna ger vid handen att utvärderingsinstrumentet är ett kraftfullt styrinstrument- inte minst när det nya kvalitetsutvärderingssystemet kommer att vara kopplat till pengar. Universitet och högskolor med goda utbildningsresultat kommer nu att få mer resurser. Det skapar tydliga drivkrafter för höjd kvalitet ute på landets högre lärosäten.

***

Och det behövs. De reformer inom utbildningspolitiken som genomfördes från mitten av 1800-talet och framåt - ofta med liberaler som initiativtagare och pionjärer - var en av de faktorer som banade väg för det enastående ekonomiska uppsving som vårt land upplevde med början för drygt ett och ett halvt sekel sedan. Sverige gick från att vara ett mycket fattigt land till att vara ett av Europas, ja världens, rikaste och mest välmående länder. I en tid av tilltagande internationalisering satsade Sverige på kunskap - och gjorde ett gigantiskt språng framåt i välståndsutvecklingen.

I början av 2000-talet står Sverige nu inför en ny global utmaning. Vi utmanas på den internationella ekonomiska scenen av en rad nya aktörer. Det globala landskapet förändras dramatiskt. En rad nya aktörer från Asien och Latinamerika tar plats på den ekonomiska scenen. Och de konkurrerar inte längre med låga löner för mindre kvalificerade jobb. De konkurrerar med kunskap.

Tidigare fattiga länder reser sig ur sitt armod, allt fler människor får det bättre; välståndet växer. I mångt och mycket är det en framgångssaga. Att allt fler människor runt om i världen skulle få njuta av välståndets frukter är och har alltid varit en stark drivkraft är förstås något jag och många med mig välkomnar.

Om nuvarande trender står sig kommer 97 procent av den befolkningsutveckling som väntas under de kommande 20-25 åren att äga rum i Asien. Endast knappt sju procent kommer i en inte alltför avlägsen framtid att bo i Europa. En global medelklass på runt en miljard människor växer fram. 90 procent av den medelklassen kommer att bo i länder som vi tidigare har betecknat som utvecklingsländer. Världshandel och världsproduktion fördubblas men navet i utvecklingen är inte längre Europa eller USA utan Asien.

En viktig nyckel till många av de nya aktörernas exempellösa framgång är att de under en längre tid har genomfört omfattande satsningar på kunskap och utbildning - från de lägsta till de högsta stadierna i utbildningsväsendet. Över hela linjen sker en rejäl upprustning. Till exempel beräknas Indiens och Kinas andel av de samlade resurserna för forskning och utveckling i världen att öka från tio till tjugo procent under de kommande 20-25 åren. Det är en utveckling som kommer att förändra det globala landskapet dramatiskt.

Men det är inte bara i tidigare fattiga delar av världen saker händer. Samtidigt stärks redan rika länders utbildningssatsningar. Senast var det president Obama som föreslog en ökning av USA:s forskningsanslag med 6 procent.

Sverige kan anta den globala utmaningen och återta sin position som ett av världens mest framstående länder. Men då krävs ett system där vi försäkrar oss om att våra högskolor hänger med i den internationella konkurrensen.

Då krävs en fri akademi med fokus på kunskap, kvalitet och akademisk frihet - en akademi med stark egen integritet och identitet men också öppen mot omvärlden.

Tack så mycket för att ni ha lyssnat!