Vem gör vad i en kris?

Under en kris utförs insatser av flera olika aktörer, till exempel länsstyrelsen, räddningstjänst och polisen, samtidigt. Därför är aktörerna starkt beroende av varandra och det är viktigt att de samarbetar och samordnar sina insatser.

Samordning och samverkan måste fungera i alla situationer, även i de som inte identifierats i förväg. Berörda aktörer måste kunna hantera händelser som präglas av stor osäkerhet och krav på ett krishanteringsarbete som spänner över flera samhällssektorer.

Det svenska systemet för ledning, samordning och samverkan av insatser vid kriser bygger på kommunalnivå (lokal), länsstyrelsenivå (regional) och nationell nivå (central), samt inom enskilda samhällssektorer. Huvuddelen av kriserna kan hanteras på lokal och regional nivå.

Kommunerna

Kommunerna har en nyckelroll i krishanteringsarbetet. Olyckor, allvarliga händelser och krissituationer inträffar oftast initialt i en kommun och det är kommunen och den kommunala räddningstjänsten som har bäst kännedom om de lokala förhållandena och som därmed har det primära ansvaret.

Landstingen

Landstingen ansvarar för att regionernas hälso- och sjukvård, smittskydd och kollektivtrafik fungerar och för att fördela landstingets eller regionens resurser på ett sådant sätt att störningen på ordinarie verksamhet blir så liten som möjligt.

Länsstyrelserna

Länsstyrelsen är en sammanhållande aktör mellan länets kommuner och andra myndigheter. Länsstyrelsen kan ta över räddningstjänstansvaret från en kommun vid en större händelse som kräver samordning mellan flera kommuner och myndigheter.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har till uppgift att verka för samordning och stödja berörda lokala, regionala och nationella aktörer före, under och efter en kris. MSB ansvarar för förstärkningsresurser, till exempel nationella skogsbrandsresurser som kan användas vid bekämpning av skogsbränder. MSB kan också ge stöd med vissa nyckelkompetenser under en kris.

Försvarsmakten

Försvarsmakten ska stödja samhället med tillgängliga resurser. Till Försvarsmaktens resurser kan Hemvärnet räknas in. Hemvärnet kan ofta sättas in snabbt då det har en tydlig lokal koppling. Hemvärnets engagemang bygger på frivillighet.

Kustbevakningen

Kustbevakningen har byggt upp en beredskap mot svåra kriser i fred och en förmåga att hantera en kris när den inträffar. Kustbevakningen ska uthålligt kunna leda och samordna ordinarie verksamhet samt biträda och samverka med övriga delar av samhället såväl centralt som regionalt vid extraordinära händelser och kriser. Inom den statliga räddningstjänsten har Kustbevakningen ett huvudansvar för miljöräddningstjänst till sjöss samt goda resurser för att bistå vid sjöräddning. Kustbevakningsflyget har sensorer som även lämpar sig att bistå exempelvis en räddningsledare på land, till exempel vid en skogsbrand.

Regeringen och Regeringskansliet

Regeringens uppgift under en kris är att följa händelseutvecklingen, att säkerställa att ansvariga myndigheter har de resurser som behövs och att fatta nödvändiga regeringsbeslut.

Regeringskansliet har löpande kontakt med de berörda myndigheterna eftersom det operativa ansvaret i en kris vilar på myndigheter respektive kommunernas räddningstjänster. Inom några områden har emellertid staten ett särskilt ansvar för räddningstjänsten:

  • fjäll-, flyg- och sjöräddningstjänst,
  • efterforskning av försvunna personer,
  • miljöräddningstjänst till sjöss,
  • räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen.