Det finanspolitiska ramverket
Det finanspolitiska ramverket är en viktig del av regeringens finanspolitik. Ramverket består av ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett utgiftstak för staten samt krav på kommuner och landsting att ha en god ekonomisk hushållning och budgetar i balans. Dessutom ingår regler för hur finanspolitiska frågor bereds och beslutas i regering och riksdag.
Syftet med dessa mål och regler är att de tillsammans ska bidra till att göra finanspolitiken hållbar på lång sikt - att inte tillfälliga underskott permanentas och leder till att statsskulden växer okontrollerat på ett oönskat sätt. Finanspolitiken måste då läggas om för att minska skulden, istället för att inriktas på åtgärder som bidrar till tillväxt, välfärd och sysselsättning. Detta var vad som hände i början av 1990-talet.
Ramverket hindrar också politiken från att förstärka svängningarna i konjunkturen. Det bidrar till en mer stabil utveckling över konjunkturcykeln.
Ramverk för ordning och öppenhet
Genom att ha ett ramverk med tydliga mål och restriktioner skapas ordning i regeringens beslutsprocesser. Kravet på att finanspolitiken ska vara hållbar över tiden och inte tillåta att de offentliga finanserna försämras på samma sätt som under krisen i början av 1990-talet tvingar regeringen att prioritera i sina beslut.
Ramverket bidrar också till öppenhet om vilka förutsättningarna som råder för finanspolitiken.
En översyn av det finanspolitiska ramverket
I budgetpropositionen för 2007 aviserade regeringen att det finanspolitiska ramverket skulle ses över. Ramverket hade på det hela taget fungerat väl men det fanns skäl att se över dess olika delar och ytterligare stärka dess ställning. Bland annat eftersträvades en ökad grad av transparens och förbättrade möjligheter till extern uppföljning och utvärdering.
Som ett led i detta arbete inrättade regeringen 2007 ett finanspolitiskt råd som bland annat ska utvärdera om de finanspolitiska målen nås. Under 2009 publicerades dessutom en departementspromemoria (Ds 2009:10) som diskuterade utgiftstakets ställning och förslog att budgetlagen skulle kompletteras med bestämmelser om att regeringen måste lämna förslag på utgiftstak för det tredje året efter budgetåret i budgetpropositionen. Detta förslag låg till grund för en proposition om obligatoriska utgiftstak (prop. 2009/10:5), vilken riksdagen sedan beslutade i enlighet med.
I departementspromemorian (Ds 2010:4) föreslås att även överskottsmålets ställning ska stärkas genom att det görs obligatoriskt. Regering och riksdag har ännu inte tagit ställning till detta förslag.
Bakgrunden till ramverket
Den ekonomiska och statsfinansiella krisen i början av 1990-talet blev början för mycket stora förändringar av den statliga budgetprocessen. Krisen visade tydligt att det sätt budgeten beslutades på behövde ändras.
Den kritik som framfördes mot den dåvarande ordningen från både forskare och politiker gick ut på att det var svårt för regeringen, oavsett partifärg, att föra en långsiktig ekonomisk politik. Det sätt på vilket budgetprocessen fungerade gjorde det svårt för en regering som ville föra en återhållsam politik.
I mitten av 1990-talet gjordes flera förändringar av den ekonomiska styrningen i staten. Det rådde stor politisk enighet om dessa förändringar vilka ledde till en stramare budgetprocess. Några år senare fastslogs därför de två övergripande budgetpolitiska målen om överskott i det finansiella sparandet och tak för statens utgifter.
För att stärka budgetprocessen i kommuner och landsting kompletterades år 2000 den regel som tidigare hade funnits i kommunallagen om god ekonomisk hushållning med ett krav på en balanserad budget. Det innebär att enskilda kommuner och landsting inte får besluta om en budget där kostnaderna överstiger intäkterna. Kravet på god ekonomisk hushållning förutsätter permanenta överskott.
