Uppföljning av överskottsmål

Genom att formulera målet som ett genomsnitt över en konjunkturcykel minskar risken för att finanspolitiken ska förstärka svängningarna i konjunkturen och försvaga de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet. Skulle målet gälla för varje enskilt år skulle det kräva att finanspolitiken stramas åt i en lågkonjunktur för att förbättra det finansiella sparandet då inkomsterna minskar och utgifterna ökar. På motsvarande sätt skulle politiken förstärka en högkonjunktur. Av den anledningen har man valt att sätta ett mål för det genomsnittliga sparandet.

Samtidigt blir ett mål formulerat som ett genomsnitt svårare att följa upp. Det finns inget klart mått på hur lång en konjunkturcykel är och det är heller inte möjligt att med säkerhet bestämma var någonstans i en konjunkturcykel ekonomin befinner sig vid en given tidpunkt. För att kunna utvärdera överskottsmålet och bedöma det finanspolitiska reformutrymmet eller besparingsbehovet används därför olika indikatorer.

Regeringen har valt att använda tre olika indikatorer som kompletterar varandra. Dessa har olika för- och nackdelar och bör därför tolkas med försiktighet. Alla är uttrycka som andel av BNP:

För att blicka bakåt och upptäcka systematiska fel i politiken

• genomsnittligt finansiellt sparande de senaste 10 åren

För att blicka framåt och se om målet nås

• ett sjuårigt centrerat glidande medelvärde för det finansiella sparandet
• det strukturella sparandet, det vill säga sparandet rensat för konjunkturella effekter mätt med det så kallade BNP-gapet

Genomsnittsindikatorer

Det sjuåriga glidande medelvärdet för ett visst år omfattar förutom det aktuella året, även de tre föregående och de tre efterföljande åren. Att regeringen valt att använda just sju år beror på att man då får ett genomsnitt som sträcker sig över de tre prognosåren och som balanseras av tre tidigare år med utfall. Det här sättet att beräkna det genomsnittliga sparandet speglar i viss utsträckning en konjunkturcykel, eftersom sparandet beräknas över flera år. Men i verkligheten kan längden på en konjunkturcykel variera mycket.

Det finns en risk att de två genomsnittindikatorerna, 7 respektive 10 års genomsnitten, baseras på år då det mest råder hög- eller lågkonjunktur. Då kan de över- respektive underskatta hur stort det finansiella sparandet faktiskt är. Därför kompletteras dessa mått med ett medelvärde för BNP-gapet under samma period, alltså gapet mellan hur mycket som faktiskt produceras och hur mycket som kan produceras utan att inflationen tar fart.

Om medelvärdet för det finansiella sparandet är nära 1 samtidigt som medelvärdet för BNP-gapet är nära 0 uppfyller finanspolitiken målet.

Det strukturella sparandet

Det strukturella sparandet visar hur stort det faktiska finansiella sparandet skulle vara om ekonomin växte i en takt som inte tydde på låg- eller högkonjunktur. Om det strukturella sparandet är positivt, antyder det att det finns ett underliggande överskott i de offentliga finanserna, även om en svag konjunktur tillfälligt har lett till underskott.

Men beräkningar av det strukturella sparandet är av olika skäl osäkra. Det är svårt att bedöma i vilken fas av konjunkturen ekonomin är i, men också att veta hur mycket sparandet påverkas av det.

Det finns flera olika metoder för att räkna fram det strukturella sparandet. Regeringen justerar det faktiska sparandet med BNP-gapet gånger en känslighetsfaktor som bygger på en bedömning av hur sparandet normalt påverkas av variationer i konjunkturen. Dessutom justeras sparandet för vissa engångseffekter och extraordinära kapitalskatteinkomster.