Nu ökar vi friheten för landets högre lärosäten

Vårt utbildningsväsende står inför stora prövningar. Därför måste universiteten och högskolorna få ökad frihet. Det fordras reformer för att ge universiteten mer makt att forma sin egen framtid. Den central­styrning som fortfarande finns kvar är ett uttryck för en orimlig politisk klåfingrighet. Universitet och högskolor måste till exempel få större möjligheter att utforma sin interna organisation och själva bestämma vilka kategorier lärare de önskar anställa. De statligt reglerade examensmål som finns för ett antal utbildningar måste avskaffas och lärosätena ges utökad ekonomisk valfrihet. Stärkt autonomi leder inte bara till högre kvalitet. I ett upplyst samhälle fungerar lärosätena som samhällets självkritiska spegel.

Sverige står inför en tuff utmaning. Det globala landskapet förändras dramatiskt. En rad nya aktörer tar plats på den ekonomiska scenen. Och de konkurrerar inte längre med låga löner för mindre kvalificerade jobb. De konkurrerar med kunskap.

Under alliansregeringen genomförs nu en historiskt stor forskningssatsning; anslagen ökar med 20-25 procent under fyra år. Flera åtgärder vidtas också för att höja kvaliteten i grundutbildningen. Men för att möta den globala utmaningen krävs inte enbart ekonomiska satsningar. Det fordras också reformer för att ge universitet mer makt att forma sin egen framtid. Att vidga det akademiska självstyret är därför ett bärande inslag i regeringens politik.

Redan under den förra borgerliga regeringen genomfördes viktiga förändringar. 1993 sjösattes den frihetsreform som ledde till att två stiftelsehögskolor skapades - Högskolan i Jönköping och Chalmers Tekniska Högskola. Reformen var inte okontroversiell - den dåvarande socialdemokratiska oppositionen bekämpade förslaget - men har visat sig vara mycket lyckad. Stiftelsehögskolorna har sporrat till nytänkande i den akademiska världen.

Under det tolv år långa socialdemokratiska maktinnehavet ökade på nytt den politiska centralstyrningen av landets högre lärosäten. Men sedan 2006 har alliansen genomfört en rad reformer för att ge lärosätena större självständighet. Lärosätena utser numera i praktiken sina styrelser själva, forskarinflytandet i Vetenskapsrådet har stärkts, den fria grundforskningen har fått utökade resurser och de fria forskningsstiftelserna har återupprättats.

Frågan om i vilken juridisk form högre utbildning och forskning bör bedrivas har dock krävt ett omfattande underlag. En utredning av professor Daniel Tarschys tillsattes därför för att ta fram förslag på hur frihetsgraden för de lärosäten som i dag är statliga myndigheter skulle kunna ökas.

Tarschys förslag var radikalt. Han föreslog att en helt ny offentligrättslig associationsform borde skapas. Arbetet var ambitiöst och tankeväckande men inte komplett i alla delar. Att skapa en helt ny juridisk form och göra upp med en lång tradition av hård styrning låter sig inte göras över en natt. Det fanns också skilda uppfattningar i remissopinionen, främst till tillvägagångssätt och förändringstakt. Samtidigt stod det klart att avsikten - att öka autonomin och minska detaljstyrningen - hade ett mycket brett stöd i högskolesektorn.

Då flera av de centrala förslagen i utredningen kräver fördjupad analys kommer de reformer som vi nu föreslår att äga rum inom ramen för universitet och högskolor som statliga myndigheter. Men de högre lärosätena är inte att betrakta som vilka statliga myndigheter som helst; uppgiften att söka och förmedla kunskap gör landets högre lärosäten unika. Därför föreslår vi nu ett batteri av åtgärder som ska öka frihetsgraden inom verksamheten.

På flera centrala områden: intern organisation, personal, ekonomi och utbildning tar vi nu krafttag för att minska centralstyrningen och regelbördan:

  • Universitet och högskolor ges större makt att utforma sin interna organisation utöver styrelse och rektor. I dag styr ett centralt regelverk närmast in i detalj vilka organ som ska finnas vid varje lärosäte. Det är ett uttryck för en orimlig politisk klåfingrighet. Det staten framgent ska reglera är att beslut ska fattas av personer med vetenskaplig eller konstnärlig kompetens om besluten kräver en bedömning av uppläggning, genomförande eller kvalitet i utbildningen eller av organisation av eller kvalitet i såväl forskning som konstnärligt utvecklingsarbete. Det kollegiala beslutsfattandet får därmed också framgent en stark position. Framöver ska det också finnas bestämmelser om att studenterna ska finnas representerade när beslut fattas eller beredning sker som har betydelse för deras utbildning eller situation.
  • De högre lärosätena får betydligt större frihet att själva bestämma vilka kategorier lärare som de önskar anställa. Lärosätena måste tillåtas ta fullt arbetsgivaransvar utifrån sina egna förutsättningar och behov. Utöver kategorierna professor och lektor, som blir fortsatt reglerade i förordning, kommer det stå högskolor och universitet fritt att bestämma vilka lärarkategorier som behövs och vilka karriärmöjligheter som krävs för att kunna attrahera de bästa inom respektive område. Det blir också möjligt att, i vissa fall, genom ett så kallat kallelseförfarande rekrytera professorer utan de ibland tidskrävande procedurer som normalt används. En ökad flexibilitet är väsentlig för att kunna konkurrera med universitet runt om i världen om de allra bästa forskarna.
  • Detaljregleringen av utbildningen minskar kraftigt. Lärosätena bör få ett ökat eget ansvar att själva dimensionera utbildningarna; de statligt reglerade examensmål som finns för ett antal utbildningar avskaffas. Frågor som avser kvalitet i utbildningen och frågor som rör studenters rättssäkerhet är dock viktiga att värna. Bestämmelserna om gemensam examen, rätt till kurs- och examensbevis och tillgodoräknande av utbildning bör därför vara kvar. Det bör också föreskrivas att det ska finnas kurs- och utbildningsplaner.
  • Universitet och högskolor bör ges utökad ekonomisk rörelsefrihet. I propositionen aviseras en översyn av regelverket inom en rad områden. Det gäller exempelvis lättnader när det gäller möjligheter för de högre lärosätena att ta emot donationsegendom utan regeringens tillstånd. Möjligheten att utan tillstånd från rege­ringen använda statens medel eller övriga tillgångar till att bilda bolag, stiftelser, föreningar eller liknande rättssubjekt för icke kommersiell verksamhet ska också ses över. Det senare är viktigt inte minst för att vidareutveckla samverkan mellan utbildning, forskning och innovation. Vissa universitet och högskolor i storstadsregioner, där bostadsbristen är störst, bör under en försöksperiod få möjlighet att hyra ut bostäder till studenter.

Vårt utbildningsväsende står i dag inför stora prövningar. Om vi ska klara den globala utmaningen krävs förändring och förnyelse. Att ge landets högre lärosäten ökad frihet är ett viktigt led i regeringens politik.

Stärkt autonomi för universitet och högskolor är väsentligt inte enbart för att det leder till högre kvalitet utan också för sin egen skull. I ett upplyst samhälle fungerar lärosätena som samhällets självkritiska spegel. Med regeringens politik får Sverige en akademi i tiden.

Tobias Krantz
högskole- och forskningsminister (FP)