Europas nya uppgift

Det talade ordet gäller

Det var för ganska exakt fyra år sedan som jag här på UI presenterade min syn Sveriges långsiktiga utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar.

Då tog jag min utgångspunkt i Institutets styrelseordförande Mats Bergquists beskrivning av Sveriges tre utrikespolitiska paradigm sedan Gustav Vasa 1523 etablerade vårt land som självständig nationalstat.

Det första paradigmet, som varade i 100 år, handlade om att befästa vår självständighet och hantera starkt konfliktfyllda relationer med våra grannar i öst och sydväst. Det var en tid av statsbyggande och konsolidering, då stat och kungamakt utmanades både inifrån och utifrån.

Ett hundra år senare skedde så det första skiftet till ett nytt paradigm när Gustav II Adolf landsteg i Usedom i Norra Tyskland och inledde en period som omvandlade den karga och folktomma randstaten i den europeiska periferin till en självmedveten europeisk aktör som var med om att skapa den westfaliska internationella ordningen.

Och vi kom att vara med om en europeisk nyordning som påverkade den internationella under århundraden framåt.

Det är denna ordning, byggd på nationalstatens territoriella suveränitet och rätt till territoriell säkerhet och integritet, som nu allt oftare utmanas genom vår tids megatrend - globaliseringen.

Svensk krigskonst och diplomati skördade avsevärda framgångar under några decennier på 1600-talet och var en del den förhärskande europeiska trenden.

Men detta förbyttes i sin motsats när Gustav Adolfs sentida efterföljare misslyckades med att försvara erövringarna och ännu något senare i sina ambitioner att leda de krafter som ville rida spärr mot det politiska paradigmskifte som följde på Franska revolutionen. Förlusten av Finland - en tredjedel av vårt gemensamma rike - ledde fram till ett nytt paradigmskifte, signerat och implementerat av Jean Baptiste Bernadotte.

En ny period inleddes som innebar att ambitionen att vara en europeisk stormakt ersattes med den nationella småstatens fokus på sin egen utveckling.

Det handlade - med Esias Tegnérs ord - om att "inom Sveriges gräns erövra Finland åter."

Och det kom i sina olika inkarnationer - den sista gick ju under den lite förenklade beteckningen neutralitetspolitik - att bli en strävan som tjänade vårt land väl.

Det tredje stora paradigmskiftet skedde så 1995 då vi fullt ut blev medlemmar i den Europeiska unionen.

Vi trädde in i en politisk allians med stora ambitioner inte bara på den ekonomiska integrationens utan också utrikes- och säkerhetspolitikens område.

Vi blev en del i en större gemenskap med den distinkta uppgiften att säkra friheten, trygga freden och utveckla välståndet.

Den nya utmaningen blev att bidra till utvecklingen av en ny europeisk säkerhetsordning som skulle kunna möta andra hot och fylla andra syften i det tjugoförsta århundradet.

Detta var en av de uppgifter som jag identifierade för fyra år sedan.

Sverige hade gått från en epok där det handlade om att - lite tillspetsat - värna vår isolering till en epok där vi istället skulle lösa gemensamma uppgifter och vara pådrivare för ett utvidgat gemensamt ansvarstagande - geografiskt och funktionellt.

Vår politik under de fyra år som gått sedan jag senast var här har förts enligt de linjer och med de ambitioner jag då skisserade.

Vår säkerhetspolitiska doktrin har förtydligats.

Med bred förankring uttalade riksdagen 2009 att om en katastrof eller ett angrepp drabbade ett annat EU-land eller nordiskt land kommer vi inte att vara passiva.

Detta innebär vare sig mer eller mindre än vad som sägs. Seriös säkerhetspolitik kan aldrig föras med autopilot. Det enda vi vet om hur möjliga utmaningar och risker i en osäker framtid kan hanteras är att det kommer att ske i nära samverkan med våra nordiska och europeiska partners.

Det är dock värt att notera att vi också med bred parlamentarisk förankring sagt att detta innebär att vi bör ha förmåga att kunna ge och ta emot militärt stöd.

Vi har inlett ett arbete mot ett fördjupat säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete i Norden. Det innebär att vi fortsätter arbetet med en rad av förslagen i Stoltenberg-rapporten från 2009. Viktigt är att vi nu knyter samman våra system för övervakning av våra luftterritorier med de bättre möjligheter att hantera olika också fredstida utmaningar som detta innebär.

För tydlighetens skull lägger jag gärna till att detta inte skall ses som att vi nu skulle se något behov av att aktualisera en fråga om svenskt medlemskap i Nato. Vårt samarbete fungerar i allt väsentligt väl och möjligheter att ytterligare bygga ut det finns dessutom.

Men för samma tydlighets skull vill jag lägga till den betydelse vi tillmäter Nato som en viktig faktor för stabiliteten i Europa. Att Natos nya strategiska koncept tydligt betonar den grundläggande betydelsen av fördragets Artikel Fem ser vi som viktigt för stabiliteten också i vår egen del av Europa.

Även som vi således stärker det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet i norra Europa fortsätter vi att se den successiva fördjupningen och breddningen av den europeiska integrationen som det främsta framtidsinstrumentet för att säkra freden i vår del av världen - och därmed också vår egen fred och frihet.

Att detta är ett arbete som inte alltid är alldeles rätlinjigt är alldeles uppenbart. Ibland verkar det som om det är två steg framåt och ett steg tillbaka som är arbetsmetoden.

Men genom alla kriser och konvulsioner rör sig dock denna historiska utveckling sakta men säkert framåt.

Jag tror att även mindre partiska betraktare skulle säga att vi under dessa år stärkt Sveriges röst och ställning i det europeiska samarbetet.

Vi har varit närvarande, drivande och engagerade. Att vi nu kunnat vara det med brett politiskt stöd har alldeles självklart varit en styrka.

Vi har vågat ta viktiga initiativ som sedan blivit viktiga delar av den samlade europeiska politiken.

Östersjöstrategin var självklar. Jag tror den kommer att visa vägen också för andra regioner.

Vårt initiativ tillsammans med Polen våren 2008 om det Östliga Partnerskapet tillhör t ex de viktigaste av alla europeiska initiativ under dessa år.

Och alldeles självklart känner vi ett speciellt ansvar för att tillsammans med Polen fortsätta att föra det framåt under de kommande åren.

Toppmötet med det Östliga Partnerskapets länder i Budapest i maj blir mycket viktigt. Möjligheten till europeisk integration är avgörande för deras framtidsmöjligheter.

Vi har tillhört dem som med störst konsekvens och kraft verkat för att den Europeiska Unionen skall förverkliga Lissabon-fördragets såväl bokstav som anda när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vårt politiska och personliga stöd till Catherine Ashton och den gemensamma europeiska utrikestjänst som formellt kommer att sjösättas på onsdag nästa vecka - den 1 december - är tydligt.

Men att det sedan återstår åtskilligt innan vi börjar komma i närheten av förverkligandet av de ambitioner vi haft och har behöver knappast påpekas.

Samtidigt som vi således varit tydliga när det gällt behovet av ett fördjupat samarbete har vi tillhört dem som varit allra klarast när det gäller vikten av ett Europa vars dörrar står öppna för de Europas nationer som både vill och kan ikläda sig medlemskapets allt mer ingående förpliktelser.

Tydligast har detta kanske varit i de alls icke onaturliga diskussionerna om Turkiet.

Om jag bortser från de i renodlade fördomar grundade grumligheter som finns i denna debatt är det förvisso legitimt och naturligt att diskutera de utmaningar som ligger i ett medlemskap såväl för sex länder från Västra Balkan som för det snabbt växande Turkiet i framtidens Europeiska Unionen.

Ett turkiskt medlemskap framstår i dag för många som en minst lika omtumlande möjlighet - eller risk - som en gång ett brittiskt medlemskap för unionens ursprungliga medlemmar ofta gjorde. I bägge fallen handlade och handlar det ju om betydande och självmedvetna nationer med en egen strategisk identitet.

Men på samma sätt som det i dag knappast är möjligt att tänka sig en vidare också global roll för ett EU utan Storbritannien är jag övertygad om att det i morgon kommer att vara naturligt att se ett EU med Turkiet som en lång starkare såväl ekonomisk som politisk partner på den vidare globala scenen.

Låt oss vara tydliga: frågan om Turkiet kommer att definiera den Europeiska Unionens framtida såväl regionala som globala roll.

På liknande sätt kommer alldeles självklart ett isländskt medlemskap att vidga unionens strategiska horisonter och möjligheter. Frågorna kring Arktis kommer att bli allt viktigare och viktigare under kommande år.

För fyra år sedan talade jag åtskilligt om betydelsen av den globaliseringsprocess som då accelererade.

Om hur vår vision av ett öppet Sverige, av ett öppet Europa och av en öppen värld och global ekonomi var en och samma - från skolgården i Rinkeby över sammanträdesrummen i Bryssel till de nya mobiltelefonmasterna i Afrika.

Vi var i inledningen av den tredje globaliseringsvågen - den som dominerades av att Asiens ekonomier steg för steg höll på att återta den position i den globala ekonomin de en gång faktiskt hade.

Utvecklingen under de senaste åren i dessa avseenden har varit dramatiskt.

Hösten 2008 och vintern 2009 var genuint skrämmande.

Den finansiella kraschen i september kastade ner den globala ekonomin i någonting som i ett skede kunde ha utvecklats till en globaliseringens dödsspiral med alla de förödande konsekvenser det kunde ha fått.

Det var inte förrän framåt våren 2009 som vi började skönja botten på fallet - och först långt senare vi började känna att det kanske fanns en väg tillbaka och upp igen.

Det skakade inte bara i globaliseringens grundvalar utan också i stabiliteten i utsatta stater i vår egen del av världen.

Och det var naturligt att vi ställde upp med våra egna miljarder för att hjälpa såväl Island som Lettland att klara situationer som aldrig kunnat klaras utan denna internationella och nordiska hjälp. Och det är av samma skäl som vi i dag har förklarar att också vi är beredda att hjälpa Irland i dess akuta situation.

Alldeles avgörande för att klara krisen var emellertid den mobilisering av internationellt samarbete som kunde ske inom ramen för den Europeiska Unionen och det G20-samarbete som då fick en central roll.

Frankrikes dynamiska ordförandeskap av EU under denna period var tveklöst av betydelse.

Utan denna nya mobilisering av nytt samarbete och ny samordning vet vi inte hur utvecklingen hade kunnat bli.

När vi nu blickar bakåt måste vi konstatera dels att denna unikt djupa globala ekonomiska kris bekräftat att globaliseringen är vår tids megatrend före andra och dels att dess tredje och mer asiatiska fas genom denna har tagit ett påtagligt kliv framåt.

Även om Sverige nu har en påtagligt bra ekonomisk utveckling - god tillväxt, stabila statsfinanser, enligt World Economic Forum världens näst mest konkurrenskraftiga ekonomi - måste vi medge att medan den vidare atlantiska världen nu brottas med betydande strukturella ekonomiska problem - den amerikanska ekonomin knappast mindre än den europeiska - har viktiga asiatiska ekonomier - men också länder i t ex Latinamerika - påtagligt stärkt sin ställning i den globala ekonomin.

Den tredje fasen av globalisering har mycket påtagligt accelererat.

I dag exporterar Kina var sjätte timma lika mycket som man gjorde under hela 1978 - det år dess omvandling började. Så sent som i början av 1990-talet var den kinesiska och den svenska exporten på ungefär samma nivå.

Det brukade sägas att militär makt kastar politiska skuggor, och utan att påstå att detta förändrats skulle jag nog ändå vilja påstå att i denna den accelererande globaliseringens tid kastar ekonomisk styrka och framgång än tydligare politiska skuggor.

I detta ligger en viktig uppmaning till vårt eget Europa att ta uppgiften att reformera våra ekonomier och göra dem genuint globalt konkurrenskraftiga på allra största allvar.

Även om vi i Sverige nu representerar "toppen av Europa" också i många ekonomiska avseenden har vi ett mycket starkt intresse av att skulder saneras, konkurrenskraft stärks, forskningssatsningarna ökar och det gemensamma EU2020-programmet tas på största allvar i Europa i dess helhet.

Ett är säkert: ett Europa som av omvärlden uppfattas som ekonomiskt stapplande kommer aldrig att ses som politiskt starkt.

Därför handlar vår ekonomiska utveckling också om våra globala möjligheter i framtiden.

Det var Europa som "uppfann" globaliseringen och dominerade dess första fas fram till världskatastrofen 1914. Och vi skall inte glömma att den Europeiska Unionen är världens största integrerade ekonomi och den med bred distans ledande handelsmakten i världen.

Vi har ett livsintresse i globaliseringen.

Detta är ett av skälen varför jag ser det som naturligt att Europa aktivt strävar efter en ledande roll när det gäller att skapa förutsättningarna för en uthållig globalisering.

Att vi har ett tydligt eget intresse av detta är uppenbart.

Men globaliseringen är av avgörande betydelse för världen i dess helhet.

När UNDP nyligen blickade tillbaka på två decennier av s k Human Development Reports kunde man konstatera viktiga mänskliga framsteg i praktiskt taget samtliga länder på praktiskt taget samtliga områden - Zimbabwe var det tydligaste och mest tragiska undantaget.

Dessa den genuint globala globaliseringens två decennier har sannolikt varit - om man ser till de konkreta framsteg som skett - mänsklighetens som vi känner den bästa decennier någonsin.

Men samtidigt som vi konstaterar detta tvingas vi konstatera att det finns frågetecken kring framtiden.

Klimat- och miljöutmaningar blir allt tydligare, och den djupa krisen under de senaste två åren lärde oss åtskilligt om svagheter som finns.

Det är mot denna bakgrund som vi nu måste koncentrera kraft på att skapa förutsättningarna för en uthållig globalisering.

En uthållig globalisering kommer att kräva globala institutioner och ett globalt samarbete som med betydligt större kraft än hitintills kan ta sig nya utmaningar.

Det handlar alldeles uppenbart om klimatutmaningen och den globala omställningen av våra energisystem.

Här har den Europeiska Unionen redan den globala ledartröjan.

Men hur tillfredsställandet det än kan vara räcker det inte. Den läxan lärde vi oss i Köpenhamn.

Vi måste bygga bredare koalitioner för att klara klimatet. I Mexico nästa månad. Och - än viktigare - i Sydafrika nästa år.

Det handlar uppenbart också om att värna den öppna globala ekonomin och steg för steg ytterligare frigöra handeln inom och mellan nationer och regioner.

Vi måste vara facklan för den fria handeln i världen i dess helhet. Men vi måste också vara beredda att gå fram med viktiga frihandelsavtal.

Det som är färdigt med Sydkorea är av stor betydelse. Det vi hoppas kan vara färdigt nästa år med Indien kan bli av än större betydelse.

Det handlar om att bygga system som kan förebygga och hantera finansiella utmaningar och kriser av den art vi drabbats av gång efter annan under dessa decennier.

Också här pågår ett intensivt arbete inom Europeiska Unionen.

Och det handlar alldeles självklart om att förstärka våra gemensamma instrument för fred och försoning där konflikt eller krig annars riskerar att riva sönder framtidens möjligheter.

Vårt tillsammans med Finland nyligen framlagda förslag om ett europeiskt institut för fred är ett bidrag till den strävan.

Att vi behöver reformera och utvidga FN:s säkerhetsråd för att se till att det reflekterar morgondagen mer än gårdagen är uppenbart.

Vi bör ha blicken på världen 2045 i stället för att sitta fast i 1945. Ett säkerhetsråd utan t ex Indien är en allt tydligare anomali.

Tiden är kanske inte mogen för det än, men förr eller senare är det naturligt att också den Europeiska Unionen tillhör kretsen av dess permanenta medlemmar.

Den globala krisen har plötsligt fört G20-kretsen i fokus. Det var ett välkommet och nödvändigt steg, och det samarbetet måste föras vidare, förstärkas och förankras.

I dag är G20 en grupp i grunden utnämnd av sig själv.

Naturligt vore att alla länder via ett system av valkretsar blev representerade så att G20 kunde utvecklas till en genuint globalt ekonomiskt råd vid sidan av säkerhetsrådet.

Till detta knyts de internationella finansiella institutionerna, vars betydelse kommer att fortsätta att växa.

Till detta kan också knytas viktiga funktioner när det gäller klimatfrågan för att säkerställa att det sker en samordning när det gäller den viktiga frågan om åtgärdernas finansiering och resursöverföringen till utvecklingsländerna.

När vi reformerar globala institutioner för att kunna säkra en uthållig globalisering måste vi också se med nya ögon på de nya säkerhetsutmaningar vi står inför i denna förändrade tid.

När vi diskuterar säkerhet för vi fortfarande diskussionen till stor del i territoriella termer.

Och den territoriella säkerheten förblir förvisso grundläggande även i dag. Inte minst Europas säkerhet bygger på det. Vi accepterar inga invasioner.

Men allt tydligare är att de nya säkerhetsutmaningarna i den accelererande och uthålliga globaliseringens tid inte främst handlar om detta.

I allt högre grad blir våra samhällen beroende av de olika flöden - av varor, informationer, tjänster, personer och annat - som ju är globaliseringens kärna.

Att säkra dessa flöden blir en allt viktigare säkerhetsuppgift framöver - det är Utrikespolitiska Institutets tidigare direktör Tomas Ries som tydligast börjat tala om "flow security".

Jag är övertygad om att detta blir ett nyckelbegrepp framöver.

Den nationella säkerheten i vidare bemärkelse - individernas, företagens och de offentliga funktionernas säkerhet - blir ju i allt högre grad en funktion av de olika flödenas säkerhet.

Redan investerar vi miljarder i säkerheten för våra flygtransportsystem. Det handlar om att skydda liv och att säkra flöden.

Redan ser vi hur vi fått inleda marina operationer i fjärran vatten för att trygga såväl flöden av hjälp till utsatta som flöden av den handel vi är så beroende av.

Redan ser vi hur energisäkerhet blivit ett begrepp mitt i den internationella politiken. Nästa års första möte med Unionens stats- och regeringschefer kommer att handla bl a om detta.

Och allt fler inser nu att såväl säkerheten som friheten i våra digitala kommunikationssystem är en av de allra viktigaste och svåraste frågorna för det internationella samarbetet under kommande år.

Jag tror att jag tillhörde de mycket tidiga i vårt land med websidor och mailadress. Jag minns väl den första GSM-telefonens debut. Så länge sedan var det inte.

Utvecklingen sedan dess är hisnande.

Härom veckan stod jag i den s k Empty Quarter i den arabiska öknen och kunde uppdatera min iPad över mobilnätet där. Jag kunde läsa att det nu skall installeras ett GSM-nät också på Mount Everest.

När världshandeln förra året minskade med mer än 10 % ökade Internettrafiken med mer än 50 %.

I år blir siffran än högre.

Enbart ökningen av kapacitet i Internet detta år kommer att bli nästan tre gånger så stor som den samlade kapacitet som fanns 2006.

Och prognoserna talar om att den installerade kapaciteten 2014 kommer att bli fyra gånger större än vad den kommer att vara i år.

Vi är på väg in i den hypernätverkade världen - med de hyperberoenden det för med sig, och med den hyperosäkerhet som också skulle kunna komma.

Då blir säkerheten för och på nätet en politisk fråga av första rang. Att skydda den globala infrastruktur som mycket snabbt blir allt viktigare för allt mer och för allt fler.

Vi måste under de allra närmaste åren gå från alarmerande anekdoter till ett systematiserat samarbete för att klara detta.

I Bryssel driver vi att dessa frågor måste finnas med i vår europeiska dialog med våra olika strategiska partners runt om i världen.

Och jag välkomnar att toppmötet med USA i lördags resulterade i en gemensam grupp som kan börja ett visst arbete med dessa frågor.

Men mer måste göras.

Jag kan väl tänka mig att vi om några år kan vara redo att börja diskutera internationella fördrag och konventioner som ger ramar och regler på dessa områden. Jag tror att det är tid att inleda en försiktig dialog om detta.

Men låt mig tydligt och klart säga att vi aldrig kommer att acceptera att nätets frihet äventyras när vi arbetar med att säkra nätets säkerhet.

Internet är och förblir en revolutionerande kraft för jobb, produktivitet, handel och nya marknader.

Men i dag ser vi hur denna motor för tillväxt och öppenhet börjar hotas av stater som på ett eller annat sätt och med ett eller annat motiv vill begränsa nätets frihet.

Det handlar inte bara om Twitter i Teheran eller nya murar runt Kina. Andra barriärer kan plötsligt också begränsa de fria flödena och äventyra nätets öppna arkitektur.

Flödessäkerhetens ena sida är att säkra och underlätta de flöden som ger globaliseringen dess kraft. Dess andra sid är självfallet att motverka och möta de flöden som söker att på olika sätt underminera våra samhällen.

På nätet är det uppenbart att det finns åtskilligt av detta - i dess allvarligaste form i faran för "clickskrieg" av en helt ny art.

Men minst lika tydligt är det på andra områden.

Förra året dödades ca 6 500 människor i knarkkartellernas krig över kontroll av smugglingsvägarna bara i Mexico.

Det var fler än i krigets Afghanistan.

Och det finns stater i västra Afrika där FN uppskattar att värdet av det som smugglas genom dem, och därmed korrumperar och undergräver dem, är högre än värdet av deras BNP.

Den fruktansvärda människohandel med kvinnor och barn som sträcker sig in i Europa är en annan del av detta. ILO uppskattar att det kan röra sig om upp mot 300 000 personer bara här i Europa - i världen långt över miljonen.

Det säger sig självt att vi måste tänka i nya banor för att möta de nya säkerhetsutmaningar som ligger i dessa livsviktiga goda och dessa livshotande onda flöden.

Det handlar om genuint internationellt samarbete. Och jag är övertygad om att den Europeiska Unionen är den kraft som under kommande år har störst förutsättningar att driva dessa frågor framåt.

Förenta Staternas roll är mycket viktig, men det finns delar av världen där dess avsikter ibland möts med misstro. Snabbt växande Kina har ännu inte den internationella närvaro och erfarenhet som krävs. Andra har inte fullt ut kraften.

Återstår i dagens värld gör vår Europeiska Union.

Jag ser den Europeiska Unionen som avgörande inte bara för fred och stabilitet i vår egen del av världen, utan i ökad utsträckning också för att få en uthållig globalisering och ett samarbete som kan möta flödessäkerhetens nya utmaningar.

Och jag ser Sveriges roll - vid sidan av vårt viktiga arbete kring Östersjön, i Norden och i tilltagande grad i den höga norden upp mot Arktis - som att driva på denna utveckling.

2003 fattade Europeiska Unionen beslut om en s k europeisk säkerhetsstrategi, och 2008 beslutades - till stor del på svenskt initiativ - om en uppdatering vad gäller genomförandet av denna.

Men redan 2003 sades tydligt att den strategin inte kunde vara för evigt, och att Unionen då och då borde återkomma till frågan om de mer strategiska utmaningar man stod inför.

Det är uppenbart att vi nu står inför en situation som är mer förändrad, mer utmanande och mer osäker än vad strategin från 2003 lät antyda.

Och då finns också starka skäl för att inleda arbetet med en ny och reviderade säkerhetsstrategi för den Europeiska Unionen.

Själva arbetet med en sådan har ett betydande värde.

Det mobiliserar intellektuell kraft, söker efter nya horisonter och förankrar den Europeiska Unionens strävan starkare i medlemsländernas olika politiska kulturer.

Därför bör vi 2011 - efter Lissabon-fördragets första stapplande år - inleda ett brett arbete med sikte på att senast 2013 - året före minnet av det stora europeiska sammanbrottet 1914 - fatta beslut om en ny europeisk säkerhetsstrategi.

I slutet av 2007 tillsattes det Europeiska Rådets en grupp under ledning av f d spanske premiärministern Felipe Gonzales för att reflektera över Europas bredare utmaningar fram mot 2030.

Tyvärr fick dess rapport inte mycket uppmärksamhet när den presenterades mitt i den grekiska skuldkrisens mest dramatiska dagar i våras.

Men dess slutsatser är viktiga och riktiga.

Bl a skriver man så här:

"Efter 50 år av konsolidering genom både fördjupning och vidgning står EU inför ett grundläggande val. 2010 kan innebära början av en ny fas för Unionen och de kommande 50 åren kan komma att handla om dess roll som framträdande global aktör eller, alternativt, att Unionen och dess medlemsstater sjunker ner i marginalisering och blir en tilltagande irrelevant halvö på den asiatiska kontinenten."

Så är det.

Och det anger också uppgifterna för vår och Europas politik under de kommande åren.

Våra steg detta Lissabon-fördragets första år är förvisso lite stapplande och osäkra.

Men det viktiga är att vi vet färdriktningen, att vi är medvetna om uppgifterna - och att vi vet vad som står på spel.

Kontakt

Anna Charlotta Johansson
work 08-405 00 00