Debattartikel
Svenska Dagbladet 20 juli 2010
Carl Bildt, Utrikesminister

"Vi är i Afghanistan för att hjälpa att bygga fred"

I dag samlas vi under ordförandeskap av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och landets president Karzai I Kabul för att diskutera det internationella stödet till Afghanistans utveckling. Vi är inte i Afghanistan för att hjälpa till att vinna ett krig - vi är i Afghanistan för att hjälpa att bygga en fred.

Det kan förefalla avlägset när svenska soldater tjänstgör där Centralasiens slättland möter Hindu Kushs branta berg, men utvecklingen där berör också oss. Bara ett exempel:

Varje år dör i Europa och USA fem gånger fler personer av överdoser av heroin än de offer som internationella styrkor haft i landet under det senaste decenniet. Från Afghanistan kommer i dag mer än 90 % av allt opium i världen - i allt väsentligt från de sydliga provinser där talibaner har sina starka fästen. Men korruption, död och våld längs heroinets vägar påverkar inte bara hela Afghanistan utan allt mer allt vidare områden. Dessa knarkkarteller spelade t ex sina mörka roll också i den senaste månadens förödande oroligheter i Kirgisistan. Och deras koppling till nätverk för terrorism riskerar att öka.

Att sluta hjälpa Afghanistan vore inte bara att riskera ökad terrorism. Det skulle också säkra den bas för död mitt inne i våra egna samhällen som den enorma opiumproduktionen utgör. Det kan aldrig bli svensk politik.

För att hjälpa till att bygga en fred efter mer än tre decennier av förödande konflikter måste fokus måste ligga på att bygga en afghansk stat och afghanska institutioner som kan åtnjuta den samlade befolkningens förtroende. Ingenting annat kommer i längden att kunna säkra framgång. Det säger sig självt att detta år en långsiktig insats. Det finns inga snabba lösningar. Och det är därför det internationella engagemanget för Afghanistan måste vara långsiktigt. Om betydelsen av detta kommer jag att tala tydligt i Kabul i dag.

Detta innebär också att olika artificiella tidtabeller kan skapa fler problem än vad de löser. Att omfattande militära insatser inte kan pågå i evig tid säger sig självt, men just nu ligger det en risk i att tidtabeller gällande militära reduktioner föder en politisk dynamik som äventyrar det vi vill uppnå.

I den EU-strategi för Afghanistan som vi tog fram sattes de politiska och civila insatserna för stats- och fredsbyggande i centrum. På London-konferensen i januari blev detta samlad internationell politik. Och i Kabul i dag handlar det om vårt stöd till Afghanistans egna handlingsplaner på olika områden.

Ingen tror att detta kommer att leda till ett perfekt samhälle i december eller till nästa sommar. Stats- och fredsbyggande kräver strategiskt tålamod över decennier. Det är inte svårt att göra en kritisk bedömning av det som åstadkommit hitintills, eller att se scenarier framöver av dyster innebörd. Och det är klokt att ha en realistisk bedömning av vad som faktiskt kan åstadkommas. Omedelbart handlar det just nu i Afghanistan om parlamentsvalen den 18 september, om den utsträckta hand från fredsjirgan i maj och om insatserna för att hjälpa till med återintegrationen av bland andra talibaner. Detta är delar av en bredare politiska strategi med tre sammanlänkade delar.

Den första handlar om den politiska processen i det pashtunska samhälle som dominerar landets södra delar kring Kandahar. Att det här också handlar om en militär kraftmätning är uppenbart. Förväntningar om hur den kommer att utvecklas på några års sikt har stor betydelse för den politiska dynamiken. Förr eller senare måste det dock komma till ett modus vivendi som tillåter en försoningsprocess inom den afghanska konstitutionens ram.

Den andra handlar om den politiska processen i Afghanistan i dess helhet. Avgörande att de andra minoriteter som tillsammans utgör en majoritet inte känner att de drivs in i en front mot uppgörelser i landets sydliga delar. Det är inte minst därför som stödet till statsbyggandet i Kabul är så viktigt.

Den tredje handlar om den vidare regionala processen där utvecklingen i Pakistan och mellan detta land och Afghanistan kommer att bli alldeles avgörande. Men bara det perspektivet är alltför begränsat. Det pakistanska agerandet kan inte förstås utan kännedom om förhållandet till Indien, och Indien förblir en viktig aktör i regionen i dess helhet. Det går heller inte att negligera ett Iran vars inflytande särskilt i landets västra delar är påtagligt och som drabbas hårt av knarkhandeln. Liksom grannländerna i Centralasien och inte minst Kina har de ett grundläggande intresse av stabilitet.

Den samlade internationella politiska strategin för att hjälpa fredsbyggande i Afghanistan måste ha både politiskt djup i landet självt och geografisk bredd i den vidare regionen. Enligt min mening står mycket att vinna på att denna utformas med tydlig förankring i den legitimitet som bara FN har, men där främst USA men också EU har betydelsefulla roller att spela.

Jag förväntar mig inte att timmarna av överläggningar i Kabul kommer att ge alla de svar vi behöver. Men de kommer att vara en viktig station på den långa väg som vi gemensamt har anträtt när det gäller stats- och fredsbyggandet i detta viktiga skärningsområde mellan Central- och Sydasien.

Dess fram- och motgångar kommer att påverka också vår egen säkerhet under kommande decennier. Det är därför jag är så starkt engagerad i utvecklingen i Afghanistan.