Debattartikel
17 februari 2010
Gunilla Carlsson, Biståndsminister

Nu rustar vi upp i Afghanistan

Sverige bidrar till en internationell insats med målet att tillsammans med afghanerna själva skapa fred, säkerhet och utveckling till ett av världens fattigaste länder. Eftersom vi vet att säkerhet är en förutsättning för utveckling, är fortsatta gemensamma insatser för ett förbättrat säkerhetsläge centralt. Det skriver biståndsminister Gunilla Carlsson på debattforumet Newsmill.

Den tragiska händelsen med de stupade svenskarna och den afghanske tolken har ännu en gång påmint oss om den allvarliga situationen i Afghanistan. Det är en situation som inte bara påverkar afghanerna själva, som ständigt lever i fattigdom, misär och osäkerhet, utan som också har betydelse för global utveckling och säkerhet. De svenskar som finns på plats i Afghanistan gör en ovärderlig insats under mycket svåra förhållanden. Samtidigt är det många som ställer sig frågande till om Sverige egentligen har någon möjlighet att göra skillnad i ett land där förutsättningarna för en positiv demokratisk utveckling hela tiden ifrågasätts.

Som biståndsminister med ansvar för ett ökande bistånd till ett av världens fattigaste och mest utsatta länder finns en rad kontrollfrågor som jag måste ställa: Minskar osäkerheten och människors rädsla? Kan de fattiga ta sig ur fattigdomen? Minskar korruptionen? I dagsläget är min ärliga bedömning att utvecklingen i många avseenden snarare går åt fel håll.

Ingenstans i världen är biståndets utmaningar så stora som i Afghanistan. Korruption, svaga institutioner, en medeltida kvinnosyn och bristande säkerhet är förödande hinder för landets utveckling. Kan det internationella samfundet fortsätta att pumpa in pengar i ett system som riskerar att undergräva sin egen legitimitet? Ja, men på villkoret att våra insatser utformas för att riva dessa hinder. Det är vad jag kallar ett upprustat bistånd som ställer krav. Bara mer bistånd räcker inte.

Sverige bidrar till en internationell insats med målet att tillsammans med afghanerna själva skapa fred, säkerhet och utveckling till ett av världens fattigaste länder. Eftersom vi vet att säkerhet är en förutsättning för utveckling, är fortsatta gemensamma insatser för ett förbättrat säkerhetsläge centralt.

Men insikten om säkerhetens betydelse för verklig utveckling får inte enbart styras av militär logik. Istället bör tyngdpunkten i säkerhetsfrämjandet i ökad grad inriktas på civil kapacitetsuppbyggnad, afghanskt ledarskap och bättre möjligheter till ansvarsutkrävande och deltagande för afghanerna.

Sveriges insats i Afghanistan kräver långsiktighet, tålamod och såväl militär som civil närvaro. Vi måste arbeta för ett fokuserat bistånd som utgår från afghanernas behov och ställer tydliga krav på resultat. Att kunna utvärdera, ompröva och också avsluta biståndsinsatser som leder fel är viktigt. Sverige måste därför fortlöpande och tillsammans med andra internationella aktörer kritiskt granska vad som görs. Vårt engagemang har tagit sig uttryck i ett ökat och mer fokuserat bistånd till Afghanistan. Det totala stödet har nära fördubblats under mandatperioden och uppgår nu till ca 800 miljoner kronor inklusive multilaterala insatser.

Det låter kanske konstigt att jag som biståndsminister svarar negativt på flera frågor om utvecklingen i Afghanistan när vi samtidigt ökar vårt stöd. Men vi ökar stödet därför att vi vet att ett upprustat bistånd som ställer krav kan ge resultat. Ett sådant bistånd förutsätter också insatser för förbättrad säkerhet.

Jag har vidtagit en rad åtgärder för att vår insats i Afghanistan ska få ökad effekt på marken. Nu ser vi små förbättringar i den lilla skalan, samtidigt som enorma utmaningar återstår i det stora perspektivet.

Jag vet att vi bidragit till att fler flickor går i skolan - något som var helt omöjligt bara för några år sedan. Äntligen har flickorna fått en chans, men den chansen går förlorad om säkerhetsläget gör att flickorna inte kan ta sig till skolan. I Afghanistan är mödradödligheten näst högst i världen. Under mandatperioden har därför jag sett till att vårt bistånd i ökad grad styrs till de norra delarna av landet, där Sverige bland annat möjliggjort uppförandet av en mödravårdsklinik på sjukhuset i Mazar-e-Sharif. Vi hjälper kvinnor att överleva sina förlossningar, men fortfarande dör vart fjärde barn innan det hinner fylla fem.

Utvecklingsresultaten kommer att vara bräckliga så länge säkerhetsläget och korruptionsbekämpningen inte förbättras. Men vi har en moralisk skyldighet att inte överge Afghanistans fattiga, och inte minst att visa kvinnorna och flickorna att en annan framtid är möjlig.

Vänsteroppositionens vacklande hållning och oförmåga till samsyn kring hur Sveriges engagemang i Afghanistan ska se ut är för mig oroande. Man verkar vara överens om fortsatt biståndsengagemang men inte om hur det ska se ut. Senast socialdemokraterna hade ansvaret var Sverige förvisso en stor biståndsgivare, men utan någon bärande tanke kring vad som skulle åstadkommas och hur resultat skulle redovisas. Det duger inte att bara vilja "ha mer bistånd".

I utrikesdeklarationen som presenteras idag tydliggör regeringen sin avsikt att fortsätta förstärka Sverige utvecklingssamarbete och verka för en stärkt internationell civil insats. Regeringsbeslutet i förra veckan om att hindra Sida från att ta hem personal från vår ambassad i Kabul bottnade också i en övertygelse om att det svenska engagemanget och den svåra uppgiften i Afghanistan förutsätter att vi har kapacitet och personal på plats, inte minst på den civila sidan. Det är avgörande för att vi ska kunna bistå afghanerna i deras strävanden.

Afghanistan är den svenska utvecklingspolitikens allra största prövning.

Gunilla Carlsson