Tal Stockholms Stora Synagoga, Stockholm 27 januari 2010
Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister

Tal vid förintelsens minnesdag

Det talade ordet gäller.

Kära åhörare,

"Vägen var rak när judar fördes bort att dödas. Vägen var krokig, farlig och kantad av hinder när judar sökte undfly mördarna." Så lyder texten på Raoul Wallenberg monumentet "Vägen", här utanför.

Det finns företeelser du bara kan ta till dig genom att lyssna. Inte vända bort blicken, inte tänka på något annat. Utan stanna upp och försöka ta in - de berättelser som historiens vittnen - de överlevande - med möda försöker förmedla. Berättelser som får oss att förstå Theodor Adornos konstaterande att "världen efter Auschwitz har tömts på mening och är berövad sin skönhet". /ur Minima Moralia, 1951/.

Berättelserna lär oss att inte ta något för givet - de lär oss att tvivla, lika mycket, som att tro. De lär oss också att vi ständigt måste påminnas - in på bara skinnet - om de många smärtsamma perioderna av vår historia, för att förstå att inget är oss givet. Inte det okränkbara människovärdet, inte heller demokratin.

För 65 år sedan, den 27 januari 1945 befriades Auschwitz. Det var kulmen på en av mänsklighetens största och mest ofattbara tragedier; en systematisk, välplanerad brottslighet, sprungen ur den monstruösa lära som det nazistiska Tysklands ledare, och även en stor del av befolkningen, tjänade, med överlagd vilja.

Var hos människan finns rötterna till sådan ondska? En kallblodig grymhet, som om den drevs av ett begär att pröva gränserna, för människans motstånd, för hennes lidande! Finns det överhuvudtaget något svar på en sådan fråga?

Idag vill vi minnas och hedra Förintelsens offer! Miljontals kvinnor och män, som inget hellre önskade än att få leva och se sina barn växa upp, miljontals barn som inte fick växa upp, utan som mördades, på grymmast tänkbara sätt. Idag kan vi inte säga att vi inte vet vad som händer i världen. Inte förstår, inte bryr oss. Det kunde man egentligen inte då heller. Tecknen fanns, för dem som ville eller vågade tyda dem.

Vi människor har ett gemensamt ansvar att ta strid för människovärdet. Det är därför vi är här idag. Vi vill inte, kan inte och ska inte glömma det som varit. För kommande generationer måste VI berätta. Det fanns de som såg vansinnet - som med sitt eget liv som insats stod upp och kämpade emot. Vi kan känna tröst och hämta styrka i dessa människors hedervärda agerande.

"Historien är vetenskapen om människors olycka" har Raymond Queneau sagt. Förra århundradet kan tyckas mer än väl bekräfta den satsen.

Den 27 januari är ett datum med ett starkt symboliskt värde. Dagen uppmärksammas internationellt och på många platser i Sverige för att vi ska minnas nazismens brott mot mänskligheten. Men förintelsen var inte slutpunkten. Efter förintelsen har nya folkmord och mänskliga katastrofer inträffat. Och detta fruktansvärda, destruktiva beteende tycks finnas hos människan, som också kan skapa så mycket skönhet och så mycket glädje. Och så länge människor hotas, skadas eller mördas på grund av sin etniska, politiska, sexuella eller religiösa tillhörighet har vi inte gjort tillräckligt.

Medkänslan och respekten för andra måste ständigt återerövras och för detta har alla, inte minst den enskilda människan sitt ansvar. För minnesdagen har också en ytterligare mission: att uppmuntra och stödja engagemanget hos alla som då - och nu - bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

En dag för reflektion och eftertanke. Hur ser intoleransen ut i vår tid och hur vill vi att vårt framtida samhälle ska utformas?

Bara på några årtionden har den globala bilden förändrats drastiskt. Det var inte länge sedan de flesta av FN:s medlemsstater hade ett auktoritärt samhällssystem. Nu har över hälften fria val och garantier för politiska och medborgerliga rättigheter. Men demokratins institutioner är ändå märkvärdigt sköra i den meningen att de tar lång tid att bygga upp, men kan raseras på mycket kort tid.

Även i väl etablerade demokratier finns tendenser som är oförenliga med de mänskliga rättigheterna. Det kan ske brutalt genom våld. En av-demokratisering kan komma smygande, genom små, men medvetna justeringar, av viktiga detaljer i strukturerna. Utan att någon egentligen vill det, kan demokratins institutioner även förlora sin inre stabilitet och sina normer, därför att den kritiska bildningen försummats eller genom att ledare - medvetet eller aningslöst - missbrukar folkets förtroende.

Med kunskap om de brott mot mänskligheten som begåtts genom historien måste vi vara vaksamma mot alla tecken på främlingsfientlighet och intolerans också i vår egen tid. Tecken som om de inte tas på allvar kan leda till att historien upprepar sig. Ett land som förlorar kunskapen om sitt förflutna förlorar gradvis sig själv.

Genom att studera den mänskliga tragedi som Förintelsen innebar kan vi väcka insikt om vad som ytterst kan ske när människofientliga idéer och rörelser tillåts växa.

Men avståndstagande från åsikter behöver inte innebära avståndstagande från individen. Det har jag - och många med mig - lärt av Emerich Roth - en av de få som överlevde Hitlertysklands koncentrationsläger. Emerich Roth, som jag är glad att få kalla min vän, besöker fortfarande, likt några andra överlevande, skolor på olika håll i Sverige. Vid det här laget har det blivit något tusental. Emerich Roth talar inte så mycket om rasism. Mer om hatet och självhatet som föder rädsla.
- Hatarna är inte intresserade av sanningen, säger han. De är istället rädda för den, så rädda att de måste förneka den.

Det är viktigt att visa ungdomar att deras röster har betydelse. Att få ungdomar att reflektera över sin egen värdegrund och frågor om mänskliga rättigheter.

Jag har i många år haft förmånen att arbeta med frågor om respekt, demokrati och humanism som ordförande för stiftelsen Fryshuset. Jag har hört många unga människor berätta hur kunskaper, inte minst om historien och om Förintelsen, har hjälpt dem att ta avstånd från den rasism och främlingsfientlighet de ser idag. Tillsammans med flera av dem - och med min familj - har jag också besökt Auschwitz. Det blev för dessa ungdomar, varav flera hade befunnit sig i det rasistiska gränslandet, det var därför de var med, en resa som förändrade deras liv. Tillsammans med Emerich Roth, vandrade vi runt bland barackerna, och tittade, stumma, på bilder, tagna av nazisterna som verkade besatta av att dokumentera sin egen ondska.

Bilder på mormödrar och farmödrar, som satt tillsammans med sina barn och barnbarn, på en grön plätt i solen. Det skulle ha kunnat vara idylliska bilder, OM det inte vore för att de satt där och väntade. Väntade på sin tur. För det var fullt i gaskamrarna. De bilderna glömmer jag aldrig. Det gör sannolikt heller aldrig de unga människor som gråtande stod bredvid mig. Aldrig mer.

De samtal vi sedan hade om våra gemensamma upplevelser, där så mycket ondska funnits, gav ändå hopp och kraft att jobba vidare - och de erfarenheterna bär jag med mig också i rollen som kulturminister.

Förintelsen genomfördes av människor. Det fanns de som deltog i mördandet, de som stod vid sidan av och såg på eller de som aktivt gjorde motstånd. Minnet av deras gärningar bidrar till att skapa en större medvetenhet om varje människas personliga ansvar.

Den stora efterkrigsgruppen omfattade cirka 10 000 överlevande från koncentrationslägren, de flesta av dem utan familjer och sjuka efter svåra umbäranden. De överlevande som kom till Sverige var övertygade om att den fred som slöts i maj 1945 skulle råda för evigt och att nazismens nederlag skulle betyda slutet för alla rasistiska rörelser i framtiden. Så blev det inte och som en följd grundades Föreningen Förintelsens Överlevande som tog som sin viktigaste uppgift att verka mot nazism och förnekandet av Förintelsen.

Allteftersom tiden går tystnar vittnenas röster. Många överlevande har gjort det till sin livsgärning att dela med sig av sina minnen. Hedi Frid och Emerich Roth är bara några av dem. Trots den smärta som många känner inför sina minnen har de ändå orkat berätta. Era insatser är oändligt betydelsefulla. Och jag vill därför rikta ett stort varmt tack till Er.

Idag är vi här för att tillsammans hedra minnet av de kvinnor, män och barn som blev Förintelsens offer. Idag hedrar vi också minnet av dem som offrade sina egna liv för att rädda andras. Vi får aldrig glömma - vi måste minnas för att kunna berätta om det för nästa generation.

"Livet har förlorat mot döden, men minnet segrar i slaget mot intet". /Tzvetan Todorov Les Abus de la memoire, 1995/.

Tack.

/Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth