Den gemensamma fiskeripolitiken

Det övergripande målet för den gemensamma fiskeripolitiken är att säkerställa att levande akvatiska resurser nyttjas på ett hållbart sätt i ekonomiskt, miljömässigt och socialt hänseende.

Gemenskapen ska

• tillämpa försiktighetsmetoden genom att vidta åtgärder för att skydda och bevara levande akvatiska resurser,
• arbeta för ett hållbart nyttjande,
• minimera fiskeverksamhetens påverkan på de marina ekosystemen,
• sträva efter att gradvis genomföra ett synsätt i fiskeriförvaltningen som grundar sig på ekosystemen och
• bidra till en effektiv fiskeverksamhet inom ramen för en ekonomiskt lönsam och konkurrenskraftig fiske- och vattenbruksnäring.

Fiskeriförvaltningen i EU

Inom den gemensamma fiskeripolitiken används olika metoder och åtgärder för att förvalta bestånden och främja ett långsiktigt hållbart fiske. De viktigaste beskrivs nedan.

TAC och kvoter

Varje år fastställer EU så kallade TAC:er (Total Allowable Catch), det vill säga en högsta tillåten fångstmängd för de viktigaste fiskebestånden. Denna högsta tillåtna fångstmängd fördelas sedan mellan medlemsstaterna enligt ett utarbetat system med nationella kvoter. Systemet innebär att varje medlemsstat får en fast procentuell andel av fiskemöjligheterna för respektive art och bestånd. Andelarna har huvudsakligen fastställts utifrån respektive medelsstats historiska fiske.

Beslutet om de totala tillåtna fångstmängderna fattas av Ministerrådet (som i detta fall består av EU:s fiskeministrar) men föregås av en lång process där många länder och organisationer är inblandade. Internationella havsforskningsrådet (ICES), som svarar för den biologiska rådgivningen om fiskebeståndens skötsel, lämnar inledningsvis rekommendationer till EU-kommissionen för hur mycket fisk som kan tas upp. Kommissionen överlägger sedan med sin egen vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommitté för fiskerinäringen (STECF) och lägger därefter fram ett förslag på TAC:er och kvoter för det kommande året. Efter förhandlingar med EU:s medlemsstater i arbetsgrupper och Coreper fattar Ministerrådet det slutliga beslutet med kvalificerad majoritet. Flera av TAC:erna och kvoterna förhandlas också med tredje land och inom internationella organ.

Tekniska regleringar och fiskeriansträngningar

Fisket regleras även genom olika tekniska regleringar som kompletterar TAC:erna. Det handlar bland annat om redskapsbegränsningar, utformningen av redskapen, maskstorlek samt stängda eller fredade områden. Fisket regleras även genom att bestämma antalet dagar som man får fiska. Det kan vara specifikt för ett fartyg eller för en nations hela fiskeflotta. Det innebär att den så kallade fiskeriansträngningen regleras. Fiskeriansträngning kallas även för "effort". Det är Ministerrådet som fattar beslut även om den här typen av regleringar.

Fiskerikontroll

För att se till att reglerna följs och för att stoppa olagligt fiske utförs fiskerikontrollen både av medlemsstaterna själva och EU:s kontrollorganisation. I Sverige övervakar Havs- och vattenmyndigheten (HaV) och Kustbevakningen att svenska yrkesfiskare inte fiskar olagligt, använder otillåtna redskap, överskrider sina kvoter etc. Kontrollen sker både i hamnar och till sjöss. Europeiska kommissionen kontrollerar, främst medlemsstatens kontrollverksamhet, genom att sända ut gemenskapsinspektörer.

EU har även bildat en kontrollmyndighet (Community Fisheries Control Agency) som samordnar medlemsstaternas fiskerikontroll i EU:s olika fiskevatten. Myndigheten är placerad i Vigo i Spanien.

Förbindelser med tredje land

EU ingår även fiskeavtal på bilateral och multilateral nivå. Fiskerättigheterna förhandlas med många länder utanför EU i utbyte mot olika former av kompensation som beror på de intressen som det berörda tredje landet har.

Strukturåtgärder och kapacitetsbegränsningar

En av de viktigaste målsättningarna för den gemensamma fiskeripolitiken är att nå balans mellan flottans kapacitet och tillgången på fisk för att kunna säkerställa ett långsiktigt hållbart resursutnyttjande. De nationella fiskeflottorna begränsas genom bestämmelser om flottans sammanlagda kapacitet, mätt i bruttotonnage (BT) och motorstyrka (KW). Flottan får inte bli större. Införs nya fartyg så måste motsvarande kapacitet lämna fisket. För att åstadkomma en minskning av fiskeflottans kapacitet finns möjligheter att få ekonomiskt stöd för skrotning. Det är en av de åtgärder som sker inom ramen de program respektive medlemsstat kan fastställa för perioden 2007-2013. Programmen finansieras delvis från Europeiska fiskerifonden och delvis av nationella offentliga medel. Via programmen har organisationer, företag och enskilda möjlighet att ansöka om ekonomiskt bidrag till olika investeringar och projekt som ska syfta till att främja ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart fiske i Sverige genom att:

• skapa en balans mellan fiskeresurser och flottkapacitet,
• höja fiskerisektorns lönsamhet,
• främja sysselsättning i landsbygdsområden i anslutning till fiskerisektorn,
• minska fiskets negativa miljöeffekter och
• sörja för en hållbar miljö och ett hållbart naturligt fiskbestånd.