Intervju med Bengt Wittgren om uppdragsredovisning angående digitalisering
Bengt Wittgren, biträdande museichef för Murberget (länsmuseet) i Härnösand, har sammanställt myndigheternas och institutionernas uppdragsredovisningar från uppdraget att bidra till en nationell strategi för digitalisering, elektronisk tillgång och digitalt bevarande.
Bengt Wittgren
Har alla myndigheter, institutioner och företag svarat?
Cirka 50 svar har inkommit dels från de statliga myndigheterna, institutionerna och bolagen, dels från de regionala museerna. Uppslutningen har varit stor. Endast något enstaka länsmuseum och mindre statlig institution saknas. Glädjande är att medieföretagen SVT och SR har svarat. Medieföretagen kompletterar bilden vad gäller bevarande och tillgängliggörande av material som med tiden kommer att bli kulturarv. De har ett något annorlunda synsätt på sitt material som aktualitets- och samtidsorienterat, även om de har äldre material i arkiven. Och de har förvisso andra behov än de flesta kulturarvsinstitutioner då de arbetar digitalt i hela sin produktion.
Kan man se några tendenser i sammanställningen?
Tydligast framstår behovet av stöd vad gäller långsiktigt digitalt bevarande. Flertalet svarande har bristfällig hantering av materialet ur denna synpunkt. Några har skapat bra lösningar och följer Riksarkivets rekommendationer, men dessa institutioner ser också att kostnaderna blir höga om det långsiktiga bevarandet ska skötas lokalt. Enigheten är därför stor kring att en mindre grupp institutioner och myndigheter får eller bör ta ett samlat ansvar för samordning och genomförande av det långsiktiga bevarandet av digitalt material.
Mycket tyder på att samordning av digitalisering och system för drift och tillgång är både rationell och mycket fruktbar. Inte minst samordning av idag ganska disparata museidata han vinna mycket i överblick och kvalitetshöjning om museerna går samman i en gemensam dataplattform så som i Libris - idag en samkatalog med ca 300 biblioteksenheter. Vidare nyttjande och förädling av kulturarvssektorns material blir betydligt enklare om samordningen sker i de datasystem som står för driften än om detta sker i något senare skede. Ju färre steg mellan digitalisering och användning desto lättare att hålla hop kunskapsmassan och den röda tråden.
Har det framkommit ny kunskap om myndigheterna?
Det har visat sig att urval för digitalisering oftast sker av två skäl. Det ena är för att rädda föremål från att förslitas eller falla sönder. Efter digitalisering kan föremålet, det vill säga arkivdokumentet, boken, fotografiet, förvaras bättre och med minskat slitage. Det andra skälet man uppgivit är helt enkelt extern efterfrågan. I många fall hänger säkerligen dessa två skäl samman. Vissa typer av institutioner förordar massdigitalisering, andra förslår tydligare urval och prioriteringar. En nationell plan vad gäller urval ligger i linje med de europeiska erfarenheterna och ansatserna under den senaste tiden, där medvetna urval visat sig mer ändamålsenliga och framåtsyftande än massdigitalisering.
Olikheterna mellan arkiv, bibliotek och museer vad gäller inte bara material utan även arbetssätt och syn på brukarna är inte någon ny kunskap. Det visar sig i underlagen att gruppen av kulturarvsinstitutioner ofta bemöter brukarna på nätet på samma sätt som i den verksamhet man bedriver i husen. Uppdragen är för visso definierade sedan länge och har inte ändrats för att ett nytt medium anträtt dansgolvet. Men den mängd brukare som når kulturarvsmaterialet via nätet är ofta förvånansvärt lite analyserad. Om detta beror på att institutionerna och myndigheterna redan vet vad brukaren vill ha eller att de saknat resurser för analys framgår dock inte i svaren.
