Nytt kulturråd i Berlin
Den 1 september tillträdde Marika Lagercrantz som kulturråd i Berlin. Här berättar hon om sin introduktionsvecka på Kulturdepartementet i Stockholm.
Sista dagen på Kulturdepartementet
Kulturråd Marika Lagercrantz
På väg till Kulturdepartementet stannar människor mig fortfarande och gratulerar till min nya tjänst. Jag tror aldrig att jag blivit så gratulerad som nu. På väg ner i tunnelbanan i Bagarmossen där jag bott i över 20 år säger en granne;
- Vi är stolta över dig här på vår gata. Hälsa Berlin.
Jag blir rörd över denna värme som mött mig sedan jag fick tjänsten som kulturråd i Berlin. Imorgon bär det av, efter att under en vecka ha varit på Kulturdepartementet för att lära mig statsförvaltning. Det har varit en intensiv vecka.
På departement och myndigheter har jag mött människor som alla brinner av ett stort engagemang. Karin von Hedenberg som lagt upp programmet för min vecka, viskar hela tiden:
- Fråga! Glöm inte att fråga! Vi rör oss med en mängd förkortningar som blivit självklara för oss men som måste framstå som rena grekiskan för dig.
Ja; det stämmer. Jag frågar och antecknar, och har i slutet av veckan samlat papper i mängder. När jag i rusningstrafik tränger mig in på en plats i tunnelbanan fullastad med allt material jag samlat på mig säger damen mittemot mig;
- Ja, du Marika Lagercrantz nu har du fått nått att bita i.
När jag söndagen den 4 september gör mitt första besök på svenska ambassaden i Berlin säger en av vakterna när vi står och samtalar utanför ambassaden;
- Vi har inte lättvindigt kunnat förlåta de som lydde order vare sig under nazismen eller kommunismen.
Några minuter senare slås portarna upp till en fest på gården mellan de nordiska ambassaderna som ligger så vackert belägna, granne med den stora parken Tiergarten. Man firar tioårsjubileet av flytten till Berlin och invigningen av dess vackra hus. Människor strömmar in hela dagen för att lyssna på musik, se nordisk design och höra våra ambassadörer tala. Jag visas runt och blir presenterad för alla. Kvällen innan besökte jag och ambassadens pressråd Helena Onn Mauer denkmal, som är en minnesplats över murens offer. En bit av muren står kvar. En ung präst hade sprungit ut i november 1989 då människor i vrede, sorg och glädje slog på muren med släggor och ropat;
- Vi måste bevara en bit av muren annars kommer de inte att tro oss när vi berättar.
Historien är för otrolig. Nu står den där som en vittnesbörd för en tid som redan har gått till historien och som präglade min ungdom i så oerhört hög grad. I ett kapell vid Mauer Denkmal, är det mässa varje dag klockan 12. Där man förutom mässan berättar om ett av murens offer, ett nytt varje dag.
Allt detta och mycket mer berättade Helena när solen gick ner över Berlin. Det var nästan 30 grader varmt. Historien, nutiden och framtiden tycktes stå där vid muren och andas samtidigt. En teatergrupp spelade Schillers Maria Stuart då mörkret sänkte sig över staden.
I morgon åker jag dit igen med de svenska konstnärerna i mitt hjärta. Alla mina kära på teatrarna, våra fantastiska författare, våra filmare, konsten- dansen- och musiken. På måndag är det planeringsmöte inför 2012...Gud vet vad nästa år kommer att innehålla.
Berlin/Marika Lagercrantz
