Parisdeklarationen - så blir biståndet effektivare

Om FNs millenniemål ska kunna uppnås och biståndsgivarna ska kunna avsätta mer pengar till utvecklingsländerna krävs att biståndet blir effektivare och resultaten tydligare.

Den så kallade Parisdeklarationen antogs i mars 2005. Genom deklarationen åtar sig samarbetsländerna (mottagarländerna) ett större ansvar för sin egen utveckling genom ekonomiska och politiska reformer, och biståndsgivarna lovar att förändra attityder och metoder för att anpassa sitt bistånd bättre till varje enskilt samarbetsland.

Fortfarande dignar samarbetsländerna under alltför många krav och önskemål från givarna beträffande prioriteringar, rapportering och ständigt tillresande tjänstemän som vill diskutera sina länders bidrag och projekt. Samarbetsländerna måste få tid att arbeta mer med att planera och genomföra sina egna strategier för att minska fattigdomen.

Det har därför funnits ett starkt tryck både från samarbetsländerna och progressiva biståndsgivare att förändra biståndsmetoderna. Det internationella arbete som genomförts av OECD-ländernas biståndskommitté DAC tillsammans med andra givare och samarbetsländerna, har resulterat i den så kallade Parisdeklarationen. Den antogs på ett möte på ministernivå i Paris i mars 2005. I mötet deltog 120 delegationer från bilaterala och multilaterala givare, samarbetsländer och det civila samhället.

Genom Parisdeklarationen tar samarbetsländerna ett ännu större ansvar för sin egen utveckling genom att fortsätta genomföra ekonomiska och politiska reformer för att stärka sina egna system, förbättra fattigdomsbekämpningen och öka demokratin. För biståndsgivarna gäller det att förändra både attityder och metoder för att anpassa sitt bistånd bättre till situationen i varje enskilt samarbetsland. Parisdeklarationen är på många sätt revolutionerande - och att genomföra alla åtaganden till 2010 är en stor utmaning både för biståndsgivarna och samarbetsländerna.

Parisdeklarationen

Deklarationen innehåller åtaganden som ska genomförs av både givare och samarbetsländer. Syftet är att

  • stärka samarbetsländernas ägarskap och ansvar för biståndet
  • anpassa biståndet till samarbetsländernas prioriteringar och administrativa system
  • samordna och förenkla givarprocedurer
  • bättre redovisa resultaten av fattigdomsminskningen
  • ömsesidigt ansvara för återrapportering och uppföljning

För att kunna följa upp och mäta de framsteg aom görs tar man fram mål för 12 indikatorer. Dessa är:

Ägarskap

1. Samarbetsländerna tar fram egna utvecklingsstrategier.

Givaranpassning

2. Pålitliga strukturer i samarbetsländerna som alla givare kan följa
3. Biståndsflödena anpassas till nationella prioriteringar i samarbetsländerna.
4. Stärkt kapacitet att ta emot bistånd genom att givarna samordnar sitt stöd.
5. Givarna använder samarbetsländernas administrativa system.
6. Stärkt kapacitet i samarbetslandets administration genom att undvika att använda parallella strukturer när biståndet genomförs.
7. Biståndet blir mer förutsägbart för samarbetsländerna.
8. Biståndet är obundet.

Harmonisering

9. Givarna samordnar sig med varandra och förenkla sina procedurer för att ge bistånd.
10. Givarna delar information och analyser med varandra.

Bättre givarsamordning

11. Gemensamma ramverk och sätt för givarna att redovisa resultaten av biståndet.

Ömsesidigt ansvar

12. Gemensamt ansvar för återrapportering och uppföljning av både givare och samarbetsländer.