Bevara och förnya välfärdspolitiken

Den svenska välfärdsmodellen utvecklades under samsyn mellan höger och vänster. Det är ett arv som måste vårdas och utvecklas över blockgränsen.

Svensk välfärdspolitik fyller 100 år den här mandatperioden. Med den första allmänna pensionen 1913 inleddes ett sekel av sociala reformer. Men redan då grundlades också ett viktigt särdrag i svensk välfärdspolitik: alla gamla - inte bara industriarbetarna - fick efter en innovativ kompromiss rätt till den nya pensionen. Välfärdspolitiken blev - till skillnad från i andra länder - "generell", däremot inte överdrivet generös: Pensionsåldern blev 67 år, medellivslängden var ännu bara 55 år.

Tre år efter pensionsreformen kom försäkringen mot olycksfall i arbetet, Sveriges första riktiga socialförsäkring. I övergången från bondesamhälle till industrisamhälle blev socialpolitik något större än bara fattigvård och gårdens lilla "undantag" för gamlingar. Det blev rimligt att arbetsgivare tog ett visst ansvar också för sina anställdas ålderdom.

I och med 1916 års arbetsskadeförsäkring introducerades "inkomstförsäkringen", det andra särdraget i svensk välfärdspolitik, bredvid det generella. Alla försäkrade fick rätt till två tredjedelar av sin gamla lön och inkomstförsäkring blev något av en konservativ princip, som respekterade hierarki och upparbetad ställning. Detta medan den liberala vänstern ofta hellre såg enhetliga system med grundtrygghet, lika för alla. Lite ironiskt eftersom vi i senare decenniers debatt sett motsatsen, där vänstern kämpat för mer av inkomstskydd och höjda tak, och den liberala högern sneglat mot "jämlika" system med grundskydd.

Men två av den svenska välfärdspolitikens mest bärande principer slogs alltså fast redan på 1910-talet. Före den allmänna rösträtten, och långt före socialdemokratins långa maktinnehav och socialpolitiska dominans. Det framgår inte alltid när dammet yr som mest.

Den tidiga inkomstbortfallsförsäkringen hade två berömda barnmorskor: Högerns ledare Arvid Lindman och socialdemokraternas Hjalmar Branting. De var ordförande och vice ordförande i riksdagens särskilda utskott, som behandlade frågan. Redan här antyds ytterligare en svensk välfärdspolitisk tradition: breda uppgörelser över de politiska gränserna i viktiga välfärdsreformer. Inte alltid i retoriken, men ofta i praktiken.

Därmed inte sagt att alla ville lika. Eller att man ska underskatta socialdemokraternas centrala roll i den svenska välfärdspolitikens historia. Politiken växte fram under starka ledare som ofta var socialdemokrater. Den legendariske socialministern Gustav Möller visste från egna erfarenheter att fattiga visserligen saknar pengar, men inte begåvning eller förmåga att genom hårt arbete ta hand om sig och de sina. Och han insåg barnens nyckelroll i välfärdspolitiken. Konsekvenserna av föräldrars allvarliga misslyckanden påverkar hela samhället, då som nu. Det motiverar politiska ambitioner som ger varje ny generation sin egen chans att forma sitt liv, oberoende av föräldrarnas framgång eller misslyckanden - något av ett tredje "svenskt" särdrag.

Alva Myrdal reduceras fortfarande alltför ofta till en lätt fanatisk socialingenjör och förtjänar faktiskt den omvärdering som Yvonne Hirdmans böcker om henne har påbörjat. Visst hade hon en tidstypisk övertro på kollektiva lösningar som man enkelt gör sig lustig över i dag, men hon stod också för upplyst rationalitet och effektivitet i sociala verksamheter som länge hade präglades av gammaldags moralism.

Men den politiska bredden var ännu större än så. Gösta Bagge blev inte bara högerns partiledare, utan också grundare till Socialhögskolan i Stockholm och han knöt ihop socialpolitiken med nationalekonomin. Socialt arbete är fortfarande en ung vetenskaplig disciplin i Sverige. Utan honom vore den ännu yngre.

Möller, Myrdal och Bagge skulle kanske inte uppskatta att så här skissartat hjälteförklaras tillsammans. Men de lär oss, som i olika roller kommer efter dem, att vi har ett unikt välfärdspolitiskt arv att vårda och utveckla.

Samsynen om de stora dragen i välfärdspolitiken, med ATP som det viktigaste undantaget, har fortsatt in i våra dagar. Göran Perssons halveringsmål för sjukfrånvaron 2003, Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning från 2006 och fackliga utredningar från 2007 ser alla samma akuta problem i de sjukskrivningar och förtidspensioner som låg bakom sjukförsäkringsreformen 2008. Det var helt enkelt orimligt att ett av världens friskaste folk skulle vara ett av världens mest sjukskrivna. Den svåra och viktiga vägen mot allt färre som slås ut från arbetsmarknaden påbörjades faktiskt i en rätt gemensam analys.

Några slutsatser kan nog dras: den gamla och lite ytliga borgerliga kritiken mot det mesta i den svenska välfärdspolitiska traditionen var svår att ta på allvar. Dels för att man själv varit med på det mesta, dels för att inte ens kärnborgerliga väljare nog upplevde förskola som förmynderi eller pappaledighet som särskilt kränkande. Den andra slutsatsen är att också borgerligheten är medansvarig till att socialpolitiken med åren förlorade en del av sin viktiga koppling till framgångsrikt företagande och ekonomisk tillväxt. Från ett slags kärv generositet där gamla tiders socialministrar ständigt varnade för de ekonomiska riskerna med sina egna sociala ambitioner, var vägen märkligt kort till 1960- och 1970-talens syn på sociala reformer helt frikopplade från rimlig ekonomisk analys och enkla mänskliga drivkrafter. Sund ekonomisk politik med bra drivkrafter för de flesta att försörja sig själva är grunden i välfärdspolitiken. Samtidigt får själva socialpolitiken i sig ekonomiska konsekvenser, bra eller dåliga, som borde motivera många att engagera sig i den.

Även socialdemokratin - om några tips tillåtes - borde dra lärdomar av historien. Den okunniga berättelse som går ut på att partiet har skapat allt gott i den svenska välfärden hindrar dem från att nu tänka nytt och gör det svårare för dem att frimodigt ifrågasätta sådan politik som inte längre fungerar.

Så här nästan 100 år senare är utmaningarna för välfärdspolitiken annorlunda, samtidigt som några grundläggande sanningar består: Bara ett samhälle där de allra flesta arbetar och försörjer sig själva har i längden ha råd att generöst hjälpa dem som inte kan det. Rättigheter och skyldigheter måste hänga ihop. Arbete, självständighet och egna inkomster är den grundläggande välfärdspolitiken. Men det saknas inte viktiga välfärdsutmaningar inför 100-årsjubileet:

För det första finns en tendens att glömma att ambitiös välfärdspolitik kan vara lönsam, men att den likväl kostar pengar. De måste ytterst komma från skattebetalare som arbetar i livskraftiga och framgångsrika företag. Men näringslivets och politikens världar möts sällan. Det finns en bristande insikt i näringslivet om trygghetens och välfärdspolitikens betydelse för ekonomin i stort. Och det finns alltför ofta hos människor inom socialpolitiken ett märkligt ointresse för ekonomi och företagande. Detta är en dålig arbetsfördelning.

För det andra: Något av det allra finaste i svensk egalitär tradition har varit att barn må ärva sina föräldrars pengar och prylar, men barn ska inte ärva sina föräldrars sociala problem. Vad du själv vill, gör och bedöms efter ska inte bero på vad dina föräldrar heter eller tjänar. Alla "andra generationens" problem är ett svek mot detta. Unga människor i Sverige ska oftare mötas av frågan "vart är du på väg? än frågan "var kommer du ifrån?" Barn som växer upp i långvarigt bidragsberoende familjer löper stor risk att själva få sociala problem som vuxna. Också av den anledningen är eget arbete och egen inkomst socialpolitikens verkliga kärna. Vi behöver en djupare diskussion om orsakerna till barnfattigdom.

För det tredje är stabiliteten i välfärdsystemen en långsiktig utmaning. Välfärdspolitiken skriver kontrakt mellan generationer och behöver respekterade och pålitliga spelregler. Att socialförsäkringssystemet har ändrats 545 gånger mellan 1990 och 2010 imponerar möjligen på en och annan socialpolitiker men bygger inte bred trovärdighet och legitimitet. Socialförsäkringen är den dyraste försäkringspremie som de flesta invånare har, men många har nog sämre insikt i villkoren än om sin egen hemförsäkring.

För det fjärde ställer det reformerade pensionssystemet Sverige inför nya utmaningar. Pensionsöverenskommelsen hyllas på goda grunder, men vi kan inte slå oss till ro. Vi svenskar lever allt längre och många lägger nya friska år till livet. Bara sedan reformen har medellivslängden för män ökat med två år. Om vi inte börjar jobba längre när vi lever längre riskerar det stabila pensionssystemet att betyda allt lägre pensioner när vi väl går i pension.

På snart hundra år har Sverige byggt en välfärdsmodell som väcker beundran och inger respekt. Vi är långt ifrån felfria men har skäl att vara stolta, både över framgångar och förmågan att ta oss samman och förändra när något inte längre duger.

För mig är det en viktig insikt att det nu är vi i alliansen som måste axla rollen och ta ansvaret för den svenska välfärdspolitiken. Med den entusiasm och det allvar den uppgiften kräver. Men det vore faktiskt bra för Sverige om också kloka socialdemokrater hittar tillbaka till det bästa i sitt eget socialpolitiska arv.