Debattartikel
Svenska Dagbladet, Brännpunkt 11 september 2011
Fredrik Reinfeldt, Statsminister
Carl Bildt, Utrikesminister

Kamp mot terror allas ansvar

De flesta av oss minns säkert tydligt vad vi gjorde tisdagen den 11 september för tio år sedan. Inom loppet av några timmar attackerades World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Världen var i chock. Två symboler för USA och västvärlden hade blivit målet för ett urskillningslöst dödande. Tretusen oskyldiga människor fick sätta livet till.

Dessa terrordåd mot USA:s - och världens - finansiella och politiska centra fick bestående effekter på världspolitiken. USA kastades in i det som de kom att kalla "war on terror". Detta var början på något nytt; ett krig utan en tydlig fiende och tydliga mål.

Under åren som följde skedde en serie nya attentat. Vi minns kanske framförallt Bali (2002), Madrid (2004) och London (2005) som dödade hundratals oskyldiga människor. Men attackerna var många fler och drabbade i huvudsak människor i arabvärlden och Asien. Det mänskliga lidandet och förlusterna i människoliv har varit enorma. Våra tankar går i dag till offren och anhöriga till alla de som drabbats i attentaten.

Trots dessa otvetydiga nederlag i kampen mot terrorismen går det också att peka på klara framgångar. Många allvarliga attentatsförsök har avvärjts och åtskilliga terrorister har gripits och lagförts. al-Qaidas ledarskikt liksom dess rekryteringsbas har kraftigt decimerats och de har tvingats bort från sina baser i Afghanistan. Såtillvida har kampen mot al-Qaida varit framgångsrik. Hatet som Usama bin Ladin kände var ett hot mot oss alla och därför är en värld utan bin Ladin och hans anhängare en bättre värld för oss alla.

Det "arabiska uppvaknandet" under det senaste halvåret har också visat på styrkan hos befolkningarna i flera muslimska länder. Nya möjligheter till frigörelse och utveckling har öppnats som får terrorns extremistiska ideal att förlora sin attraktionskraft. Människors önskan om demokrati, frihet och värdighet har redan fällt tre diktaturer och skakat om ännu fler. Händelserna i arabvärlden talar sitt tydliga språk. Majoriteten av befolkningen i de muslimska länderna attraheras inte alls av fanatism och fundamentalism. De drivs av samma positiva frihetslängtan och önskan om demokrati som vi själva.

Att al-Qaida är försvagat innebär dock inte att kampen mot terrorismen är över. Terrordåd utfördes långt innan al-Qaida hade bildats. Och attentatsförsöket i centrala Stockholm för snart ett år sedan visar hur terrorism med internationell förankring fortfarande utgör en fara också i vårt land. Sommarens tragedi i Norge hade visserligen inhemska rötter men synes ändå ha inspirerats av just det "civilisationernas krig" som al-Qaida hade proklamerat. Det kommer också fortsättningsvis att krävas vaksamhet och internationellt samarbete för att stoppa terrorismen.

Mycket har gjorts på detta område och resultaten är rätt goda. Men förr eller senare slipper ändå någon grupp eller enskild gärningsman igenom och lyckas i sitt uppsåt. Det ligger i det fria samhällets natur att skyddet aldrig kan bli hundraprocentigt. Skyddet mot nya terrorattacker måste därför inriktas på att komma åt terrorismens rötter. För detta krävs någonting mer än enbart samarbete kring övervakning och kontroller.

Här på hemmaplan uppdateras nu under justitieminister Beatrice Asks ledning den nationella strategin för att möta hot från terrorism. Under ledning av demokratiminister Birgitta Ohlsson bereds därtill en nationell handlingsplan mot alla former av våldsbejakande extremism, så att alla som arbetar med dessa frågor har ett gemensamt angreppssätt.

Vi ska bekämpa extremismen i alla dess former. Det handlar också om att stå upp för det öppna samhällets värden, att odla moderationen som förhållningssätt och att aldrig ge upp pragmatismen och lyhördheten som politisk arbetsmetod.

Debatten efter bombdådet i Oslo och morden på Utöya inger på så vis hopp. Reaktionen har inte blivit rop på hämnd och hårdare tag - utan en målmedveten eftertänksamhet och en mogen övertygelse om att värna demokratin genom att göra den än tydligare och än mer levande och genom att återupprätta det rationella civiliserade samtalet. Det oreserverade hatet och hämndbegäret ska inte tillåtas dominera, inte heller den okontrollerade rädslan.

Grunden för all extremism är irrationalitet, hatkänslor och paranoida övertygelser. Ur detta föds konspirationsteorier och föreställningar om falska orsakssamband. Kampen mot extremismen handlar om att återupprätta tilltron till människans rationalitet, till förnuftet och empatin. Det är fråga om att på alla sätt och vid varje tillfälle som bjuds främja de ideal om tankens frihet och förnuftstro som historiskt har varit det yttersta värnet mot förtryck och totalitära maktanspråk. Inte minst vi européer har en hel del att bidra med till detta. Vi om några vet hur fruktansvärt illa det kan gå om detta misslyckas och extremismen tillåts segra.

Men vi vet också av egen erfarenhet hur bra det kan bli när det öppna samhällets ideal får råda. På den grunden har vi format historiens mest humana samhällen med historiens största välstånd. Mångfald av kulturer och livsmönster i ett samhälle leder erfarenhetsmässigt till ökad kreativitet och förståelse snarare än till konfrontation och stagnation. Det är genom dialog och möten mellan idéer, individer och nya impulser som vi utvecklar skaparkraften och ger utrymme för den experimentlusta och sunda konkurrens som för samhällen och civilisationer framåt.

Vi politiker har självfallet en viktig uppgift att främja denna utveckling där frihet och ansvarstagande får bli det kitt som håller ihop våra samhällen - men det är i vardagslivet, i våra dagliga kontakter med våra medmänniskor och i den öppna debatten som den nödvändiga dialogen måste föras. I dagens värld där alla har möjlighet att delta i det offentliga samtalet har alla också ett ansvar för att vårda de värden som vi har byggt vår frihet och vårt välstånd på.

Kampen mot terrorismen kan slutgiltigt bara vinnas i människors sinnen. Just därför kan var och en av oss ge ett bidrag. Alla har en uppgift. Alla kan göra skillnad.

Fredrik Reinfeldt, statsminister
Carl Bildt, utrikesminister