Debattartikel
Sydsvenskan 19 december 2011
Carl Bildt, Utrikesminister

"Vitryssland ett land i fruktan"

I dag för ett år sedan bröt Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko sitt löfte till det egna folket och till omvärlden om att arbeta i riktning mot ett mer liberalt politiskt klimat i Vitryssland. På kvällen den 19 december kunde vi se kravallpolis brutalt slå ner dem som gav sig ut på gatorna för att fredligt demonstrera mot det riggade återvalet av Lukasjenko.

Före valet hade det funnits uppmuntrande tecken på en förändrad attityd hos Lukasjenko till förmån för en gradvis övergång till reell pluralism och en acceptabel europeisk standard. EU välkomnade dessa signaler och erbjöd sig att öppna nya samarbetsområden med Vitryssland ifall förbättringarna skulle bli verklighet.

Vi vill ingenting hellre än att se Vitryssland bygga en demokratisk, blomstrande och trygg framtid och samarbeta normalt med EU och landets övriga grannar.

I stället fick vi bevittna hur hundratals oskyldiga demonstranter fängslades och hur dussintals dömdes till politiskt motiverade fängelsestraff i undermåliga rättegångar, däribland flera presidentkandidater vars enda brott var att de ställt upp som motkandidater till Lukasjenko.

Det som följde var en samvetslös förföljelse av oppositionsanhängare, oberoende medier och företrädare för det civila samhället som vågade ifrågasätta regimens legitimitet eller politik. Studenter relegerades, arbetare förlorade sina jobb, husrannsakningar genomfördes och datorer beslagtogs från frivilligorganisationer och från kontor tillhörande oberoende medier.

Lukasjenko nöjer sig inte med att förtrycka alla politiskt oliktänkande, utan har nu riktat blickarna mot deras försvarare. Den respekterade människorättsaktivisten Ales Bjaljatski har satts i fängelse på fyra och ett halvt år efter ett ogrundat åtal för skattebedrägeri, vilket innebär att listan över politiska fångar nu har utökats med ytterligare ett namn. Lukasjenko har också ändrat lagen i syfte att ytterligare begränsa det nästan obefintliga utrymmet för att uttrycka politiska åsikter och för medborgerligt engagemang.

Vitryssland har reducerats till ett land med fruktan som drivkraft. Modiga individer får utstå omänsklig behandling i fängelse, eftersom de vägrar att ge efter för försök att få dem att "erkänna" brott som de inte har begått. Vi är mycket oroliga för deras situation, vilket gäller bland andra Andrej Sannikov, Mikola Statkevitj, Zmitser Dasjkevitj och Zmitser Bandarenka.

Det råder inget tvivel om vilka konsekvenser denna enfaldiga och själviska politik får i ett bredare perspektiv. Regimens kampanj för att kuva allt motstånd har distraherat den och avlett dess uppmärksamhet från Vitrysslands dåliga ekonomi. Inga åtgärder har vidtagits för att få till stånd ekonomisk tillväxt genom modernisering. Resultatet är en skenande inflation och en omfattande devalvering av valutan, vilket har lett till en kraftigt sjunkande levnadsstandard.

När allt sken av politisk legitimitet är borta har Lukasjenko börjat sälja av Vitrysslands tillgångar för att finansiera sin dysfunktionella statligt dominerade ekonomiska modell. De 2,5 miljarder amerikanska dollar som man får från Ryssland i utbyte mot det vitryska gastransiteringsnätet kan hålla ekonomin flytande under en kort tid. Men om de grundläggande ekonomiska reformer som föreslagits av Internationella valutafonden, IMF, inte genomförs, kommer Vitryssland inte att kunna undgå hyperinflation.

En förnuftig privatiseringspolitik och uppmuntrande av fri företagsamhet är nyckeln till att skapa en hållbar bas för den vitryska ekonomin, men Lukasjenko vägrar att göra detta.

Omkring 70 procent av vitryssarna arbetar för staten, de flesta med anställningsavtal som förlängs med ett år i taget. Detta är ett effektivt vapen för att behålla en närmast totalitär kontroll - om någon anställd visar tecken på avvikande åsikter löper vederbörande risken att förlora sitt arbete.

Om affärslivet skulle tillåtas att utvecklas normalt i Vitryssland skulle Luka­sjenko förlora sin makt över denna stora del av befolkningen. Han skulle också förlora kontrollen över statsfinanserna, vilka ger honom möjlighet att belöna eliten för dess fortsatta lojalitet.

Mot bakgrund av Lukasjenkos fortsatta förtryck av sitt eget folk har vi inget annat val än att argumentera för en förstärkning av EU:s politik gentemot Vitryssland, både när det gäller sanktioner och EU:s stöd till det vitryska civilsamhället.

Vi kommer att driva på för tuffare EU-sanktioner riktade mot ansvariga för allvarliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och mot dem som stöder regimen ekonomiskt - inte mot vanliga vitryssar. Samtidigt kommer EU att ytterligare öka sitt stöd till och dialogen med det civila samhället och de demokratiska krafterna i Vitryssland för att hjälpa dem att övervinna de hinder som regimen lägger i deras väg och att ge uttryck för deras oro. Vi kommer också att utöka vårt engagemang för vanliga vitryssar, genom förstärkta mellanfolkliga kontakter.

Vi kommer att sträva efter att förmedla budskapet till vanliga vitryssar att det finns en alternativ väg för Vitryssland. Vi vill tydliggöra vår vision för ett europeiskt Vitryssland: ett Vitryssland med självförtroende, som är en respekterad internationell aktör och en positiv faktor för regional säkerhet och välmåga.

Vi måste förstärka EU:s paket med åtgärder och stöd för att hjälpa Vitryssland framåt när landet väl har valt den demokratiska vägen, med respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. EU strävar inte efter att ersätta Vitrysslands regionala förbindelser, utan efter att utvidga och komplettera dem.

Om och när Vitryssland väljer demokrati och ekonomiska reformer kommer EU:s erbjudande fortfarande att finnas på bordet. Tills dess kommer vi att arbeta för att övervinna regimens motstånd mot en full amnesti och rehabilitering av alla politiska fångar liksom att motverka försöken att öka Vitrysslands isolering från sina europeiska grannar.

Det finns ingen ljus framtid för Vitryssland så länge ledarskapet håller landet tillbaka. Det måste vara upp till det vitryska folket att bestämma vilken framtid de vill ha. Vi kommer att fortsätta verka för villkor som ger dem möjlighet att fritt göra detta val.

CARL BILDT, utrikesminister, Sverige
WILLIAM HAGUE, utrikesminister, Storbritannien
RADOSLAW SIKORSKI , utrikesminister, Polen
GUIDO WESTERWELLE, utrikesminister, Tyskland