Tal
Skånes Universitetssjukhus i Malmö 12 april 2012
Maria Larsson, Barn- och äldreminister

Tal av Maria Larsson vid konferensen om att genomföra barnets rättigheter

Jag får börja med att tacka för att ni bjudit in mig. Det här är den andra regionala konferensen som utgör startsignal för arbetet med att förverkliga överenskommelsen mellan regeringen och SKL. Jag ser överenskommelsen och Handlingsplanen som väldigt viktiga delar för att öka medvetenheten i den kommunala och regionala sfären om barns rättigheter och ser att vi nu har chansen att sätta igång arbete överallt i landet.

Det är glädjande att arbetet inletts även här i Skåne. Mitt intryck är att en hel del har pågått runt om i landet; i kommuner, i regioner och landsting, i frivilliga verksamheter. Men det är också viktigt att det kan sättas in i ett sammanhang, att vi kan få högre fart och göra det på ett strukturellt sätt.

Barnkonventionen infördes i Sverige för 22 år sedan. Mitt intryck är att arbetet med den tyvärr har avstannat av. Att genomföra barns mänskliga rättigheter får inte bero på om vuxna vill, om vuxna är intresserade eller har råd. Det får inte betecknas som nåt slags välvilligt eller fritt valt arbete. Det är en skyldighet vi har eftersom vi ratificerat Barnkonventionen. Frågan om inkorporering diskuteras ny mer intensivt. Mitt parti har en klar ståndpunkt - vi anser att det bör bli så. Men även om Barnkonventionen skulle bli en del av svensk lag så vore det verkligen inget alexanderhugg, eller universallösning. Utan det handlar om ett mödosamt arbete att både förbättra den lagstiftning vi har och framför allt att tillämpa den - att låta den få genomslag. Och då är utbildning och kompetensutveckling avgörande.

Men det får inte bli en kunskap som stannar hos professionen och hos tjänstemännen utan ni måste se till att era politiker är med. Vid en och annan kommun jag besökt har jag mött mycket entusiastiska och kunniga tjänsteman som kunnigt berättat om allt man kan göra i en kommun. Det har hänt att de politiskt förtroendevalda som deltagit vid samma möte sett väldigt besvärade ut. Den här typen av kommuner kan ha en väl utvecklad socialtjänst så det är inte fel på det men man har inte satt in barnrättsarbetet i någon helhet och man använder inte några särskilda verktyg. Därför misstänker jag att om man har så stora olikheter i ambitioner och i kunskaper så kommer det i slutändan inte hända så mycket. Så det ni ska göra här i Skåne - gör det tillsammans med era politiker. Om det finns politisk förankring så är det också sannolikt att arbetet överlever nästa budgetprocess.

Det är också viktigt att vara överens om vad som är målet. Målet för det här arbetet är att vi ska få till stånd varaktiga förändringar i de metoder och arbetssätt som kommuner och regioner använder för att stärka barnets rättigheter. Kanske kan vi lära lite från skidskytte. Magdalena Forsberg berättade om att hon under en tävling kom snabbt i mål efter att ha åkt på bana 17. Hon hade träffat alla skotten och var övertygad om att det hade gått fantastiskt bra. Problemet var att hon skjutit på fel mål - det som hörde till bana 18. Hon var förvisso först i mål men kom sist i tävlingen. Nu är vi ju i alla fall vi överens om målet och då är frågan hur vi siktar rätt. Det arbetet måste vi både utforma tillsammans och var för sig.

***

Strategin som Riksdagen antog i slutet av 2010 gäller alla offentliga aktörer, och inte minst regeringen själv. När vi utformar regeringens politik kommer vi att utgå från den och vi kommer att förvänta oss att myndigheter, kommuner och landsting också gör det. Det saknas verkligen inte angelägna frågor att arbeta med. Vad kan Migrationsverket göra för att mottagandet av ensamkommande barn förbättras? Hur kan de här barnen få ett starkare rättsskydd och större möjligheter att lyckas i Sverige? Vad kan Socialtjänsten i kommunerna göra för barn som tas om hand inom samhällsvården? Och hur kan familjer som lever i ekonomisk utsatthet få en drägligare tillvaro? Detta är en fråga som jag har sett att ni också tar upp idag.

På i princip alla områden kan vi förbättra skyddet av barns mänskliga rättigheter.
För några månader sedan presenterade vi en kartläggning av hur svensk lagstiftning ser ut i förhållande till Barnkonventionen och i huvudsak kan man säga att lagarna lever upp till vad Barnkonventionen säger. Men det innebär ju absolut inte att varje barn i varje enskild situation får sina rättigheter tillgodosedda. Innan vi är där återstår mycket arbete. De områden jag räknade upp är bara en liten provkarta där det finns utrymme för stora förbättringar.

***

En väldigt viktig artikel i Barnkonventionen handlar om barns rätt att komma till tals. Därför är den också en viktig del i Strategin för barnets rättigheter. Vissa kanske tycker att det är lite gulligt; att låta barn som är berörda av en utredning eller ett beslut, få säga sin mening men att det inte behöver leda till något. Man ser det bara som något som ändå måste ske.

Så här står det i Barnkonventionen: "Barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn tas till barnets ålder och mognad." Barns rätt att komma till tals finns också i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

För några veckor sedan fick jag träffa fyra ungdomar som på olika sätt varit utsatta för våld inom familjen. Birgitta, som nu är 20 år, berättade om de olika signaler hon sände för att någon vuxen i skolan skulle förstå att det fanns problem. Hur hon önskade att någon hade frågat henne på allvar hur hon mådde eller sett hennes teckningar och förstått. Birgitta och de tre andra som jag träffade, hade olika tillvägagångssätt för att försöka nå fram till de vuxna. De var utåtagerande, de klädde sig utmanande och de slogs.

De fyra ungdomarna berättade också om hur många socialsekreterare, kuratorer och även poliser de träffat. Det var väldigt få av dem som verkligen såg problematiken. Jag ska visa en sk digital berättelse som Markus, en av ungdomarna gjort. /Digital berättelse "Ett lotteri" visas./

Genomgående för de här ungdomarna var att kritiken mot socialtjänsten och också en del övriga instanser var ganska hård. De hade alla försökt berätta om saker de var utsatta för men de flesta i vuxenvärlden uppfattade inte vad det handlade om. De här ungdomarnas erfarenheter gör det ganska tydligt vad det skulle innebära att lyssna till dem och att det i många fall också skulle ha underlättat socialtjänstens och domstolarnas arbete. Barnombudsmannen har beskrivit sitt arbete med att lyssna till barn, som de gjort på regeringens uppdrag, i sin årsrapport som heter "Signaler".

***

Att bli lyssnad till, att göra sin röst hörd i frågor som berör ett barn, är väldigt viktigt både i Barnkonventionen och i Strategin. Om barns rätt att komma till tals ska bli en verklighet så måste arbetssätten och metoderna förändras. Därför är det glädjande att ett fördjupningsområde i SKLs arbete med Handlingsplanen också är just dialogen med barn. Det gäller även barns möjligheter att påverka sin fritid, stadsplanering osv.

Vi skärpte Socialtjänstlagen på den här punkten 2008 och det tycks som om det pågår en hel del men det framkommer också att man på sina håll i teorin kan tänka att man gör rätt men i praktiken så kommer barnens åsikter inte fram till dem som beslutar. Därför bör dokumentation alltid finnas med också till politikerna som beslutar, om vad barnets vilja är. Det finns många fallgropar och därför krävs utbildning och stöd till personal som arbetar med detta. Barn är kloka och de kan ofta ha vettiga förslag till lösningar. Låt oss därför vara kloka vuxna som slår följe med dem.

Kommunerna har huvudansvaret för att utföra socialtjänsten men regeringen skriver lagstiftningen och stöder forskning, metodutveckling och ser till att forskningen sprids. Med SKL har vi en överenskommelse om ett arbete som kallas Evidensbaserad praktik inom Socialtjänsten. Den har lett till att alla regioner nu har regionala utvecklingsledare för den sociala barn- och ungdomsvården som med statliga pengar kan stödja kommunerna.

***

Barns psykiska hälsa har varit en stor oro för mig. Ca 80 % av barn som tillfrågas brukar uppge att de mår bra och har det bra. Uppväxten har en så central betydelse för hur vi kommer att bli som vuxna. Vi vet från andra undersökningar och mätningar att många barn och ungdomar mår dåligt. Socialstyrelsen pekar på att andelen ungdomar som upplever ängslan, oro eller ångest har ökat. I en undersökning som organisationen Mentor gjort säger en lika stor andel, en tredjedel, att de inte har någon vuxen att prata med eller någon vuxen att vända sig till.

Därför vill jag gärna ge några aspekter på det förebyggande arbetet. Det har ju så stor betydelse. Jim, som är 22 år och en av ungdomarna jag mötte som utsatts för våld, berättade att han var övertygad om att rätt insats kunde ha satts in när han var 11-12 år, och att det hade kunnat förhindra hans fortsatta väg utför. Familjen och barnens föräldrar är i de allra flesta fall de viktigaste personerna i varje barns liv. Den insikten ligger bakom att föräldrarna också har en egen punkt i Strategin och där står att föräldrar ska få kunskap om barnets rättigheter och erbjudas stöd i sitt föräldraskap.

Det är också bakgrunden till de olika former för föräldrastöd som genomförts i nästan 100 kommuner. Vi har under tre år avsatt ca 140 miljoner kr. För några veckor sedan besökte jag Södertälje och tittade lite på hur de arbetar med föräldrastöd. Deras modell bygger på att stödja föräldrar att nå en tät och bra relation till sitt barn och att bygga tillit. Det låter enkelt och basalt men det speglar den grundläggande tanken med föräldrastöd: att föräldrar som kan möta sina barns behov förebygger psykisk ohälsa för barnen senare i livet.

Att familjen har en central betydelse kommer också tydligt till uttryck i Barnkonventionen. Redan i förordet står att familjen är en grundläggande enhet i samhället och att familjen är den som kan ge nödvändigt skydd och bistånd till barnen. Även om barnet är en individ med individuella rättigheter som ska skyddas, så inser vi också att familjen är den som bäst kan ge de flesta barn skydd, stöd och uppfostran.

***

Vi vet mer än väl att det finns föräldrar som inte kan, och i vissa sällsynta fall inte heller vill, ta det ansvaret. Ofta finns social problematik med i sammanhanget. Då behövs mer riktade, direkta insatser från socialtjänstens sida och de ska helst sättas in innan polisen eller kriminalvården behöver blandas in. Därför vill jag helt kort nämna ytterligare en princip i Strategin som har stöd också i Barnkonventionen - nämligen att olika aktörer och myndigheter måste samverka.

En familj med problem behöver samlad assistans, ibland från flera håll.
En socialtjänst kan inte strunta i de behov en klient har när det gäller vård och behandling. Primärvården måste lära sig att tolka och förstå vad fysiska skador och sjukdomar står för. Barnombudsmannen har till exempel lyft fram tandläkarnas möjligheter att kunna se i munnen och i ansiktet om ett barn varit utsatt för misshandel.

En grupp av ungdomar som jag också fått möjlighet att träffa är flickor som utsatts för sexuella övergrepp av närstående. Vi ska se en till digital berättelse till: /Digital berättelse "Jag mår bra" visas./Den här flickans berättelse är bara en i raden. Av de fyra flickor jag träffade var alla utsatta för sexuella övergrepp av sin pappa men bara en av dem fick en fällande dom. Alla vittnade om utdragna och långa rättsprocesser och att olika aktörer betraktade dem som vuxna och inte samverkade med varandra.

Samverkan är svårt men för barn som är utsatta är det kanske helt avgörande. Socialtjänsten måste marknadsföra sig mot ungdomar och det måste bli regel att barn och ungdomar får ta en vuxen med sig när man möter till exempel socialtjänst oc h barnpsykiatrin.

***

Låt mig avsluta med tre viktiga slutsatser för att barns rättigheter ska förstärkas. Lyssna till barn och ta deras förslag på allvar. Stöd föräldrarna och arbeta förebyggande. Och samarbeta och samverka så att barns behov inte faller mellan stolarna. Det tror jag är tre framgångsrecept för att vi ska kunna ge barn en bättre uppväxt och en framtid där alla kommer till sin rätt.

Det har varit väldigt trevligt att vara här idag och träffa er. Vad jag kan se i deltagarlistan så är det en väldig bredd i vad ni arbetar med. Jag har talat mest om socialtjänstens viktiga uppdrag men vi ska inte glömma att Barnkonventionen och Strategin och SKL`s arbete inte är begränsat till det vi brukar kalla sociala frågor. Barn lever sina liv i trafiken, på fritids och i skolan. Jag är säker på att du kommer att hitta de delar av Strategin och Handlingsplanen som passar in i dina arbetsuppgifter.

Vi talar ibland om att barnen är vår framtid och det är ju sant. Det lägger ett ansvar på oss oavsett om vi är politiker, tjänstemän eller föräldrar. Men det är på ett sätt också missvisande. Barn lever här och nu och de har behov och rättigheter som vi ska säkerställa här och nu. Barn kan inte vänta till morgondagen. För ett barn kan ett sommarlov vara en hel oändlighet men minnet av vad som hände tidigare samma dag kan vara borta. Barn kan inte vänta. Vårt gemensamma arbete för deras rättigheter kan inte heller vänta. Det börjar idag.

Tack för ordet!