Tal
Spira, Jönköping 3 maj 2012
Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister

Kulturministerns tal vid Svensk Scenkonsts branschdagar 2012

Det talade ordet gäller.

Först vill jag säga att jag tycker det känns roligt att vara tillbaka här på det nya scenhuset Spira som jag invigde så sent som i höstas - och bra att tillsammans med er här på branschdagarna kunna diskutera scenkonsten, dess framtid och utveckling.
Men jag vill börja med att ge er alla en stark eloge för det arbete och engagemang som bidrar till att göra Sverige till - faktiskt - ett starkt och intressant kulturland.

Jag vet inte om medborgare i andra länder är lika snara att underskatta de egna prestationerna, som vi är här i Sverige. Vi verkar alltid tro att det är bättre någon annanstans... Ibland är det så, men jag tycker att vi kan vara stolta över det breda utbud av scenkonst och kultur som vi har runt om i hela Sverige. Ett utbud som sammantaget drar stor publik.

I vårt land förlitar vi oss på statistik. Och vi kan vara lugna. Det finns siffor som talar sitt tydliga språk; Sverige ligger ju, som jag hoppas att ni känner till, i EU-toppen när det gäller att konsumera kultur - men också i toppen när vi mäter eget utövande.

Scenkonsten drog sammanlagt 7 miljoner besökare häromåret. För lite, kan vi säkert tycka som anser att ett par teaterbesök i månaden är ett minimum, men jämförelsevis högt, ändå. Jag tror till och med att fler svenskar årligen går på teater, än på professionell fotboll.

Vi har dessutom goda förutsättningar för att bygga vidare på den goda ställning som scenkonsten har i Sverige. Blickar vi ut över övriga Europa vet vi, tyvärr, att kulturen och scenkonsten i flera länder på senare tid tvingats till ekonomiska nedskärningar, i vissa fall radikala nedskärningar, som vi inte alls behövt konfronteras med, hur stort missnöjet än må vara på sina håll.

Att kulturen och scenkonsten i Sverige har en stark ställning beror till stor del på att den kulturella infrastrukturen varit - och alltjämt är - ett gemensamt ansvar för staten, landstingen och kommunerna. Med detta menar jag att vi gemensamt har finansierat konserthallar, operahus, teaterlokaler och dansscener. Jag tar gärna chansen att försöka beskriva denna infrastruktur, som känns självklar för de flesta av oss i kulturvärlden, som angelägen också för övriga delar av samhället. Ibland lyckas jag... Men jag blir ärligt talat ofta så frustrerad över att kulturen av många betraktas som så given att den emellanåt glöms bort!

Men utan konstnärer blir det inte mycket liv i institutionerna. Att föra såväl en utbildningspolitik som en kulturpolitik, som stärker den enskilde kulturskaparen och hens möjligheter att leva på sin konst, är därför också en förutsättning för att konsten ska kunna utvecklas. Låter måhända självklart, men även detta behöver ändå påpekas!

Kulturen ska utmana, den ska vara en dynamisk och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Detta framgår av våra nationella kulturpolitiska mål. Men - det betyder inte att kulturen endast ska verka på sin egen arena.
Jag vill att kulturen ska ta plats på fler områden. En scen kan därför nästan se ut hur som helst. Därför har vi bland annat infört Skapande skola där den professionella kulturen samverkar med eleverna och med lärarna, vi satsar på den självklara kopplingen kultur och hälsa, kultur i biståndspolitiken och kultur och kreativitet som nya näringar och framtida jobb.

Kulturen har också betydelse för att turismen - eller besöksnäringen som det numer brukar kallas - ska utvecklas. Ofta är det ju kultur och scenkonst som drar besöksströmmar, både nationellt och internationellt.
Inom svensk besöksnäring talar man också i termer av statistik, 160 000 personer är verksamma i den sektorn. Då brukar jag kontra med att i de kulturella och kreativa näringarna arbetar 200 000 personer, minst.
Nyligen, den 18 april, lanserade min kollega näringsminister Annie Lööf projektet Attraktionskraft Sverige. Detta projekt lyfter fram delar av regeringens politik för hållbar tillväxt. Visionen är att Sverige ska vara världens bästa land att vistas, verka och växa i.
Men när vi tar del av nyheter i dagstidningar, på radio och i TV, undrar jag ändå om vi inte egentligen redan är där, i världens bästa land, trots de problem vi anser att vi har och som vi behöver lösa.

Med projektet Attraktionskraft Sverige vill regeringen markera att Sveriges tillväxt inte bara är avhängigt näringslivets villkor, utan också är beroende av andra förutsättningar, däribland kultur. Detta ser jag som mycket positivt. För vem vill egentligen leva och verka i en region utan kultur? Vilket utrymme finns det för innovation och skapade utan en stark kulturell bas?
Svaret är självfallet att kultur - och däri ingår scenkonst - är en omistlig del av ett attraktivt och progressivt samhälle.

Nu när globaliseringens möjligheter och nya frågor finns i vår vardag behöver vi många gånger fundera på vår roll, vår samtid och framtid. Och vi behöver både tänka nytt och pröva nytt.

Jag reser mycket i landet och konstaterar att detta engagerar många, såväl kulturaktörer som beslutsfattare. Och får jag önska fritt skulle en av flera punkter på min lista handla om att fler kulturaktörer MÅSTE gå in i politiken, in i de rum där besluten fattas, där budgetarna spikas. Det duger inte längre att stå vid sidan om.

Men, trots allt, när jag vill skapa mig en samlad bild av scenkonsten ser jag faktiskt en imponerande mångfald och vilja att pröva nytt och öppna dörrarna för nya samarbeten. Och i mina besök, på små och stora institutioner, från Teater Fryshuset till Norrdans och Malmö Operan, har jag tagit del av nydanande tankar och konstnärlig utveckling som handlar om utmaningar som exempelvis rör publikutveckling, mångfald, jämställdhet och tillgänglighet.

Regeringen beslutade i fjol om en strategi för funktionshinderspolitiken 2011-2016. Jag avskyr egentligen ordet, men ibland får man böja sig för vad andra kommit överens om. Nå, hur som helst har uppföljningen från den förra strategin visat, att vi inom kulturområdet gjort framsteg när det gäller tillgänglighet, men att det finns klart mer att göra. Någon förvånad?

Vid ett av seminarierna i eftermiddag kommer Benny Marcel från Kulturrådet att berätta hur vi tillsammans kan driva på arbetet för en mer tillgänglig scenkonst. Det handlar om nya tekniska möjligheter, som till exempel olika applikationer i mobiltelefonen, till att med fantasi och inlevelse göra scenkonsten möjlig för alla.

Jag hoppas också att kultursamverkansmodellen som nu är införd i 16 av 21 län, kan bidra till nya idéer och samverkansformer, både vad gäller konstnärlig utveckling, tillgänglighet och spridning av kultur. Syftet är som bekant att flytta kulturen närmare medborgarna - och därmed ge möjligheter för ökat genomslag för regionala prioriteringar och variationer. Samverkansmodellen har - som en utvärdering gjord av Myndigheten för kulturanalys visar - bidragit till ökad debatt och ökad synlighet för kulturen. Men de nationella målen gäller självfallet alltjämt, de mål som bla handlar om kvalitet, barns och ungas rätt till kultur och allas möjligheter att ta del av kulturen.

Kulturfrågorna har även tagit sig högre upp på den politiska agendan i regionerna, vilket förstås är glädjande. Men utvärderingen från myndigheten för kulturanalys visar också att de regionala kulturplanerna kan utvecklas vidare - jag kommer därför att följa arbetet noga och se till att denna nya modell når sin fulla kraft.

Regeringen har förstärkt modellen och den regionala kulturen med sammanlagt 75 miljoner kronor fram till 2014. Förstärkningen ska bidra till att förnya konstnärliga uttryck samt nydanande sätt att sprida och göra kulturen tillgänglig.

Jag vill också påminna om de pengar som finns inom ramen för EU:s olika program; kulturprogrammet, strukturfonderna och socialfonden. Svenska aktörer har tidigare inte precis legat i topp när det gäller att söka pengar från kulturprogrammet. Men glädjande nog har trenden vänt i år och fler än någonsin har beviljats medel till internationell verksamhet. Jag vet att flera av er har fått ekonomiskt stöd därifrån - och hoppas att det blir ännu fler som både söker och beviljas medel i framtiden.

Att svensk och nordisk scenkonst är internationellt intressant och bedöms som "het" framgår bland annat av den stora satsningen "Nordic Cool" som Kennedy Center genomför under februari-mars nästa år. Andra inspirerande exempel som bidrar till ökat utbyte är SWEDSTAGE 2012, ett initiativ från Teaterunionen och ASSITEJ för att skapa ett svenskt showcase för teater. Och i augusti samlas kvinnliga dramatiker från hela världen i Stockholm för att bygga nätverk och utbyta erfarenheter.

Dansen har utvecklat den nordiska plattformen för samtida dans, Ice-Hot, som vi kan se igen i december 2012. Och våra kulturmyndigheter, som verkar för musikens utveckling, har inlett ett samarbete för en strategi för att stärka internationaliseringen.

Under 2014 kommer många av oss att besöka Umeå, som då är utsedd till EU:s kulturhuvudstad. Regeringen har gett flertalet kulturinstitutioner, däribland Dramaten, Kungliga Operan och Riksteatern, i uppdrag att se över hur de eventuellt kan medverka inför och under kulturhuvudstadsåret. Det är min förhoppning att kulturhuvudstadsåret kommer att attrahera en bred publik - inte minst till scenkonsten.

Avslutningsvis vill jag säga att det är ni som varje dag skapar och leder scenkonsten framåt. Fortsätt forska och vara nyfikna på samverkan och öppenhet, fortsätt anstränga er för att möta den ovana publiken, så att ni kan driva nya kreativa idéer som utvecklar konsten och kulturen.
Det gagnar oss alla!

Tack.