Anförande vid konferens till Raoul Wallenbergs minne

Ärade gäster, excellenser,

Det varit ett verkligt viktigt och ett verkligt minnesvärt år.

För exakt ett år sedan presenterade den svenska minnesutställningen
"To me there's no other choice ..."

Och sedan dess har vi sett hur engagemanget för Raoul Wallenbergs minne och för hans gärning bara växt.

I mer än femtio länder har minnet av Raoul Wallenberg sedan dess högtidlighållits genom utställningar, seminarier och minnesstunder.

Hans gärning har hyllats i skrift, i bildkonsten och i musiken.

Åtskilliga av världens ledare har deltagit i hyllningarna.

Inte minst minns vi President Obamas varma hälsning som företrädare för den amerikanska nation som stödde Raoul Wallenbergs arbete både politiskt och finansiellt.

Så sent som härom dagen åberopade Italiens president Napolitano Wallenbergs gärning i sina reflektioner över dagens politiska utmaningar.

Och kanske allra viktigast - nya generationer har lärt känna hans namn, hans liv och öde.

Raoul Wallenbergs portfölj, formgiven av Ulla och Gustav Kraitz, står nu på en bänk utanför det svenska utrikesdepartementet som en påminnelse för alla förbipasserande om vad som bör vara diplomatins och utrikespolitikens yttersta mål.

Att skydda och värna den enskilda människan.

Att bygga en värld som upprätthåller respekten för människovärdet och för varje människas rätt till ett liv i frihet och värdighet.

Och i dag genomför vi så det sista officiella arrangemanget under Raoul Wallenbergåret 2012.

Vi minns en ung man som krossades när han försökte stå upp för människans och individens rätt i en värld där kollektivismens människofientliga föreställningar löpte amok.

I kampen mot den ena av dessa - nazismen - föll han offer för den andra - kommunismen.

I sin strävan att rädda andra från förintelse blev han själv till slut förintad.

Men det som Raoul Wallenberg stod för i sin gärning kan aldrig utplånas oavsett fängelser, utrotningsläger eller exekutionsplutoner.

Tvärtom: Ju hårdare människor förtrycks, desto starkare brinner lågan hos dem som väljer att stå emot.

Segern är inte alltid omedelbar. Uppoffringarna på vägen kan vara enorma. Mörkret i tunneln kan vara massivt.

Men förr eller senare har segrar så gott som alltid frihetens och människovärdets idéer.

Idag känner vi alla stolthet över det som Raoul Wallenberg gjorde så gott för så många andra, men vi känner också sorg över att det som gjordes för honom var så lite, så fel och så otillräckligt.

Vid ett tillfälle som detta finns det skäl att mana till eftertanke, inte bara inför föredömet Raoul Wallenberg utan också inför den brist på klarsyn, principfasthet och mod som alltför ofta kännetecknade Sveriges agerande efter hans fängslande.

Portföljen på bänken utanför Utrikesdepartementet står därför där som en daglig påminnelse om det som är rätt i tillvaron - men också som en erinran om misstag som har begåtts - medvetet eller omedvetet - av företrädare för Sverige som borde ha vetat bättre och vågat mer.

Det har sin betydelse att säga detta i närvaro av Raoul Wallenbergs anhöriga som aldrig gav upp kampen för hans frigivning och sökandet efter sanningen om hans öde.
Ni accepterade inte tystnaden, tigandet och glömskan.
Ni kämpade så länge det fanns den minst gnista av hopp.
Ni var de som stod upp för honom på det sätt som han hade stått upp för andra.

Därmed har ni också gett eftervärlden ett minne att vara stolt över och ett föredöme att leva efter.

Minnesåret Raoul Wallenberg 2012 har gett oss möjlighet att fylla några luckor i vårt lands historieskrivning.

Vi har fått två betydelsefulla och imponerande svenska biografier som utförligt behandlar hans liv och insatser.

Förhoppningsvis kommer vi i framtiden också att få den lucka fylld som under året har uppdagats i skolornas läromedel.

Att dagens unga i undervisningen om andra världskrigets historia inte får lära känna den mest berömda svensken från dessa mörka år är naturligtvis inte ett godtagbart förhållande.

Samtidigt förblir några av de allra viktigaste frågorna fortfarande obesvarade.

Varför arresterades han? Och vilket blev hans öde?

Under året gav jag i uppdrag åt regeringens främste expert att på nytt ta sig an Raoul Wallenbergs öde sedan han fördes till ökända Lubjanka i Moskva.

Ambassadör Hans Magnusson - som var den som ledde det svenska arbetet med frågan när de sovjetiska arkiven öppnades upp i början på 90-talet - har på mitt uppdrag återvänt till Moskva för att gå igenom vad nytt som framkommit under de senaste tio åren.

I dag har hans detaljerade rapport överlämnats till Nationalkommittén och publicerats.

Frågorna kvarstår.

Vi vet fortfarande inte riktigt varför Wallenberg greps i Budapest, och vi vet inte med säkerhet varför han väl i Moskva inte släpptes fri.

Men rapporten är obligatorisk läsning för den som vill veta som är känt och okänt, och en bra grund för den fortsatta forskning i ärendet som regeringen kommer stödja via Svenska Institutet.

Jag har i dagarna också skrivit till min ryske kollega Sergej Lavrov i ärendet.

Tiden har gått.

De som med säkerhet visste vad som hände med Raoul Wallenberg under de avgörande åren i slutet av 1940-talet är borta.

Vår bästa chans till fler fragment av sanningen är nu möjliga bortglömda dokument längst bak i någon gammal dammig sovjetisk pappersmapp.

Och jag har därför bett om den ryska regeringens hjälp att ge såväl Raoul Wallenbergs familj som intresserade forskare största möjliga tillträde till alla de relevanta ryska arkiven.

Det är svårt att belägga att Raoul Wallenberg skulle ha drivits av en stark politisk eller religiös övertygelse.

Han var en pragmatisk handlingsmänniska som när han fick sitt uppdrag, såg att det fanns uppgift att hjälpa utsatta medmänniskor.

Och det är ett mönster som vi har sett i många fler liknande sammanhang - ett hjältemod som visats av människor som bara inte kunnat stå vid sidan och se på.

Insikten om att en spade är en spade och vägran att passivt åse något som är orätt, även om det är försett med en aldrig så blank fernissa av politiska eller religiösa idéer, är det som vi i dagligt tal brukar kalla för samvete.

Samvetet kan bara existera hos individen. Det är en egenskap, d v s något som kollektiven per definition saknar.

Ett kollektiv kan förenas av idéer - goda eller dåliga - men aldrig ha ett samvete.

Wallenbergs och hans medarbetares insatser för att rädda de som kunde räddas av Budapests kvarvarande judar handlade ytterst om individens och dennes samvetes konfrontation med kollektivets perversa besinningslöshet - vare sig detta representerades av en Adolf Eichmann som inbillade sig att nazisternas rasistiska ändamål helgade användningen av de mest brottsliga medel eller av ungerska pilkorsare som drevs av mobbens inneboende logik.

Oviljan att acceptera övervåldet kombinerades hos medarbetarna vid den svenska legationen i Budapest med insikten om att man också kunde göra något åt saken.

Wallenberg och den svenska delegationen gjorde inte sitt arbete för att i första hand företräda ett svenskt eller ett amerikanskt statsintresse.

De var utsända för att försöka förhindra en humanitär katastrof.

De var där helt enkelt därför att det fanns tillräckligt många med samvete som hade makt att påverka.

Och de lyckades rädda tusentals människor till livet därför att de själva var övertygade om att deras insats kunde göra skillnad.

Var det övertänkt och planerat? Eller instinktivt och spontant?

Det spelar kanske inte så stor roll idag.

Det viktigaste var att det skedde.

Roten till det onda som Raoul Wallenberg och hans medarbetare bekämpade var de urgamla antisemitiska föreställningar som i ett välde byggt på föreställningen att ras skulle ställas mot ras kom att föras till sin fruktansvärda yttersta konsekvens.

Det var den brutala kollektivismens tid.

I nazismens värld ställdes ras mot ras. I kommunismens värld ställdes klass mot klass.

För dem bägge var den individ som hävdade sin frihet, sin egenart, sin vilja bara ett hinder som skulle röjas ur vägen.

Antisemitismens rötter var förvisso mycket äldre. Men det säger sig självt att de fick förödande ny kraft i denna rasideologins och kollektivismens tid.

Det finns starka skäl att påtala detta samband mellan totalitära idéer och antisemitism - och att understryka att detta samband är ömsesidigt.

I den totalitära staten legitimeras förtrycket av att vissa grupper utmålas som ett hot mot samhällsgemenskapen.

Och i de samhällen där antisemitism eller andra former av förtryck mot det annorlunda, det avvikande eller det främmande tillåts frodas är steget inte långt till den totalitära staten.

Historien är vår gemensamma lärobok för framtiden.

I dag bygger vi gemensamt ett Europa där mångfalden är ett värde, där nationer och kulturer och traditioner förenas, och där vi ser rikedomen för framtiden just i den mångfald som det tidigare århundradets totalitära regimer försökte att förinta.

Ett Europa där lutheran eller jude, där troende eller ateist, där muslim eller katolik alla och ytterst och främst är just medborgare med lika rätt och med lika värde.

Framstegen har varit enorma. Nobels fredspris var sannerligen väl förtjänt.

I dagens Tyskland är judiska trosbekännare aktade och respekterade samhällsmedborgare.

Men vi vet alla att arbetet inte är över.

På Balkan ställdes nation mot nation och folkmord kom i vår tid tillbaka i vår del av världen.

Och antisemitismen finns här fortfarande. När politiska partier kräver att judar registeras har vi alla en skyldighet att reagera.

När individer diskrimineras, attackeras eller hånas för den tro eller tradition som är deras måste vi alla alltid reagera.

Bara då kan vi verkligen bygga det frihetens och fredens Europa som Raoul Wallenberg och hans generation förvägrades - men som våra generationer har fått den historiska möjligheten att skapa.

Det har varit ett viktigt och värdefullt år.

I dag är den officiella slutpunkten för det officiella året.

Men allt det som gjorts, sagts, skrivits och tänkts under detta år gör att det i själva verket snarast är ett avstamp för det som ligger framför oss.

Många aktiviteter runt om i världen ligger framför oss.

I januari hedras ett rum i Europaparlamentet med Raoul Wallenbergs namn - bara ett av många exempel.

Och vårt mål med detta år var ju just att hedra hans gärning och att låta den inspirera oss under kommande dagar, veckor, månader, år och decennier.

Med detta vill jag tacka alla dem som bidragit under detta år. Författare. Sponsorer. Alla och envar.

Vi har erinrat om någonting stort.

Och därmed har ni också varit med om att bygga någonting ännu större.