Tal
Sida, Stockholm 20 januari 2012
Gunilla Carlsson, Biståndsminister

Tal på Sida av Gunilla Carlsson: Vad händer med svenskt bistånd efter Busan?

Det talade ordet gäller.

Mina vänner.

Till att börja med: stort tack till alla som bidrog till vår medverkan och våra framgångar i Busan. Tjänstemän från UD, tjänstemän från Sida, riksdagsledamöter, representanter från civilsamhälle och företrädare för näringslivet - kloka män och kvinnor från olika delar av samhället som bidrog med unika idéer, synpunkter och erfarenheter. Det är precis så det ska vara.

Jag ska vara uppriktig - mina förväntningar på Busan var inte särskilt höga. Situationen inför Busan var en helt annan än inför Accra. Det var svårt att mobilisera intresse inom EU och den gemensamma EU-positionen hade inte rört sig särskilt många steg framåt efter Accra. Men, med den bakgrunden blev jag faktiskt positivt överraskad vid mötet och i bästa fall kan Busan vara en startpunkt för ett nytt bistånd. Som funkar.

Jag är som bekant politiker, vilket innebär att jag gillar att prata. Men jag vill ännu hellre höra era frågor och funderingar och diskutera vad som ska hända efter Busan. Därför kommer jag att göra något tämligen originellt: jag ska försöka fatta mig kort. Jag kommer nu att besvara fyra frågor:

1. Varför var Busan viktigt?
2. Vilka ambitioner åkte jag dit med?
3. Vad blev resultatet av Busan?
4. Vad är post-Busan för mig?

Fråga 1: varför var Busan viktigt?

Busan var viktigt av tre anledningar:

1. Det var en väckarklocka för en biståndsindustri som har somnat till. Busan visade oss med stor tydlighet att vi måste förstå och anpassa oss till världen som den ser ut idag, vi måste förnya oss och vi måste bli relevanta.

2. Det var ett efterlängtat farväl till ett gammelbistånd som handlade mer om form och teori än praktik och resultat.

3. Det var det första tillfället då vi på allvar släppte in näringslivet - en oumbärlig förutsättning för utveckling - i vår slutna och isolerade biståndsvärld.

Fråga 2: vilka ambitioner åkte jag dit med?

Jag åkte till Busan med tre ambitioner:

1. Att resultat ska tas på allvar och att biståndsdiskussionen ska handla om det som den faktiskt ska handla om: hur hjälper vi, på riktigt, fattiga människor att lyfta sig ur fattigdom? Det är en skam för alla oss som jobbar i den svenska biståndsindustrin att vi har sysslat med detta i 50 år UTAN att sätta resultat i fokus.

2. Att få folk att förstå betydelsen av transparens. För så här enkelt är det: utan transparens finns inget ansvarstagande och utan ansvarstagande sker ingen förändring. Jag är stolt över att Sverige, med openaid.se som vårt flaggskepp, är ett av länderna som har drivit frågan om transparens allra hårdast. Transparensen inom EU:s bistånd diskuteras nu men den kampen har bara börjat, och jag kommer inte ge upp.

3. Att få fram budskapet att vi - som en av världens mest ambitiösa, generösa och seriösa biståndsgivare - har förstått att det aldrig kommer ske någon utveckling utan tillväxt. Näringslivet måste släppas fram och välkomnas in i alla de sammanhang där man för en allvarlig diskussion om bistånd och utveckling.

Fråga 3: vad blev resultatet av Busan?

1. Vad gäller resultatagendan gick vi framåt med stormsteg i Busan. Snart ska vi ha en regional workshop i Zambia tillsammans med ett antal afrikanska länder för att diskutera hur resultatagendan ska tas vidare. Samtidigt jobbar vi stenhårt på hemmaplan för att ersätta våra trötta, tradiga samarbetsstrategier med effektiva, smarta resultatstrategier som verkligen tar fasta på vad som gör skillnad på marken.

2. Tack vare starka påtryckningar från Sverige gjorde vi även stora framsteg inom frågan om transparens. Ett stort antal länder, inklusive USA, valde att ansluta sig till IATI (International Aid Transparency Initiative). I samma anda lanserades Open Aid Partnership av World Bank Institute, med stöd av Sverige.

3. Vad gäller näringslivets roll för utveckling utgör Busan definitivt en vändpunkt. Busan är första gången som näringslivet, den statliga sektorn och multilaterala organisationer ställer sig bakom en deklaration om hur den privata sektorn ska engageras liksom en plan för framtida arbete. Det finns nu en allmän förståelse för att den privata sektorn måste engageras om vi ens ska ha en chans att nå millenniemålen.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Långt därifrån. Busan är en grundsten för vårt kommande arbete, men vi ska inte inbilla oss att det är mer än så. Framtiden kommer nämligen inte att bedöma oss efter vad det står i ett outcome document, utan efter vad vi faktiskt levererar i praktik och politik.

Vad gäller resultatagendan känner jag mig faktiskt ganska lugn. Vi är inte ensamma i biståndsvärlden om att mena allvar med att vi nu - tre år innan millenniemålen ska vara uppfyllda - måste se resultat.

Jag är mycket taggad och har gott självförtroende vad gäller transparensen. Den har onekligen sina fiender men vi kommer att lyckas, sakta men säkert.

Däremot är jag genuint oroad för frågan om kopplingen mellan näringsliv och utveckling, där det idag verkar råda en ganska stor begreppsförvirring. Jag blir särskilt beklämd när annars kloka och sansade människor inom biståndsindustrin medvetet och illvilligt målar upp nidbilder av näringslivets roll i det svenska utvecklingssamarbetet, exempelvis att det egentligen skulle handla om att främja svenska företag.

Därför är jag väldigt glad att jag inom kort ska presentera min vision för hur vi ska ta tillvara på företagens, företagarnas och företagsamhetens enorma innovationskraft, kompetens och resurser. För vi kan skriva deklarationer, agendor och avtal med varandra till tidens ände, men utan näringslivets medverkan kommer de aldrig bli värda mer än pappret de är skrivna på.

Fråga 4. Vad är post-Busan för mig?
För att besvara den här frågan ska jag läsa några stycken ur en artikel för er. Artikeln är daterad den 11 januari 2012 och kommer från tanzaniska The Guardian. Rubriken är "Danish project to empower 100 Tanzanian women". Jag läser:

"About 10 000 women in developing countries including Tanzania will benefit from basic business skills in order to control small business, thanks to the Danish government."

"The Danish International Development Agency (Danida) has partnered with US Department of State and Goldman Sachs to promote growth in Tanzania by giving women entrepreneurs access to education and loans."

"Studies show that eighteen months after graduation, nearly 80 percent have increased revenues and more than 60 percent have added new employees."

"Robert Zoellick, president of the World Bank Group, said initiatives such as the new public-private partnership help unleash the potential of women entrepreneurs and will make a real difference in the lives of women and their families in developing countries."

Det här är post-Busan för mig - nya aktörer, spännande samarbeten och ett kunskapsbaserat bistånd som bevisligen gör skillnad och skapar resultat. Nu har jag tyvärr inte varit i Tanzania på ett tag, men däremot var jag ganska nyligen i Zambia och Mocambique. Och nästa gång jag åker dit så vill jag se rubriken "Swedish project to empower 1000 women in Zambia and Mocambique".

Jag vet att vi har en hel del liknande spännande projekt på gång och jag är mycket imponerad av Sidas arbete hitintills. Men nu lyfter vi oss till nästa nivå. För mig är post-Busan slutet på "Business as usual" och början på ett effektivt, öppet och verklighetsanpassat bistånd som ger resultat i fattiga och ofria människors liv.
Nu jag ser fram emot att höra era frågor och tankar. Tack för att ni lyssnade!