Exportkontroll av krigsmateriel

Svensk export av krigsmateriel

År 2009 uppgick värdet av den svenska krigsmaterielexporten till ca 13,5 miljarder kronor. Året innan uppgick den till 12,7 miljarder kronor. Den största delen av den svenska krigsmaterielexporten går till EU:s medlemsländer, andra europeiska länder samt stater med vilka Sverige har ett väl etablerat samarbete.

Mer information om svensk export av krigsmateriel finns i regeringens skrivelse till riksdagen 2009/10:114.

Regleringen av krigsmaterielexporten

Enligt krigsmateriellagen (1992:1300) får tillstånd till utförsel endast lämnas om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och det inte strider mot Sveriges utrikespolitik. De närmare principerna för prövningen har lagts fast i regeringens praxis och har kommit till uttryck i regeringens riktlinjer för krigsmaterielexport, vilka riksdagen också ställt sig bakom. EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport tillämpas tillsammans med de nationella riktlinjerna. Beslutande myndighet är Inspektionen för strategiska produkter (ISP).

De svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport

I riktlinjerna preciseras de faktorer som beaktas i samband med prövningen av ärendet. En totalbedömning görs av alla betydelsefulla omständigheter för ärendet. Det finns tre typer av ovillkorliga hinder som omöjliggör export.

1. Beslut av FN:s säkerhetsråd.
2. Internationella överenskommelser som Sverige ingått.
3. Exportstopp som påbjuds enligt de folkrättsliga reglerna om export från neutral stat under krig.

Faktorer som gör att tillstånd till export inte bör ges, så kallade villkorliga hinder, är till exempel om en stat befinner sig i väpnad konflikt med en annan stat, är inblandad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt, eller har inre väpnade oroligheter. Särskild vikt ska fästas vid respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet.

När det gäller så kallade följdleveranser anger riktlinjerna att tillstånd bör ges om inte ovillkorligt hinder möter.

De svenska riktlinjerna återges i regeringens skrivelse 2009/10:114.

EU:s gemensamma ståndpunkt om vapenexport och dess kriterier

EU:s uppförandekod om vapenexport som antogs 1998 innehöll gemensamma kriterier för export av krigsmateriel att tillämpa vid den nationella prövningen av exportansökningar. Medlemsländerna kan ha egna, striktare riktlinjer. Uppförandekoden stärktes 2005 och antogs som en gemensam ståndpunkt 2008.

Den gemensamma ståndpunkten innehåller alltså kriterier som ska beaktas innan ett beslut tas om att tillåta vapenexport till ett land. Kriterierna behandlar:

• Situationen i mottagarlandet Respekt för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt, spänningar eller väpnad konflikt, risken för att vapnen kommer på avvägar eller vidareexporteras samt frågan huruvida en export skulle riskera att allvarligt störa landets hållbara utveckling.
• Situationen i mottagarlandets region Stabiliteten i området och risken för att en mottagare skulle kunna använda vapnen i en regional konflikt.
• Avsändarlandets och mottagarlandet internationella relationer Vapenembargon måste respekteras, hänsyn ska tas till den nationella säkerheten hos medlemsstaterna och allierade samt hur mottagarlandet uppför sig i det internationella samfundet. Det sistnämnda handlar bland annat om landets attityd till terrorism, vilket slags allianser det har med andra länder samt hur väl det respekterar folkrätten.

EU-direktivet om förenkling av villkoren för överföring av försvarsmateriel inom gemenskapen (ICT)

Enligt det s.k. Intra-Community Transfers Directive (ICT) ska EU:s medlemsländer införa harmoniserade regler för överföringar av försvarsrelaterade produkter inom EU. Fortsatt gäller att varje medlemsstat fattar beslut om tillstånd. Tre olika typer av överföringstillstånd ska användas: generella, globala och individuella. Medlemsstaterna ska ha genomfört direktivet i sina respektive nationella regelverk före den 30 juni 2011 och de nationella reglerna ska ha trätt i kraft senast den 30 juni 2012.

Krigsmaterielutredningen, KRUT

Den dynamiska utvecklingen inom EU-samarbetet har påverkat förutsättningarna för den svenska beredningen av Krigsmaterielutredningen (KRUT, SOU 2005:9). Även den process som inletts inom FN:s ram, syftande till ett internationellt vapenhandelsfördrag (ATT), måste beaktas i detta sammanhang. Dessa EU- och FN-processer får alltså bedömas och analyseras samlat och tillsammans med KRUT-utredningens förslag.

The Letter of Intent (LoI) - The Framework Agreement

Det försvarsindustriella området har i ökande grad internationaliserats under de senaste åren. Sex länder, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien och Sverige, undertecknade år 2000 ett ramavtal, The Framework Agreement, baserat på en avsiktsförklaring, the Letter of Intent (LoI), som undertecknades av ländernas försvarsministrar 1998. Ett av samarbetets underkommittéer avser exportkontroll. På området inriktas LoI-arbetet bland annat på att utarbeta globala tillstånd för gemensamma projekt.

Ett globalt vapenhandelsfördrag (ATT)

FN:s generalförsamling antog 2009 en resolution (res. 64/48) i vilken slås fast att en särskild FN-konferens ska hållas under fyra veckor år 2012 för att förhandla fram ett bindande globalt fördrag för reglering av den internationella handeln med vapen (ett Arms Trade Treaty, ATT). Denna konferens ("the United Nations Conference on the Arms Trade Treaty") ska förberedas av en s.k. Preparatory Committee 2010 resp 2011. Sverige och EU arbetar för att FN-processen ska bli framgångsrik och resultera i ett så starkt fördrag som möjligt, bl.a. genom regionala EU-seminarier till stöd för ett ATT.