Tal
Folk och Försvar, Stockholm 10 maj 2012
Karin Enström, Försvarsminister

Anförande av försvarsminister Karin Enström vid Folk och Försvar 10 maj 2012

Det talade ordet gäller

Svensk försvarspolitik och Natos toppmöte

Det här är mitt första anförande i egenskap av Försvarsminister och jag är glad att få hålla det för ett så intresserad och kunnig publik. Jag vill också passa på att välkomna Lena Bartholdson som generalsekreterare för Folk och Försvar fastän det ju är flera månader sedan du tillträdde.

Sverige har sedan Partnerskap för Fred lanserades för snart 20 år sedan varit en aktiv och deltagande partner till Nato. Försvarsrådet Johan Raeder har tidigare idag gjort en genomgång av vårt samarbete med Nato de senaste två decennierna.

Sverige som partnerland - varför är det bra?

Sverige har deltagit med substantiella bidrag till de stora Nato-ledda insatserna på Balkan, i Afghanistan och i Libyen, IFOR, SFOR, KFOR, ISAF och OUP. Deltagandet i insatserna har visat på vår kompetens och förmåga, inte bara att delta, utan även att tillföra förmågor som varit efterfrågade och hållit hög nivå.

Genom deltagandet i Libyen intog Sverige en ställning som ett av Natos viktigaste partnerländer i operationshänseende, både vad gäller uppvisande av kapacitet och politisk vilja.

Vårt långa engagemang i Afghanistan har också gett oss mycket positiv uppmärksamhet som en pålitlig partner.

Partnerskapet har samtidigt gett oss tillgång till verktyg som varit nödvändiga för att utveckla Försvarsmaktens interoperabilitet och standarder, som PARP (Planing and Review Process) och OCC (Operational Capabilities Concept). Verktygen är viktiga för utvecklingen av en försvarsmakt som har hög insatsberedskap för att lösa uppgifter hemma och utomlands, ensam och tillsammans med andra.

Genom partnerskapet har vi också fått, och får, bland annat:

• tillgång till övningsverksamhet och
• en plattform för politisk dialog i detta betydelsefulla säkerhetspolitiska samarbetet

Som en följd av den internationella ekonomiska och finansiella krisen, finns ett starkt fokus på samarbeten kring förmågeutveckling. Detta arbete bedrivs såväl inom Nato som i EU. Sverige ska ta tillvara på de samarbetsmöjligheter som har ett mervärde för oss, parallellt med motsvarande ansträngningar i nordisk och EU kontext.

Hur ser Nato på partnerskapet?

När Nato samlades till det senaste toppmötet i Lissabon 2010 enades man om ett strategiskt koncept som pekar ut partnerskapen "cooperative security" som en av alliansens huvuduppgifter. Det bekräftas nu vid toppmötet i Chicago - där partnerskapen spelar en huvudroll tillsammans med frågor om engagemanget i Afghanistan och alliansens förmågor.

En tanke som genomsyrade toppmötet i Lissabon var "strömlinjeformningen" av partnerskapen. Det innebär att aktiviteter och verktyg ska erbjudas till alla partner, oavsett vilken grupp de tillhör (PFF, Medelhavsdialogen, Istanbulinitiativet eller globala partners som Australien och Japan).

För svensk del innebär det att antalet länder som vill utnyttja exempelvis kapacitetsutvecklingsverktygen blir flera. Det innebär dock inte automatiskt att Nato får mera resurser att hantera dessa länder. Det blir fler som vill äta av kakan, men kakan blir inte nödvändigtvis större.

I Lissabon initierades också ett nytt politiskt-militärt ramverk som tydliggör och förstärker icke-allierades insyn och inflytande i Nato-insatser där de deltar. Härigenom kodifieras den praxis som framgångsrikt växt fram under ISAF-insatsen, med relevans för kommande insatser. Det handlar om våra kvinnor och mäns säkerhet och Sverige har spelat en pådrivande roll i denna process.

Vad händer i Chicago?

Toppmötet i Chicago är i första hand ett tillfälle för de 28 allierade att konsolidera det som uppnåtts sedan man träffades i Lissabon. Och att slå fast det fortsatta engagemanget i Afghanistan och besluta om de förmågor som alliansen behöver för att kunna leva upp till sina åtaganden.

Men det är också ett sätt att bekräfta partnerskapens stora betydelse. Det är därför som Sverige tillsammans med tolv andra partnerländer bjudits in till ett särskilt s k partnerskapsevent (de övriga är Australien, Österrike, Finland, Georgien, Jordanien, Nya Zeeland, Sydkorea, Förenade Arabemiraten, Marocko, Qatar, Schweiz och Japan).

Vad gör Sverige i Chicago?

Vilka överväganden gör då Sverige inför toppmötet och vad blir Sveriges roll i Chicago?

Det är naturligt för oss att välkomna Natos nya och mera flexibla partnerskapspolitik. Tillsammans med Finland distribuerade vi för några veckor sedan ett tankepapper bland de allierade som pekar ut de viktigaste områdena för oss det är:

• flexibel politisk dialog,
• fortsatt samarbete kring insatser,
• kapacitetsutveckling samt
• regionalt samarbete

Det nordiska samarbetet spelar som bekant en alldeles särskild roll i svensk säkerhetspolitik - liksom på övriga politikområden. Det är därför naturligt att det nordiska samarbetet är viktigt för oss inför toppmötet.

Tillsammans med våra nordiska grannländer kommer vi därför att presentera en sammanställning hur vi i Norden använder det regionala samarbetet för att komma fram till "smarta" förvarslösningar och vilken styrka det nordiska samarbetet har.

Papperet beskriver ett antal nordiska samarbetsprojekt, låt mig bara nämna några.

För snart ett år sedan invigdes i Kungsängen ett nordiskt centrum för genderfrågor i internationella militära insatser. Centrumet är en gemensam utbildningsresurs för de nordiska länderna. Vi har därefter enats om att ställa detta till Natos förfogande. Detta är smart defence i praktiken - att erbjuda en existerande resurs och göra den tillgänglig för flera.
Samtidigt stärker vi en svensk profilfråga - genderfrågan - och visar att ett partnerland kan ta på sig ledartröjan för dessa frågor även i en Nato-kontext. Det är att till fullo utnyttja de möjligheter som den nya partnerskapspolitiken ger oss.

Taktisk flygtransport är ett annat exempel. Sverige, Norge och Danmark använder alla samma typ av flygplan för taktiska transporter - C-130 Hercules. Det är därför naturligt för oss att se hur vi genom ett gemensamt utnyttjande kan bibehålla vår förmåga och samtidigt reducera kostnaderna.

Jag skulle också vilja nämna samverkan i Afghanistan.
Sverige har sedan 2001 bidragit till insatsen i Afghanistan (ISAF). Sedan 2006 har Sverige ett ledningsansvar för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad i Mazar-e Sharif (PRT - Provincial Reconstruction Team, MeS) i norra Afghanistan.
I enlighet med de principer som överenskommits avseende överlämningsprocessen så är tanken att den militära närvaron fram till 2014 successivt ska reduceras och det civila stödet samtidigt ska ökas. I linje med detta fick i mars i år den samlade svenska styrkan i norra Afghanistan en civil ledning. I och med detta fick bidraget ett nytt namn - Transition Support Team (TST). TST:et består av en civil och en militär enhet och leds av en civil senior representant (SCR). Det militära bidraget ingår fortsatt i ISAF:s ledningskedja.

Som en viktig del av den gradvisa omställningen från militärt till ökat civilt engagemang höjs utvecklingsbiståndet under kommande år. Volymen på vårt bilaterala stöd ska öka stegvis till ca 560 miljoner 2012 och ca 620 miljoner 2014. Slår man ihop vårt multilaterala stöd och det bilaterala stödet idag uppgår det till drygt 1 miljard. 2014 kommer det sammanlagda stödet att uppgå till drygt 1.1 miljarder. Detta gör då Afghanistan till Sveriges största biståndsland.

Tillsammans med Finland, Norge och Lettland har vi undersökt möjligheterna till ett fördjupat samarbete i norra Afghanistan. Genom gemensamma samarbetslösningar finns goda möjligheter till effektiviseringsvinster samtidigt som vi fortsatt kan bidra substantiellt till ISAF. Från svensk sida är vi positiva till det arbete som hittills har gjorts och de fortsatta diskussionerna med våra samarbetsländer kommer att ske med detta som utgångspunkt.

Natos strategiska dokument för insatsen i Afghanistan - NATO Strategic Plan Afghanistan (NSPA) behandlar både inriktning för perioden 2012-2014 samt målsättning och inriktning för engagemanget efter 2014. Vid toppmötet i Chicago är avsikten att planen ska fastställas.

Afghanistan kommer att vara i fortsatt behov av internationellt stöd även efter 2014. En Nato-lett post-ISAF engagemang kommer sannolikt inriktas på någon form av utbildningsinsats, med fokus på att utbilda och mentorer ANSF.

Varför ska Sverige delta och engagera sig?

Nato är det främsta forumet för transatlantisk säkerhetspolitisk dialog. Det ligger i vårt intresse att vi kan delta i den dialogen. Som icke-medlemmar i alliansen gör vi inte det automatiskt, utan på egna meriter. Vårt långa engagemang i Nato-ledda insatser har varit en viktig plattform i det avseendet. När insatserna nu fasas ut - såväl på Balkan som i Afghanistan - har vi anledning att bekräfta att vi är en aktör att räkna med på den säkerhetspolitiska arenan. Och för Sverige är det viktigt att fortsätta utveckla partnerskapet för att kunna samverka med Nato i framtida insatser.

Nato spelar en viktig roll i vårt närområde. Artikel 5 har haft och fortsätter att ha en stor betydelse för stabiliteten i Östersjöregionen. Fortsatt Nato-närvaro, genom övningsverksamhet och genom upprätthållandet av artikel 5 ligger i Sveriges intresse.
Partnerskapet med Nato ger oss, som jag nämnt tidigare, tillgång till förmågeutvecklingsverktyg som är nödvändiga för att implementera den försvarsreform som riksdagen har beslutat om.

Partnerskapet ger oss möjlighet att delta i en övningsverksamhet som omfattar flera länder och är komplexa. Vi utvecklar våra förband så att de kan hålla internationell klass och vi stärker därmed vår förmåga att försvara Sverige. När det gäller större övningar är vi många gånger beroende av att kunna delta i multinationella övningar. Flertalet av dessa initieras inom Nato.

Den ekonomiska krisen gör det mer och mer angeläget att vi inom Europa och över Atlanten samarbetar när det gäller att upprätthålla relevanta försvarsförmågor. Inom EU går dessa strävanden under namnet pooling och sharing. Natos motsvarighet är Smart defence. Det är angeläget att vi kan delta i hela bredden av detta arbete, även i Nato.

Sverige är inte medlem av Nato. Men vi är ett partnerland och vi deltar sedan länge i natoledda insatser - under FN-mandat. Vi har att förhålla oss till att nästan alla våra grannländer - förutom Finland - är medlemmar i Nato.

Det är också så att Nato är en viktig del i den transatlantiska säkerhetspolitiska arkitektur som vi verkar i. Det skulle vara omöjligt för Sverige att bortse från detta faktum. Riksdagen är enig om att hot och utmaningar hanteras bäst i samarbete med andra. Samarbetet med Nato är ett viktigt instrument idag men även framöver.

På toppmötet kommer vi att bekräfta vårt fortsatta engagemang som partnerland. För Sverige och för utvecklingen av vår försvarsmakt kommer samarbetet vara mycket relevant.

Tack!