Överförande av lagföring för brott

Överförande av lagföring innebär att en stat till en annan gör en framställning om att den anmodade staten ska inleda lagföring för en gärning som är ett straffbart brott både i den ansökande staten och i den anmodade staten.

Bestämmelser om överförande av lagföring finns i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Lagen begränsas till de stater som har tillträtt 1972 års europeiska lagföringskonvention. Denna konvention används relativt sällan eftersom endast ett fåtal stater har ratificerat den. Ett flertal andra konventioner innehåller också bestämmelser om överförande av lagföring, t.ex. europeiska rättshjälpskonventionen, europeiska utlämningskonventionen samt Förenta nationernas narkotikabrottskonvention.

Under förutsättning att det berörda landets interna lagstiftning möjliggör det, kan ett överförande av lagföring också komma till stånd utan att det finns en konvention. En förutsättning för att lagföring ska kunna ske i Sverige är att svensk domstol är behörig enligt bestämmelserna i 2 kap. brottsbalken. I sådana fall tillämpas endast de vanliga straffprocessuella reglerna.

Överförande av lagföring är möjligt i första hand då den misstänkte har sitt hemvist i den anmodade staten, då han är medborgare där eller då denna stat är hans ursprungliga hemland. Det är även möjligt att överföra lagföringen av en del andra praktiska skäl, t.ex. då den misstänkte verkställer eller ska verkställa en frihetsberövande påföljd i den anmodade staten eller då lagföring av samma eller andra brott redan har inletts mot honom i denna stat.

Överförande av lagföring kan bli aktuellt när utlämning för brott inte kunnat ske. Detta hör i sin tur samman med att många stater inte medger utlämning av egna medborgare. Om inte den misstänktes hemland skulle kunna överta lagföringen, skulle personen i sådana fall kunna gå helt fri från ansvar.

Förfarandet

En framställning om överförande av lagföring ska göras skriftligen. I de konventioner som reglerar överförande av lagföring sägs att framställning ska göras av justitieministeriet i den ansökande staten till justitieministeriet i den anmodade staten. I Sverige har Justitiedepartementet - och där Centralmyndigheten - utsetts till att sända och motta framställningar. Vid överföring de nordiska länderna emellan, där överföringen grundas på det Nordiska samarbetsavtalet, sker en direktkommunikation mellan respektive lands åklagarmyndigheter.

Överförande av lagföring till Sverige får endast ske i de fall då gärningen skulle ha varit ett brott enligt svensk lag om den begåtts här och gärningsmannen skulle vara underkastad ansvar även enligt svensk lag. Flera omständigheter, däribland åtalspreskription och att lagföringen skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden eller grunderna för rättsordningen här, gör dock att framställningen i vissa fall ska avslås.

När en framställning om överförande gjorts och bifallits samt åtal för gärningen väckts här i landet ska domstolen döma för det brott som gärningen motsvarar enligt svensk lag. Grundar sig en dom här i landet på lagföringslagen eller reglerna i 2 kap. 2 § brottsbalken är det inte tillåtet för domstolen att döma till en strängare påföljd än det svåraste straff som hade kunnat följa på brottet enligt lagen på gärningsorten.

Lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott innehåller bestämmelser om den rättsverkan en framställning om överförande av lagföring får här i landet och den ytterligare verkan ett mottaget beslut om bifall till framställningen medför. Bl.a. får inte åtal - om inte detta redan har skett - väckas sedan framställning om överförande av lagföring till en annan stat har gjorts.

Lagföringslagen innehåller vidare bestämmelser om vilka tillfälliga tvångsåtgärder som får vidtas här i avvaktan på beslut med anledning av en framställning om överförande av lagföring från en annan stat till Sverige. Där stadgas bl.a. att om det begärs från den främmande staten får den misstänkte anhållas eller häktas här redan när den främmande staten meddelat att den tänker göra en framställning om överförande av lagföring. En förutsättning är att häktning för brottet får ske enligt svensk lag.

Ett överförande från Sverige kan komma till stånd på alla stadier fram till dess att domen i målet har börjat verkställas; överförande av lagföring till annan stat kan alltså ske även då dom meddelats här och vunnit laga kraft. Dock gäller vissa begränsningar; en första förutsättning är att domen är fällande och inte kan verkställas här ens med användning av ett utlämningsförfarande samt att den andra staten inte erkänner principen om verkställighet av utländsk dom eller vägrar att verkställa en sådan dom.

Nordiska samarbetsavtalet

1970 ingick åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna ett inbördes samarbetsavtal. I sin helhet tillämpas avtalet av Finland och Island, medan endast vissa delar av avtalet tillämpas av Sverige, Norge och Danmark.

Enligt det nordiska samarbetsavtalet kan åtal för ett brott som begåtts i en nordisk stat väckas i en annan nordisk stat under förutsättning att den misstänkte är bosatt i sistnämnda stat och att gärningen även är straffbar där. Om särskilda skäl finns och vederbörande stat samtycker, kan åtal för brottet i stället väckas där den misstänkte vistas. Lagföringen sker sedan enligt den straff- och processrättsliga lagstiftning som gäller i den stat som övertar lagföringen.

Det ankommer på myndigheterna i gärningslandet att ta initiativ till att överflytta lagföringen till annat nordiskt land. En framställning från Sverige görs av vederbörande åklagare.

Överförande av lagföring i trafikbrottsmål

Europarådet har utarbetat en konvention om straff för vägtrafikbrott. Huvudsyftet med konventionen är att genom internationellt samarbete öka möjligheterna att effektivt och smidigt beivra vissa uppräknade trafikbrott som begåtts av en trafikant vid tillfällig vistelse utanför sitt hemland. På begäran av gärningsstaten ska hemviststaten i vissa fall pröva frågan om lagföring för brottet eller verkställa en dom som har meddelats i gärningsstaten. För konventionens tillämpning krävs bl.a. dubbel straffbarhet och att brottet inte är preskriberat i respektive stat.

Sverige har förbehållit sig rätten att kräva att framställningar från ett utomnordiskt land om lagföring i trafikbrottsmål och därtill bifogade handlingar ska åtföljas av översättning till svenska eller engelska. Sverige har vidare förklarat att konventionen inte ska tillämpas mellan Sverige och de övriga nordiska länderna som har tillträtt eller kommer att tillträda konventionen; i stället regleras förfarandet för överförande av trafikbrottsmål mellan de nordiska länderna enligt det nordiska samarbetsavtalet.

Lagar, konventioner, avtal m.m.

De centrala bestämmelserna på området är:
- Lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands (prop. 1971:114)
- Lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott (prop. 1975/76:3)
- Kungörelsen (1972:477) om tillämpning av 3 § lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands
- Förordningen (1978:108) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott

Inom ramen för det internationella samarbetet har ett flertal konventioner som innehåller regler om överförande av lagföring utarbetats:
- Europeisk konvention den 13 december 1957 om utlämning, art. 6.2 (SÖ 1959:65)
- Europeisk konvention den 20 april 1959 om inbördes rättslig hjälp i brottmål, art. 21 (SÖ 1968:15)
- Europeisk konvention den 30 november 1964 om straff för vägtrafikbrott (SÖ 1972:17, prop. 1971:114)
- Europeisk konvention den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål (SÖ 1976:21, prop. 1975/76:3)
- Avtal med Kanada om utlämning (SÖ 2001:42, art. 3)
- Europeisk konvention den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism (SÖ 1977:12, prop. 1976/77:124)
- FN-konventionen 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, art. 8 (SÖ 1991:41)
- Tilläggskonventionen till utlämningskonventionen den 24 oktober 1961 med Amerikas förenta stater (SÖ 1984:34)
- Överenskommelsen med Ungern om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 1986:5, art. 16)
- Överenskommelsen med Polen om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 1990:9, art.16)

- Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, art. 11, den 15 november 2000 (SÖ 2004:21)

Vilka stater som har tillträtt de olika konventionerna i fråga framgår av tillkännagivande (2001:860) av andra staters anslutning till vissa konventioner om straffrättsligt samarbete.