Utlämning för brott

Utlämning aktualiseras då en stat begär att en misstänkt, tilltalad eller dömd person som befinner sig utanför dess territorium ska överlämnas för att ställas inför domstol eller verkställa ett straff. Sverige har av tradition inte krävt avtal med den andra staten för att medge utlämning. En del stater kräver emellertid att det finns ett avtal för att kunna utlämna.

Inom EU har utlämningsförfarandet som huvudregel ersatts av överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder (se under rubriken Europeisk arresteringsorder). Inom Norden kommer det nuvarande utlämningsförfarandet inom kort att ersättas av överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder. Särskilda regler gäller för samarbetet med internationella domstolar för brott mot internationell humanitär rätt (se under rubriken Internationella tribunaler och domstolar).

Utlämning från Sverige till en utomnordisk stat

Lagen (1957:668) om utlämning för brott reglerar villkoren för och förfarandet vid utlämning från Sverige till en utomnordisk stat. Lagen är tillkommen i nära anslutning till det arbete inom Europarådet som ledde fram till 1957 års europeiska utlämningskonvention och lagen bygger i allt väsentligt på denna konvention. Till konventionen finns två tilläggsprotokoll från 1975 och från 1978. Utlämning regleras också i ytterligare konventioner, exempelvis Förenta nationernas (FN) konvention mot korruption från 2003, FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet från 2000 samt FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen från 1988.

I förhållande till Amerikas förenta stater, Australien och Kanada tillämpas de bilaterala avtal och konventioner som Sverige har ingått med respektive stat (se under rubriken Konventioner och avtal nedan).

Villkor för utlämning till en stat utanför EU

I utlämningslagen finns ett förbud mot utlämning av svenska medborgare.

Utlämning får ske under förutsättning att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott på vilket enligt svensk lag kan följa fängelse i ett år eller mer. Har en dom meddelats i den ansökande staten, måste påföljden utgöra ett frihetsstraff i minst fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. Det krävs alltså s.k. dubbel straffbarhet för utlämning och i princip att brotten är av en viss svårhetsgrad.

Utlämning får inte beviljas för militära eller politiska brott. Utlämning får heller inte beviljas om det kan befaras att den som ska utlämnas, på grund av sin härstamning, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller religiösa eller politiska uppfattning löper risk att bli utsatt för förföljelse som riktar sig mot hans liv eller frihet eller som på annat sätt är av allvarligt slag. En utlämning får vidare inte beviljas, om det skulle strida mot grundläggande humanitära krav, t.ex. mot bakgrund av personens ungdom eller hälsotillstånd. Slutligen får utlämning i princip inte beviljas om dom beträffande det aktuella brottet har meddelats här i landet. Om brottet skulle ha varit preskriberat enligt svensk lag får utlämning heller inte beviljas.

Den ansökande staten måste visa att skäl finns för utlämning i det specifika fallet. Resultatet av den ansökande statens brottsutredning, vanligtvis fällande dom eller häktningsbeslut, ska bifogas utlämningsframställningen. När utlämning beviljas kan vissa villkor ställas upp. Den som utlämnas får t.ex. inte, utan medgivande av regeringen i det särskilda fallet, åtalas eller straffas i den främmande staten för något annat brott som han begått före utlämningen (den s.k. specialitetsprincipen). Han får inte heller utan sådant medgivande vidareutlämnas till en annan stat. Den som utlämnas får inte heller straffas med döden.

Förfarandet

Den stat som önskar få en person utlämnad ska lämna in en framställning om utlämning till Centralmyndigheten och bifoga den utredning som ligger till grund för ansökan.

Centralmyndigheten kontrollerar framställningen för att se om det är uppenbart att den inte ska bifallas; i sådana fall ska regeringen omedelbart avslå framställningen. I annat fall översänds framställningen till riksåklagaren som ska undersöka om de förutsättningar för utlämning som är uppställda i lagen är uppfyllda. Själva utredningen görs i enlighet med förundersökningsreglerna och genomförs i praktiken av den åklagarkammare inom vars distrikt den eftersökte befinner sig. Om den som begärs utlämnad motsätter sig utlämning, ska Högsta domstolen pröva om utlämningen lagligen kan beviljas enligt de krav som ställs upp i lagen. Högsta domstolen överlämnar sedan sitt yttrande till regeringen för prövning av ärendet. Motsätter sig inte personen utlämning överlämnas i stället utredningen direkt från riksåklagaren till regeringen som därefter fattar beslut. Bifalls framställningen sätts en tid ut inom vilken den andra staten ska hämta den utlämnade. Berörd polismyndighet bestämmer med hjälp av Interpol tid och plats för utlämnandet av personen till den andra staten.

Anser Högsta domstolen att det finns hinder mot utlämning, får regeringen inte bifalla framställningen. Regeringen kan dock neka utlämning även om Högsta domstolen inte har motsatt sig en utlämning; i lagen anges nämligen att en person under vissa förutsättningar "må" utlämnas - inte "ska" utlämnas.

Tvångsmedel

I utlämningslagen regleras bl.a. användandet av tvångsmedel i avvaktan på en utlämningsframställning från en främmande stat. Svensk åklagare kan, om en internationell efterlysning finns, besluta om vissa tvångsmedel. Såväl anhållande som reseförbud och anmälningsskyldighet samt beslag får tillämpas. Beslut om tvångsmedel kan även fattas efter ansökan från behörig myndighet i en främmande stat.

Den åklagare som har beslutat om användande av tvångsmedel ska underställa behörig tingsrätt sitt beslut. Om rätten fastställer åklagarens tvångsmedelsbeslut ska chefen för Justitiedepartementet, dvs. justitieministern, omedelbart underrättas. Anser denne att en framtida utlämning inte kan bli aktuell förordnar regeringen om att tvångsmedelsbeslutet ska upphävas. I annat fall bestämmer justitieministern en tid inom vilken en utlämningsframställning ska inkomma. Den andra staten underrättas om beslutet genom Centralmyndighetens försorg. Tiden för att lämna in en framställning får inte vara längre än 40 dagar. Om inte den andra staten inkommer med en framställning inom utsatt tid, hävs beslutet om tvångsmedel. Ett beslut om tvångsmedel gäller i annat fall tills utlämningen verkställs. Lagen ger även möjlighet att besluta om tvångsmedel sedan utlämning beviljats men innan beslutet har verkställts.

Utlämning från Sverige till en nordisk stat

Lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge är tillkommen i nära samarbete mellan de nordiska länderna, som alla har antagit en likartad lagstiftning.

I förhållande till Danmark och Finland tillämpas lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, om inte berörda myndigheter i det enskilda fallet kommit överens om att det nordiska utlämningsförfarandet ska tillämpas i stället.

Villkoren för utlämning

För utlämning inom Norden krävs som huvudregel endast att gärningen är belagd med straff i den ansökande staten. Något generellt krav på dubbel straffbarhet finns alltså inte.

En svensk medborgare kan utlämnas om han vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den stat som begär utlämning eller den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott som enligt svensk lag har en straffskala där fängelse i mer än fyra år ingår. Utlämning får dock inte ske om endast böter kan utdömas för gärningen i den ansökande staten.

Något hinder för utlämning vid militära brott, vilket uppställs för utomnordiska stater, finns inte. Utlämning för politiska brott får endast ske om gärningen motsvarar brott enligt svensk lag och den som begärs utlämnad inte är svensk medborgare.

Den som utlämnas får inte lagföras för ett brott begånget före utlämningen om han här i Sverige har dömts eller meddelats åtalsunderlåtelse för det brottet. Gäller det en svensk medborgare eller ett politiskt brott får lagföring för annat brott ske endast om:

1. regeringen har lämnat särskilt medgivande till detta, eller
2. om den som har utlämnats har samtyckt till lagföringen eller frivilligt stannat kvar i landet efter den lagföring som utlämningen avsett, eller
3. sedan han lämnat den ansökande staten frivilligt återvänt dit.

Vidareutlämning till tredje stat kräver i princip ett särskilt medgivande av regeringen.

Förfarandet

Den skuldbedömning som kan förekomma vid utomnordiska utlämningsansökningar görs inte i de nordiska ärendena. Bedömningen av bevisningen överlämnas till det ansökande landet. Dock ska en fällande dom eller ett beslut, vanligen häktningsbeslut, som visar att sannolika skäl för misstanke finns överlämnas vid ansökan. Om den som begärs utlämnad samtycker till åtgärden eller erkänner gärningen, behöver inte ens detta bifogas.

De berörda myndigheterna ska ta direktkontakt med varandra i stället för att lämna in en ansökan om utlämning till Centralmyndigheten. Det innebär att en framställning om utlämning ska sändas till åklagarmyndigheten eller åklagarkammaren på den ort där den eftersökte finns.

En lokal åklagare verkställer en utredning enligt reglerna om förundersökning i brottmål. Om den eftersökte samtycker till utlämning kan åklagaren, med vissa undantag, själv meddela beslut om utlämning. I annat fall ska ärendet överlämnas till riksåklagaren. Riksåklagaren får besluta om utlämning om det är uppenbart att framställningen ska bifallas och den inte rör en svensk medborgare eller avser utlämning för politiskt brott. I dessa fall är beslutanderätten förbehållen regeringen. Regeringen har då möjlighet att inhämta yttrande från Högsta domstolen. Ett avslag från Högsta domstolen innebär, liksom i utomnordiska ärenden, att regeringen inte kan bifalla ansökan.

Tvångsmedel

Tvångsmedel kan tillämpas innan en begäran om utlämning överlämnas. Bestämmelserna är snarlika de som finns för utomnordiska stater, dock med två viktiga undantag. Den tidsrymd inom vilken ett nordiskt land ska inkomma med en utlämningsansökan är två veckor. Dessutom är det tillräckligt att den svenska straffskalan för brottet omfattar fängelse. Tvångsmedel kan alltså inte användas om en gärning inte är straffbelagd enligt svensk rätt, trots att möjlighet finns till utlämning i dessa fall.

Utlämning till Sverige

Utgångspunkt när Sverige står som ansökande part är förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott.

En rad överväganden bör göras innan en ansökan om utlämning till Sverige sänds iväg. I förordningen har intagits en bestämmelse om att en skälighetsbedömning ska ske i samtliga fall där Sverige begär utlämning för brott.

Observera att det i förhållande till andra stater inom EU inte är fråga om utlämning utan om överlämnande enligt den europeiska arresteringsordern.

Hur ett ärende påbörjas

Centralmyndigheten får oftast kännedom om att en person är provisoriskt anhållen med anledning av en svensk internationell efterlysning genom Interpol. Centralmyndigheten kontaktar då den svenska myndighet som har begärt personen efterlyst för att få bekräftat att en utlämning av personen fortfarande är aktuell. Därefter tillfrågas den andra statens centralmyndighet direkt eller via den svenska ambassaden i det landet om sista dag för inkommande av utlämningsframställningen.

Utlämning från en utomnordisk stat

Framställning om utlämning från en utomnordisk stat för lagföring av en person som i Sverige är misstänkt eller tilltalad för brott görs av åklagare. Framställningen skickas till riksåklagaren, som avgör om den ska överlämnas till Centralmyndigheten för vidarebefordran till den andra staten. Till framställningen bifogas av domaren bestyrkt protokoll från häktningsförhandling, särskilt uppsatt häktningsbeslut eller annan handling som tydligt visar att en domstol har funnit sannolika skäl för brottet, samt tid och plats för gärningen, relevanta lagrum m.m. Översättning ombesörjs av Centralmyndigheten.

Framställning om utlämning från en utomnordisk stat för verkställighet av fängelsestraff, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård görs av Kriminalvården, Socialstyrelsen respektive Statens institutionsstyrelse. Framställningen överlämnas till Centralmyndigheten för vidarebefordran till den andra staten. Till en sådan framställning bifogas bestyrkt kopia av den dom som ska verkställas, besked om hur lång strafftid som återstår att avtjäna samt identitetsuppgifter m.m. Översättning ombesörjs av Centralmyndigheten.

När Centralmyndigheten informerats om att den andra staten har fattat ett beslut om utlämning underrättas den svenska ansvariga myndigheten. Kontakterna mellan de svenska och utländska myndigheterna om verkställighet av utlämningen ombesörjs sedan av Interpol.

Det kan, beroende på den andra statens lagstiftning, bli aktuellt med ett förenklat utlämningsförfarande. Dessa ärenden kommer i de flesta fall inte att beröra Justitiedepartementet utan handläggs av den svenska åklagaren, Kriminalvården, Socialstyrelsen eller Statens institutionsstyrelse i samarbete med Interpol.

Utlämning från Danmark, Finland, Island eller Norge

Framställning om utlämning från Danmark, Finland, Island eller Norge för lagföring av en person som i Sverige är misstänkt eller tilltalad för brott görs av polis- eller åklagarmyndighet. Framställningen ska redovisa bl.a. brottets beskaffenhet samt tid och plats för gärningen. Till en sådan framställning ska bifogas ett beslut som visar att en domstol har funnit sannolika skäl för att den person som begärs utlämnad har begått det uppgivna brottet. Ett sådant beslut behövs dock inte om det kan antas att personen ifråga samtycker till att bli utlämnad eller erkänner brottet.

Framställning om utlämning från Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av fängelsestraff, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård görs av polis- eller åklagarmyndighet/åklagarkammare på begäran av Kriminalvårdsstyrelsen eller Statens institutionsstyrelse. Vid en sådan framställning ska domen som ska verkställas samt viss övrig utredning bifogas.

Framställningen ska skickas till behörig polis- eller åklagarmyndighet i den andra staten eller till det ansvariga ministeriet i det landet.

I förhållande till Danmark och Finland kan behörig åklagare välja att i stället begära personen överlämnad enligt en europeisk arresteringsorder.