Folkomröstningar
En folkomröstning innebär att folket direkt tar ställning i en specifik fråga.
I en representativ demokrati styr folket vanligtvis indirekt genom att i val välja representanter som sedan under en avgränsad period fattar beslut åt dem om hur landet skall styras. Folkomröstningar, däremot, är en form av direktdemokrati och används ibland som ett komplement till det representativa systemet. Folkomröstningar kan se ut och användas på flera olika sätt och förekomma både på nationell och på kommunal nivå. En viktig skillnad mellan olika typer av folkomröstningar är hur och vem som bestämmer att en folkomröstning ska hållas. Skillnaden brukar göras mellan å ena sidan så kallade folkinitiativ och å andra sidan institutionella initiativ.
Folkinitiativ
Folkinitiativ innebär precis som det låter att medborgarna själva har rätt att initiera en folkomröstning. En sådan folkomröstning kommer till stånd genom att någon eller några samlar in tillräckligt många namnunderskrifter av personer som begär en folkomröstning i en fråga.
Institutionellt initiativ
I de flesta länder sker folkomröstningar emellertid genom någon form av institutionellt initiativ. Detta kan antingen ske obligatoriskt eller frivilligt. En obligatorisk folkomröstning betyder i detta sammanhang att det enligt landets författning måste ske folkomröstningar i vissa frågor. En frivillig, eller så kallad fakultativ folkomröstning, initieras däremot av en vald folkförsamling (i Sverige riksdagen, landstings- eller kommunfullmäktige) från fall till fall när man vill ta reda på vad folket tycker i en viss fråga.
En folkomröstning kan antingen vara rådgivande, vilket betyder att resultatet inte är bindande och makthavarna har rätt att gå emot resultatet, eller beslutande vilket innebär att resultatet direkt blir bindande. Det finns med andra ord flera olika kombinationer av folkomröstningar. De kan antingen initieras uppifrån eller underifrån, vara rådgivande eller beslutande och dessutom hållas nationellt såväl som lokalt.
Fördelar och nackdelar med folkomröstningar
Några av de argument som framförs mot folkomröstningar är att de har en tendens att förenkla komplicerade problem och reducera dem till frågor med ett ja- och nej-svar. Även svårigheter med att formulera frågorna och tolka resultatet lyfts fram. Vidare finns det exempel på att folkomröstningar i vissa fall kan leda till lågt valdeltagande och ointresse, till exempel när folkomröstningar hålls ofta eller gäller mycket tekniska frågor. Därmed skapas ett legitimitetsproblem. Det har även hävdats att genom att använda folkomröstningar överlämnas beslutsfattandet i viktiga frågor till dem med minst politisk kunskap och erfarenhet och med stor mottaglighet för påverkan från tillfälliga opinionssvängningar. Det ses även ligga ett problem i att folkomröstningar kan undergräva den representativa demokratin. Vidare ger de en otillräcklig bild av medborgarnas vilja och politikerna en möjlighet att slippa ta ställning i känsliga frågor.
De som å andra sidan argumenterar för användandet av folkomröstningar framför att de stärker demokratin genom att medborgarna får uttrycka sina åsikter direkt utan att gå via politikernas tolkningar av vad medborgarna tycker. Folkomröstningar ger också riksdag och regering aktuell kunskap om medborgarnas vilja mellan valen. Det finns även exempel på att folkomröstningar bidrar till att öka det politiska intresset samt att de gör medborgarna mer medvetna och kunniga om politiska frågor. Folkomröstningar gör det möjligt för medborgare att uttrycka en åsikt i en specifik fråga och kan därmed ge extra legitimitet åt svåra beslut.
Vissa menar att folkomröstningar fungerar som en säkerhetsventil när de partier som verkar i det representativa systemet är alltför splittrade antingen internt eller sinsemellan. Det kan vara svårt att hitta ett stabilt regeringsunderlag för en viss fråga och en lösning kan då vara att i en folkomröstning inhämta väljarnas uppfattning i just denna specifika fråga. Det finns också sedan ett par årtionden tillbaka en trend i Europa att länder folkomröstar inför de stora besluten som rör EU-samarbetet, till exempel medlemskap och EMU-samarbete.
