Nationella folkomröstningar
I Sverige infördes möjligheten att hålla folkomröstningar 1922, alltså ett år efter den allmänna rösträtten. Folkomröstningar är främst tänkt som en undantagslösning och ett komplement till det representativa styrelseskicket. Det finns två olika typer av folkomröstningar: rådgivande folkomröstning och folkomröstning i grundlagsfråga.
Rådgivande folkomröstningar
Det är riksdagen som beslutar om nationella folkomröstningar och stiftar en särskild lag för varje folkomröstning. I denna bestäms bland annat hur frågan ska formuleras och vilken dag folkomröstningen ska hållas. Det är även riksdagen som tolkar resultatet av folkomröstningen, vilket inte alltid är oproblematiskt. Så var till exempel fallet i folkomröstningen om kärnkraften där det fanns tre olika alternativ att välja mellan och inget fick egen majoritet.
Resultatet av rådgivande folkomröstningar är aldrig formellt bindande och riksdagen kan därmed fatta ett beslut som går emot resultatet av folkomröstningen. Inför folkomröstningen om medlemskap i EU 1994 hade riksdagspartierna dock lovat att följa resultatet. Genom detta löfte blev resultatet i praktiken beslutande, trots att så inte var fallet formellt sett.
Folkomröstning i grundlagsfrågor
Sedan 1980 kan folkomröstningar även hållas om vilande grundlagsändringar och om godkännande av internationella överenskommelser som berör grundlagsskyddade rättigheter och skyldigheter. Ändringar av grundlagen sker normalt genom att riksdagen fattar beslut i frågan vid två olika tillfällen med ett mellanliggande val. Första gången ett sådant förslag behandlas kan riksdagen även besluta att hålla en folkomröstning i frågan. För detta krävs att minst 1/10 av riksdagens ledamöter, dvs. 35 personer, begär en folkomröstning. Förslaget måste sedan stödjas av minst en tredjedel av ledamöterna, alltså 116 personer. Folkomröstningen äger i så fall rum samtidigt med nästa riksdagsval. Förslaget till grundlagsändring är förkastat om en majoritet av väljarna röstar nej och om de dessutom till antalet är fler än hälften av dem som har lämnat godkända röster vid riksdagsvalet. I annat fall är utgången av folkomröstningen rådgivande enligt huvudregeln, det vill säga riksdagen har det sista ordet. Det har ännu inte hållits någon folkomröstning i en grundlagsfråga.
