Från medeltiden och framåt
Medeltidens consiliarii, Magnus Erikssons landslag, Gustav Vasa
Historien om Regeringskansliet, eller snarare Sveriges styrelse, börjar litet trevande fram till för ungefär tusen år sedan. Vi möter olika landskap som var mer eller mindre egna "riken" med egna lagar och egna ting. Först på 1000-talet efter Kristi födelse förenades de svenska bygderna till ett rike och de olika landskapen fick en gemensam kung.
Det säger sig självt att det var omöjligt att styra ett land utan att det fanns en administration som kunde hjälpa till och en sådan hade bildats kring kungen. Administrationen bestod främst av olika militära ledare. Jarlen var kungens närmaste rådgivare och tillhörde alltid någon av de förnämsta stormansätterna. Birger Jarl (död 1266) var den siste jarlen. Titeln motsvarar det engelska ordet earl och ersattes senare av hertigtiteln.
Viktigast för framtiden var det råd, consiliarii, som framträdde i början av 1200-talet. I rådet ingick representanter för de främsta stormännen och för kyrkan - de viktigaste krafterna i samhället vid sidan av kungamakten. Av stor betydelse var också att den kungliga lagstiftningen under 1300-talet ledde fram till en för hela landet gemensam lagstiftning. Genom Magnus Erikssons landslag (ca 1350) fick Sverige en gemensam lag.
Gustav Vasa.
Från 1500-talet och framåt vet vi rätt ingående hur Sverige styrdes. Under Gustav Vasa låg riksledningen i konungens hand. Det var ett starkt personligt präglat sätt att styra landet som utmärkte den förste vasakonungen. Någon kansler som var knuten till biskopsämbetet i Strängnäs ville han definitivt inte veta av.
Under årtiondena efter Gustav Vasa knöts allt fler personer med högadlig bakgrund till den centrala förvaltningen och regeringsarbetet. Det var något som adeln själv strävade efter för att kunna få gehör för sina egna intressen. Men efter maktspel med Vasa-sönerna och Linköpings blodbad år 1600 fastslogs det att rådet enbart skulle råda och inte regera.
