Stormaktstiden och frihetstiden
Oxenstierna reformerar, Stockholm blir centrum
Stormaktstiden 1611-1718: Det moderna Sveriges framväxt
Först under stormaktstiden 1611-1718 kom utvecklingen av kanslifunktionen igång ordentligt. En förgrundsgestalt för denna utveckling var rikskanslern Axel Oxenstierna. Tillsammans med kung Gustav II Adolf skapade han i viss mening det moderna Sverige, med en kungamakt som klart binds av konstitutionella regler och med en mycket fast organisation av centralregeringen.
Viktiga punkter i denna utveckling var kungaförsäkran år 1611, en rad olika kansliordningar och slutligen 1634 års regeringsform. Vid konungens sida stod fem höga ämbetsmän som alla var chefer för en gren av riksstyrelsen - kansler, skattmästare, marsk, amiral och drots.
Som rikskansler möter vi Oxenstierna och hans kansli. I kansliet förberedde man ärenden som kungen sedan fattade beslut om. Kansliet svarade för hela regeringen med undantag för finansärenden som hanterades av räknekammaren (senare kammarkollegium), frågor rörande krigsväsendet som hanterades av ett krigsråd (senare krigskollegium) och amiralitetskollegiet och riksdrotsens ämbetsverk Svea hovrätt.
Vid denna tid, i början av 1600-talet blev också Stockholm förvaltningens medelpunkt. Där fanns riksstyrelsen alltid representerad, även när konungen var ute på krigståg. I huvudstaden placerades också riksdagen liksom de viktiga centrala ämbetsverken och domstolarna.
Det kungliga enväldets fall och återuppståndelse
Frihetstiden 1718-1772
År 1713 utfärdade Karl XII en ny kansliordning. Denna organisation föll dock med hans död 1718. Med Karl XII:s död föll också det kungliga enväldet och Frihetstiden inleddes. Genom de nya regeringsformerna år 1719 respektive 1720 fick kungamakten stå tillbaka för riksrådet och ständerna i riksdagen.
Gustaf III.
Riksrådet utgjorde Sveriges regering och bestod av sexton medlemmar med kungen som ordförande. Rådet fungerade även som högsta rättsinstans. Besluten i rådet fattades genom omröstning. Varje riksråd hade en röst och kungen två röster.
Riksdagen kunde avsätta misshagliga riksråd, något som innebar att den hade verklig makt. Denna ständernas makt innebar att kanslipresidenten blev beroende av partiläget inom riksdagen. Kanslipresidenten var den främste i riksrådet och kan sägas motsvara vår tids statsminister. Han ledde även Kanslikollegium, det högsta förvaltningsorganet.
Gustaf III:s statskupp år 1772 inledde den Gustavianska tiden. Ständernas och riksrådets makt minskade åter drastiskt och upphävdes helt år 1789. "Konungen, Han och ingen annan", skulle styra riket. Riksrådet fanns visserligen kvar men fungerade inte längre som en riktig regering.
