Sveriges roll i EMU och euro-samarbetet
Ekonomiska och monetära unionen, EMU, är en del av samarbetet inom EU. EMU innebär att EU-länderna samordnar sin ekonomiska politik, har en gemensam valuta, euron, och en gemensam centralbank.
Ekonomiska och monetära unionen har framförallt setts som ett medel för att förverkliga EU:s mål om att skapa en inre marknad med fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital. Målet har också varit att fördjupa det politiska och ekonomiska samarbetet i Europa och därmed knyta länder närmare varandra för att en gång för alla undvika konflikter mellan Europas folk.
Sverige och EMU
1997 gjorde den svenska riksdagen ställningstagandet att Sverige inte skulle delta i valutaunionen från start. Sverige ansågs inte heller uppfylla alla villkoren vid prövningen i maj 1998. Lagen för Riksbanken var inte förenlig med fördraget och kronan hade inte varit tillräckligt stabil mot övriga EU-valutor.
Sverige har konvergensprövats 1998, 2000, 2002, 2004 och 2006. Sverige har vid dessa prövningar ansetts uppfylla tre av de fyra konvergenskraven. För att stå utanför eurosamarbetet har Sverige valt att inte ansluta sig till växelkurssamarbetet ERM 2. Därmed anses Sverige inte uppfylla kravet på en stabil växelkurs.
Folkomröstning 2003
I folkomröstningen om euron den 14 september 2003 sade 55,9 procent av de röstande nej till ett svenskt deltagande i valutaunionen. 42,0 procent av de röstande sade ja och 2,1 procent röstade blankt. Röstdeltagandet var 82,6 procent.
Till följd av folkomröstningsresultatet behåller Sverige kronan som valuta. Sveriges riksbank bestämmer även fortsättningsvis över den svenska penningpolitiken.
EMU tar form
Redan när föregångaren till dagens EU bildades för drygt 40 år sedan talade man om en gemensam valuta. Först 1991 möttes stats- och regeringscheferna i nederländska Maastricht och skrev in reglerna om EMU:s bildande i det så kallade Maastrichtfördraget. Här kom man bland annat överens om att den ekonomiska och monetära unionen skulle upprättas i tre etapper och den 1 januari 1999 angavs som den senaste tidpunkt då den tredje etappen skulle inledas. Storbritannien och Danmark fick rätt att stå utanför valutaunionen. Fördraget trädde i kraft i november 1993.
En union i tre etapper
Första etappen
Den första etappen inleddes 1990 då regler som motverkar fria kapitalrörelser togs bort, vilket innebar att möjligheterna att placera pengar i andra EU-länder ökade. Samordningen av den ekonomiska politiken ökade i viss grad, bl.a. genom tätare diskussioner mellan medlemsstaterna utifrån s.k. konvergensprogram där länderna beskriver den ekonomiska utvecklingen.
Andra etappen
Den andra etappen inleddes den 1 januari 1994 då Europeiska monetära institutet, EMI, inrättades. Syftet var att förbereda den gemensamma penningpolitiken och verksamheten i Europeiska centralbanken, ECB. Europeiska monetära institutet övervakade även EU:s växelkurssamarbete. Den 1 juni 1998 ersattes Europeiska monetära institutet av ECB och samarbetet mellan EU:s centralbanker fortsatte under benämningen Europeiska centralbankssystemet.
Den andra etappen innebar också att medlemsstaterna bl.a. skulle förändra sina nationella lagstiftningar för att göra centralbankerna mer oberoende. Övervakningen av medlemsländernas ekonomiska politik stärktes också under etapp två. Vid toppmötet i Amsterdam 1997 fattades beslut om att inrätta Stabilitets- och tillväxtpakten, som trädde i kraft under EMU:s tredje etapp.
Tredje etappen
Den tredje etappen startade den 1 januari 1999 och innebar bildandet av valutaunionen - den del av samarbetet som de allra flesta förknippar med EMU. För valutaunionens dåvarande elva medlemmar blev då euron gemensam valuta samtidigt som den Europeiska centralbanken tog över ansvaret för penningpolitiken från de nationella centralbankerna.
