Mål för finanspolitiken

Därför prioriterar regeringen åtgärder som ska bidra till:

• en hög och hållbar sysselsättning och ekonomisk tillväxt (strukturpolitik)
• en välfärd som kommer alla till del (fördelningspolitik)
• en stabil ekonomisk utveckling (stabiliseringspolitik)

Hållbar tillväxt och hög sysselsättning - strukturpolitik

För att kunna ha en välfärd av bra kvalitet måste ekonomin växa. Tillväxten måste också vara uthållig, det vill säga inte ske till priset av god miljö och hälsa. Den får inte heller skapa obalanser i ekonomin.

Regeringen prioriterar därför åtgärder som:

• ökar sysselsättningen genom att göra det lönsamt att arbeta
• ökar investeringarna genom att skapa ett bra företagsklimat där företag och individer vågar satsa
• ökar produktiviteten genom att skapa goda förutsättningar för konkurrens, forskning, innovation och lärande

Välfärd för alla - fördelningspolitik

Regeringens målsättning är att alla ska få del av tillväxten och välfärden. Ett sätt för politiken att bidra till detta är om utbildning, vård och omsorg finansieras med gemensamma medel.

Ett annat sätt är att omfördela ekonomiska resurser, framför allt över livet men också mellan individer. Detta sker främst genom att de offentligt finansierade välfärdstjänsterna fördelas efter behov och inte efter betalningsförmåga. Det sker också genom att skatter och transfereringar fördelar de disponibla inkomsterna efter skatt jämnare mellan individer. Dessutom jämnas inkomster ut under en persons liv, bland annat genom ålderspensionssystemet.

Regeringens arbetar med att få fler i arbete är inte bara en åtgärd som ska bidra till att öka tillväxten. Det är också den långsiktigt bästa fördelningspolitiken. Lönen är den viktigaste inkomstkällan. När fler arbetar och färre försörjer sig på sociala ersättningar minskar därmed inkomstskillnaderna i samhället.

Stabil ekonomisk utveckling - stabiliseringspolitik

Stora svängningar i ekonomin kan leda till att välfärden blir lägre. Detta om den ökade arbetslösheten som ofta uppstår i en lågkonjunktur blir bestående. Hushåll och företag har också svårare att fatta korrekta beslut om svängningarna i ekonomin är stora.

Normalt stimulerar Riksbanken ekonomin i lågkonjunkturer och stramar åt i högkonjunkturer för att åstadkomma en stabil inflation. Finanspolitiken bidrar då till att dämpa svängningarna genom att skatteintäkterna i en konjunkturnedgång sjunker automatiskt medan utgifterna för bland annat arbetslöshetsersättning ökar utan att några beslut behöver fattas. Som regel brukar också arbetsmarknadspolitiken förstärkas när arbetslösheten ökar i en lågkonjunktur.

Vid större störningar kan finanspolitiken behöva stötta penningpolitiken mer aktivt för att stabilisera ekonomin. Finanspolitiken kan dessutom vid behov hantera specifika problem som kan uppstå i ekonomin i samband med en konjunkturnedgång.

Avvägningar mellan målen kräver tydlig budgetprocess

De olika målen för finanspolitiken kan inte behandlas var för sig. Att stabilisera ekonomin eller fördela resurserna kan inte frikopplas från åtgärder för att öka tillväxten och sysselsättningen. Politiska beslut innebär att avvägningar och prioriteringar måste göras, vilket inte kan göras rent mekaniskt.

De budgetpolitiska målen, det vill säga överskottsmålet, utgiftstaket och det kommunala balanskravet, är hjälpmedel för regeringen att nå finanspolitikens övergripande mål, samtidigt som finanspolitiken är hållbar på lång sikt. Tydliga budgetpolitiska mål och en väl utformad budgetprocess är viktiga för att finanspolitiken ska vara effektiv.