Sverige och Nato

När Nato (North Atlantic Treaty Organization) bildades 1949 var kärnan i verksamheten den kollektiva försvarsförpliktelse som utgick från artikel 5 i Natofördraget. Efter det kalla krigets slut har Natos roll som säkerhetsbyggande organisation framträtt allt mer. Nya uppgifter, som att befrämja fred och stabilitet i Central- och Östeuropa och på Balkan och att medverka i internationell krishantering, så som i Afghanistan, har blivit allt viktigare. Militär krishantering har i praktiken blivit alliansens huvuduppgift.

Nato har i dag 26 medlemmar. Dessa är Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Frankrike, Grekland, Island, Italien, Kanada, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern och USA. Vid Nato-toppmötet i Bukarest 2008 bjöds Albanien och Kroatien in att bli medlemmar och de kommer att bli fullvärdiga medlemmar våren 2009. Ett antal ytterligare länder har uttalat att medlemskap i Nato är deras politiska målsättning.

Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet som består av företrädare för samtliga Natos medlemsländer. Beslut inom Nato fattas med konsensus. Det politiska högkvarteret är beläget i Bryssel.

PFF och EAPR

Sverige har idag ett nära och brett samarbete med Nato. Sverige har sedan 1994 samarbetat med Nato inom ramen för Partnerskap för fred (PFF). PFF är ett praktiskt inriktat samarbetsprogram mellan Nato och icke-Natoländer i Europa, Centralasien och södra Kaukasus. PFF har blivit särskilt viktigt som ett instrument för de deltagande länderna att samordna, förbereda och öva sina styrkor inför insatser i fredsbevarande verksamhet. Därmed har vi nytta av vårt PFF-samarbete också inför fredsfrämjande insatser under ledning av FN och EU.

PFF har även ett säkerhetsfrämjande syfte. Genom deltagandet i PFF vill Sverige medverka till uppbyggnaden av en alleuropeisk säkerhetsordning för ett stabilare och säkrare Europa. PFF är också en viktig komponent för Sveriges deltagande i internationella fredsfrämjande insatser och för utveckling av vår krishanteringsförmåga.

Grunden för PFF är att varje land självt bestämmer inom vilka områden och på vilka sätt man vill samarbeta med Nato. Vi väljer alltså från svensk sida själva omfattningen av vår medverkan med utgångspunkt från Sveriges intressen som alliansfritt land. I ett individuellt partnerskapsprogram (Individual Partnership Program - IPP) läggs de övergripande ramarna för samarbetet mellan Sverige och Nato för en tvåårsperiod.

Samarbetet med Nato omfattar också det Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR). EAPR inrättades 1997 som den politiska ramen för PFF-samarbetet och är ett forum för informationsutbyte och säkerhetspolitisk dialog mellan Nato och partnerländerna. Ländernas utrikes- och försvarsministrar träffas regelbundet. På ambassadörsnivå sammanträder man varje månad och därutöver pågår ett brett arbete i olika arbetsgrupper. Femtio länder deltar idag i den säkerhetspolitiska dialogen - samtliga Nato-länder och de 24 PFF-länderna.

Den politiska dialogen omfattar även vissa frågor av mer allmänt säkerhetspolitiskt intresse där det finns ett värde av samordning och en gemensam policy. De senaste åren har samtalen kretsat kring samarbete för att bekämpa trafficking, terrorism, projekt för att motverka korruption inom de deltagande ländernas försvarsmakter och om hur Nato kan tillämpa FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor i väpnade konflikter. PFF har ett instrument för säkerhetsfrämjande stöd till partnerländerna i södra Kaukasien, Centralasien och på västra Balkan, där flera länder genomgår djupgående försvarsreformer. Inom ramen för så kallade Trust Funds genomförs insatser för förstörelse av minor, krigsmateriel samt miljöanpassade sanering och omvandling av forna militärbaser till civila ändamål.

Gemensamma övningar

Övningar i PFF-regi genomförs fortlöpande. Ett syfte med dessa är att utveckla samverkansförmågan mellan de olika ländernas styrkor, så att de ska kunna agera gemensamt på ett effektivt sätt vid till exempel en internationell krishanteringsoperation.

Krishantering på Balkan och i Afghanistan

Krishantering på Balkan är fortsatt en huvuduppgift för Nato. Sverige deltar för närvarande med cirka 250 soldater under Natos ledning i den FN-mandaterade insatsen KFOR (Kosovo Force ) i Kosovo. I de militära insatserna i Bosnien-Hercegovina deltog vi i 15 år, varav större delen under Nato-ledning. Genom sin närvaro skapar dessa operationer trygghet för befolkningen och en säker miljö för FN, OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), EU och andra internationella och enskilda organisationer att verka i.

I augusti 2003 tog Natos krishantering ett viktigt steg när man tog över ledningsansvaret för den fredsbevarande insats som verkar i Afghanistan (ISAF, Internationella säkerhetsstyrkan) med FN-mandat. Genom att Nato tog över ISAF deltar Sverige, som sedan tidigare var med i ISAF, i denna första Nato-ledda insats som sker utanför Europa och dess närområde.

EU och Nato

Vid Europeiska rådets möte i Helsingfors den 10-11 december 1999 beslutade EU:s stats- och regeringschefer att utveckla unionens militära och civila resurser för krishantering. EU:s nya kapacitet ska kunna hantera hela skalan av de så kallade Petersbergsuppgifterna, som i och med Amsterdamfördraget införlivades i EU. Dessa innefattar olika typer av insatser, alltifrån humanitära till fredsbevarande och militärt mer krävande fredsframtvingande insatser. Det skulle vara mycket kostsamt för EU att bygga upp en egen komplett organisation för krishantering. Istället har EU planerat för att kunna använda vissa delar av Natos resurser. Framför allt gäller det Natos kapacitet i fråga om ledning och strategisk planering av insatser. Formerna för samarbetet regleras i den så kallade Berlin plusöverenskommelsen som består av ett antal avtal mellan EU och Nato. Avtalen knöts ihop av ett ramavtal som slöts den 17 mars 2003 mellan EU och Nato.

Samma år utnyttjades Berlinplus-arrangemangen för EU:s första militära krishanteringsinsats, operation Concordia, vilken ägde rum i Makedonien. Idag används samma arrangemang för ledning av EU:s insats "Althea" i Bosnien-Hercegovina.

EU och Nato möts på regelbunden basis, bland annat på ministernivå. Dessutom äger möten mellan EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP) och Nordatlantiska rådet, samt mellan EU:s och Natos militära kommittéer rum regelbundet.

Behovet av nära samverkan mellan EU och Nato när det gäller fredsfrämjande insatser blir alltmer tydligt. Detta inte minst i ljuset av att de båda organisationerna ibland är närvarande i samma insatsområde, som i Kosovo och Afghanistan.