Rwanda

Sveriges förbindelser med Rwanda

Sveriges har goda förbindelser med Rwanda och samarbetet har de senaste åren breddats. Sveriges stöd till Rwanda inleddes efter folkmordet och präglades de första åren av humanitärt bistånd till den hårt drabbade rwandiska befolkningen. I dag har Sverige ett brett samarbetsavtal med regeringen för utvecklingsstöd om cirka 160 MSEK per år. Det svenska insatserna har fokuserat på stöd för ökad respekt för de mänskliga rättigheterna, demokratisk samhällsstyrning, forskningssamarbete, IT-utveckling och uppbyggnad av den nationella polisen. För närvarande är en ny strategi för utvecklingssamarbetet med Rwanda under utarbetande.

Den svenska exporten till Rwanda uppgick 2008 till 182 MSEK. Den svenska importen uppgick till 3 MSEK. Inrättandet av RIEPA, Rwanda Investment and Export Promotion Agency, liksom ett privatiseringsprogram förväntas påverka utländska intressen positivt. Rwandas exportprodukter är främst kaffe, te, skinn och mineraler. Möjliga områden för svenska investeringar är jordbruket, energisektorn, infrastruktur, byggsektorn, mineralutvinning, tillverkningsindustrin och turism.

Rwanda idag

Rwanda är ett land som efter folkmordet på många sätt utvecklats positivt. Fortfarande är Rwanda ett av världens fattigaste länder men förutsättningar för att bryta detta finns. Rwanda har en stark ekonomisk utveckling, allt fler barn går i skolan i Rwanda, spädbarnsdödligheten minskar och det görs stora satsningar på IT och infrastruktur.

Den rwandiska regeringen har ett tydligt fokus på ekonomisk utveckling och på att förhindra nya konflikter mellan olika folkgrupper. I den nya konstitutionen som antogs 2003 läggs stor vikt vid nationell enighet och att skapa en rwandisk identitet. Målet är att landets befolkning inte längre ska identifieras som hutu, tutsi och twa, utan istället som rwandier.

Den rwandiska presidenten väljs i direkta val för en period om sju år. Nästa presidentval ska hållas år 2010. Nuvarande presidenten Paul Kagame tillhör partiet Rwandan Patriotic Front (RPF), tillika den politiska och militära rörelse som 1994 avslutade folkmordet och övertog makten. RPF vann också parlamentsvalet 2003 och 2008 och partiet har en dominerande ställning i den rwandiska politiken.

Rättsskipningen efter folkmordet i Rwanda tar fortfarande stor plats i det rwandiska samhället. För att ställa folkmordets förövare till svars har ett system med bydomstolar, Gacaca, inrättats. Efter en prövoperiod började dessa domstolar under 2006 att ställa tusentals personer till svars som misstänkts för att på olika sätt deltagit i folkmordet. Över 800 000 ärenden har processats i gacacasystemet. Parallellt med detta pågår både i det ordinarie rwandiska rättsväsendet och i FN:s rwandatribunal i Arusha olika rättsprocesser för de personer som anklagas för de grövsta brotten i samband med folkmordet.

Folkmordet 1994 innebar inte bara ett extremt lidande för befolkningen utan ledde även till allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Utvecklingen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter har dock stärkts på flera sätt sedan folkmordet avslutades. Flerpartisystemet är fortfarande svagt och det finns brister vad gäller människors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna i Rwanda. Särskilt på yttrandefrihetens- och föreningsfrihetens område finns brister, ofta motiveras detta från rwandiskt håll av behovet att inte låta etniska spänningar växa igen.

Folkmordet 1994 var förödande för Rwandas ekonomi och infrastruktur och skrämde iväg privata och utländska investeringar. Rwanda är fortfarande ett av världens fattigaste länder men är också ett land som på fjorton år genomgått stora positiva förändringar vad gäller ekonomisk utveckling. Rwanda har de senaste åren också blivit allt mer aktivt i regionen och sedan juli 2007 är landet, tillsammans med Burundi, medlemmar i East African Community (EAC).

Kort historisk bakgrund

Rwandas äldsta invånare var pygméfolk som efterhand trängdes undan av invandrande bantufolk, framförallt jordbrukande hutus och boskapsskötande tutsis. Under 1400-1500-talen växte ett tutsi-kungadöme fram som kontrollerade större delen av landet. Vid Berlinkonferensen 1884-1885 fick Tyskland rätt att kolonisera Rwanda och Burundi. Tutsikungadömet fick fortsätta regera men under tyskt överinseende. Efter första världskriget övertog Belgien makten. Tutsier gynnades då på bekostnad av hutus. Under 1950-talet gjorde Belgien helt om och började favorisera hutus. I anslutning till att diskussionen om rwandisk självständighet inleddes i slutet på 50-talet så intensifierades samtidigt de etniska spänningarna och kampen om framtida inflytande och makt mellan grupperna. År 1959 skedde den första stora massakern på tutsier i Rwanda Omkring 20 000 tutsier dödades och 100 000 flydde utomlands, främst till Uganda. År 1962 blev landet självständigt från Belgien. Ett flertal massakrer av tutsier genomfördes under 60- och 70-talet och många tutsier flydde till grannländerna för skydd. Under 1970-talet och 80-talet dominerade hutuer Rwandas politik och många tutsier förtrycktes och diskriminerades.

De rwandiska flyktingar som samlats i grannländerna bildade den exilrörelse som kom att kallas Rwandas Patriotiska Front (RPF). År 1990 invaderade RPF Rwanda men den dåvarande regeringen lyckades med hjälp av fransk militärt stöd stoppa PRF-styrkorna utanför huvudstaden Kigali. De följande åren präglades av nya stridigheter, inbördeskrig och växande hutuextremism. Efter starkt tryck från omvärlden undertecknades 1993 ett fredsavtal men hutuextremister uppmanade till mord på dem som ville genomföra avtalet och oroligheterna i landet fortsatte. Massmedierna i Rwanda, särskilt vissa radiostationer, spred rasistisk propaganda och uppmanade exempelvis befolkningen att rensa landet på tutsier.

Efter att den dåvarande rwandiska presidentens plan skjutits ned i april 1994 inleddes ett av de värsta folkmorden i modern tid. Närmare en miljon tutsier och moderata hutus dödades med machetes och andra enkla knivvapen under en period om 100 dagar, mellan april och juni. FN agerade passivt och den lilla fredsbevarande styrka som fanns på plats var otillräcklig. I slutfasen av folkmordet började en enorm flyktingström lämna landet. Dryga miljonen hutus rädda för hämndaktioner flydde till dåvarande Zaire och Tanzania. RPF-styrkorna tog i juli 1994 över makten i Rwanda. RPF utropade den moderata hutun Pasteur Bizimungo till president och en samlingsregering bildades. Många av de milisgrupper som deltagit i folkmordet och flytt landet organiserade sig vid den rwandisk-kongolesiska gränsen, bland annat i flyktingläger i östra Kongo. Dessa grupper utförde under flera år attacker in i Rwanda, främst riktade mot tutsibefolkningen. Rwanda svarade med motattacker in i Kongo och delar av Rwanda var länge instabila. Stabiliteten förbättrades stegvis parallellt med att återuppbyggnadsarbetet i det sönderslagna Rwanda inleddes.