Angola

Sveriges relationer med Angola

Relationerna mellan Sverige och Angola är goda. Sverige var ett av de första länderna som erkände Angola och diplomatiska relationer upprättades redan i februari 1976. Sverige stödde befrielsekampen i Angola, och under inbördeskriget var Sverige en av de största biståndsgivarna. Med anledning av den mycket starka ekonomiska utvecklingen i Angola har det svenska biståndet minskat väsentligt under de senaste åren. Angola var en av Sveriges viktigaste exportmarknader i Afrika i slutet av 1980-talet, men under kriget minskade den svenska exporten gradvis. Efter krigsslutet har den svenska exporten till landet åter börjat ta fart och handelsrelationerna har intensifierats.

Angola i dag

Inbördeskriget bottnade delvis i en kamp kring Angolas omfattande naturresurser. MPLA-regeringen, sedan 1979 ledd av president José Eduardo Dos Santos, kontrollerade oljan medan UNITA fick sina inkomster från diamantsmuggling från de norra delarna av Angola. Freden 2002, som blev möjlig först efter UNITA-ledaren Jonas Savimbis död, var inledningen på en ny period i Angolas historia. En samlingsregering inrättades, arbetet med en ny konstitution inleddes och återuppbyggnaden av det fattiga och förstörda landet kunde påbörjas. Efter att i åratal ha skjutits på framtiden genomfördes det första parlamentsvalet sedan 1992 i september 2008.

Regeringspartiet MPLA fick drygt 81 procent av rösterna, vilket innebär 220 platser i parlamentet. Det största oppositionspartiet UNITA fick endast drygt 10 procent av rösterna.

Tack vare landets stora naturresurser har Angola goda möjligheter att förbättra levnadsstandarden för sina ca 14 miljoner invånare. Men det är en omfattande uppgift landet har framför sig. Fortfarande lever en majoritet av invånarna i fattigdom, korruptionen är utbredd på alla nivåer i samhället, den raserade infrastrukturen och de många minor som finns kvar sen kriget hindrar utvecklingen av jordbruk och handel.

Kort historisk bakgrund

Portugiserna kom till Angola i slutet av 1400-talet och upprättade handelsstationer. Slavar kom ganska snart att bli den dominerande handelsvaran. Vid Berlinkonferensen 1884-85 blev Angola formellt en portugisisk koloni. På 50- och 60-talet växte det politiska motståndet mot Portugal och tre motståndsrörelser bildades; MPLA, FNLA och UNITA. Efter den portugisiska aprilrevolutionen 1974, då diktatorn Salazar avsattes, förändrades Portugals kolonialpolitik och Angola blev självständigt. Självständigheten stadsfästes genom det såkallade Alvoravtalet som undertecknades av MPLA, FNLA och UNITA gemensamt. Men den koalitionsregering som blev följden av avtalet föll samman med ett blodigt inbördeskrig, mellan de olika grupperingarna, som följd. FNLA marginaliserades med tiden men MPLA och UNITA slöt fred först år 2002.