Sveriges förbindelser med Kanada

Sverige och Kanada har mycket goda relationer. Samsynen är ofta stor i den kanadensiska och svenska utrikespolitiken. Både Sverige och Kanada sätter stor tillit till multilateralt samarbete och arbetar aktivt för att stärka FN. Kanada är också medlem i många framträdande internationella organ såsom G8-gruppen, förvarsalliansen NATO och OAS, en sammanslutning av nord- och sydamerikanska nationer.

Sverige är representerat i Kanada genom ambassaden i Ottawa. Dessutom finns så kallade honorärkonsuler på ett tiotal orter. Exportrådet har ett handelskontor i Toronto och där finns även en svenskkanadensisk handelskammare.

Handelsförbindelser

Kanada är Sveriges 22; a viktigaste exportmarknad efter länder som Schweiz, Saudiarabien och Österrike, men före Sydafrika, Sydkorea, Brasilien och Tjeckien. Ca 140 svenska dotterbolag finns i Kanada och ännu fler företag representerade genom distributörer. Störst av företagen är Securitas, Ericsson (som hösten 2009 köpte en del av Nortel med 700 anställda i Ottawa) och Astra Zeneca, följda av Autoliv, IKEA, Sandvik Volvo. Även H&M och gratistidningen Metro har etablerat sig i landet. För Kanada gäller att det finns ca 70 kanadensiska företag med ungefär 3 600 anställda i Sverige. Störst är Bombardier (järnvägsmateriel) genom förvärvet av ABB Signal.

Kanada i dag

Dagens Kanada är formellt en konstitutionell monarki inom Samväldet. Statschef är Storbritanniens drottning Elizabeth II. Drottningen företräds i Kanada av en av premiärministern tillsatt generalguvernör, som fungerar som landets de facto statschef. Sedan 1 oktober 2010 är David Johnston generalguvernör. Kanada är världens näst största land till ytan, drygt tjugo gånger större än Sverige. Befolkningen uppgår till ca 34 miljoner. Mer än 80 procent av dessa bor längs gränsen mot USA. En miljon människor räknas till Kanadas ursprungsbefolkning som består av indianer (First Nations), inuiter (eskimåer) och metiser, vilka är personer med blandad europeisk och indiansk härkomst. Kanadas tio provinser har alla egna regeringar med vidsträckta befogenheter. Ansvaret för utbildning, sjukvård, miljö och naturresurser ligger till exempel hos provinserna. Försvar och utrikespolitik tillhör däremot den federala sfären. Landet har också tre territorier, vilka under de senaste decennierna, fått en status som alltmer liknar provinsernas.

Kanada är ett utpräglat invandrarland där nästan 20 procent av invånarna är födda i andra länder. Varje år kommer drygt 250 000 människor varav ca 60 procent är arbetskraftsinvandrare. Sammantaget innebär detta en "brain gain" för Kanada vilket anses vara en viktig faktor för landets tillväxt och välstånd. Kanada försöker locka till sig personer med kunskaper och färdigheter som samhället sett behov av, vilket man parar med effektiv integrering och löfte om snabbt medborgarskap (tre år). Politiken har medfört en tolerant, för att inte säga positiv, attityd till invandring.

Inrikespolitik

Valet i januari 2006 ledde till ett maktskifte då Konservativa partiet vann valet och Stephen Harper tillträdde som ny premiärminister. Innan dess hade Liberala partiet styrt Kanada sedan 1993, under de första tio åren med Jean Chrétien som premiärminister. Han ersattes i slutet av 2003 av den tidigare finansministern Paul Martin. Under hösten 2008 omvaldes premiärminister Harper.

I den senaste regeringsförklaringen prioriterar regeringen Harper fem områden, däribland suveränitetsfrågor och säkerhet, den ekonomiska politiken, kriminallagstiftning samt miljö och hälsa.

Aktuella frågor i den inrikespolitiska debatten är Kanadas engagemang i Afghanistan. Kanada har mer än 2 800 man med ansvar för en del av den oroliga södra delen av landet kring staden Kandahar. Uppdraget innebär omfattande militära insatser och Kanada har lidit kännbara förluster. 2008 beslutades att de stridande trupperna skulle dras tillbaka senast i juli 2011. I november meddelade den kanadensiska regeringen att närmare 1000 soldater kommer att vara kvar för att fortsätta utbilda afghanska säkerhetsstyrkor och polis.

Klimatpolitiken har blivit en allt viktigare fråga för den kanadensiska befolkningen. Regeringens agerande styrs i mycket hög grad av USA:s politik och åtaganden och i realiteten kommer Kanada inte att vilja avvika från de åtaganden som USA gör. Kanadas utsläpp av växthusgaser är höga och har ökat kontinuerligt sedan 1990. Kanada har ratificerat Kyoto-protokollet, men inte på långt när levt upp till sina åtaganden. Med ett Kyoto-mål om 6 procent minskning, baserat på 1990 års nivåer, hade utsläppen istället ökat med 22 procent till 2006. Regeringen Harper föredrog att sätta ett eget mål om 20 procent minskning från 2006 års nivåer. Det var det mål som Kanada tog med sig till FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december 2009, vilket kritiserades kraftigt av oppositionen och den inhemska miljörörelsen men också mötte kritik internationellt. Kanada ställde sig bakom Köpenhamnsöverenskommelsen (Copenhagen Accord) och har i enlighet med den anmält ett nationellt åtagande, denna gång 17 procents minskning med basåret 2005. Åtagandet i Köpenhamn gavs formell status i ett FN-beslut vid miljöministermötet i Cancún i början av december. Relationerna till USA är viktiga, inte minst för att grannlandet är den absolut viktigaste handelspartnern. För Kanada har det även varit viktigt att markera att man för en självständig utrikespolitisk linje samtidigt som samarbetet med USA har fördjupats.

Kort historisk bakgrund

Koloniseringen av Kanada inleddes år 1534 av fransmannen Jacques Cartier som egentligen letade efter vattenvägen till Kina och Indien. Under den fortsatta expansionen av kolonier i Kanada kom Frankrike i konflikt med Storbritanniens växande anspråk i Nordamerika. De två europeiska länderna stred regelbundet tills Frankrike förlorade ett avgörande slag 1759 och tvingades överlämna sin koloni. År 1867 bildade fyra brittiska kolonier en kanadensisk federation. Andra territorier anslöt sig efterhand och 1949 var dagens Kanada en realitet. 1926 antogs den så kallade Westminister-stadgan, vilken avlägsnade Storbritanniens sista auktoritära styre över Kanada. Detta innebar att Kanada nu för första gången fick möjlighet att utforma sin egen utrikespolitik utan godkännande från Storbritannien.