Avtalen i WTO

Den så kallade Uruguayrundan som var den åttonde och sista förhandlingen inom GATT avslutades 1994 och ledde till att Världshandelsorganisationen (WTO) skapades för att administrera avtalen och vara ett forum för förhandlingar.

WTO trädde i kraft den 1 januari 1995 och har sitt säte i Genève. I dag har WTO 147 medlemsländer och antalet ökar för varje år. Ytterligare ett 25-tal länder ansöker om medlemskap. Vid WTO:s fjärde ministerkonferens i Doha i november 2001 valdes även Kina in som medlem i WTO.

Regelverket i GATT omfattade från början främst tullar för industrivaror och andra traditionella handelshinder, medan de nuvarande avtalen även täcker andra handelshinder. Huvudavtalen utgörs av varuhandelsavtalet (tidigare GATT), tjänstehandelsavtalet (GATS) och avtalet om vissa immaterialrättsliga frågor som till exempel patent (TRIPS). WTO har även särskilda regler för hur handelstvister ska lösas.

GATT - Varuhandel

Det allmänna tull- och handelsavtalet slöts 1947. Det innehåller det multilaterala regelsystemet för handeln med varor. Grundelementen i GATT är den så kallade mest gynnad nationsprincipen (MGN) och principen om nationell behandling.

Innebörden av MGN-principen är att samtliga handelsförmåner som ges till ett land automatiskt ska utsträckas till övriga medlemsländer. Nationell behandling innebär att importerade och inhemska varor ska behandlas lika vad gäller beskattning och olika regleringar.

Ett centralt element i GATT utgörs av tullbindningar. Detta innebär att länderna åtagit sig att binda sina tullar vid en viss nivå som inte får överstigas. Genom att binda tullarna skapas en stabil och förutsägbar grund för handeln. Under de 50 år som avtalet varit i kraft har tullnivåerna minskat betydligt framförallt i i-länderna. I takt med att tullarnas betydelse relativt sett har minskat har dock andra handelshinder fått ökad betydelse, vilket föranlett behov av reglering i GATT.

GATS - Tjänstehandel

Tjänstesektorn utgör en väsentlig del för den moderna och effektiva ekonomin. Det var därför av stor betydelse att man i Uruguayrundan lyckades förhandla fram ett världsomspännande regelverk för handeln med tjänster. Avtalet består av tre huvuddelar:

• ett ramavtal med generella förpliktelser som gäller alla avtalsparter och i princip all tjänstehandel
• nationella bindningslistor med åtaganden om marknadstillträde och nationell behandling för varje tjänstehandelssektor, inklusive listor över undantag från mest gynnad nationsprincipen, samt
• annex och ministerbeslut som rör speciella förhållanden, inklusive förlängda förhandlingar, inom vissa tjänstehandelssektorer

I praktiken innehåller GATS med dess bindningslistor och bilagor inte några utfästelser om nya liberaliseringsåtaganden. Genom att underteckna avtalet har de deltagande länderna dock förbundit sig att inte införa några nya begränsningar för marknadstillträde.

TRIPS - Immaterialrätt

Genom avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter, TRIPS, införlivades ett nytt, viktigt område i WTO:s regelverk. Avtalet behandlar det immaterialrättsliga skyddet på områden som upphovsrätt, varumärken, patent, mönster, kretsmönster och geografiska ursprungsbeteckningar. Medlemmarna åläggs att i sina nationella rättsordningar införa vissa förfaranden så att det blir möjligt att vidta effektiva åtgärder mot immaterialrättsliga intrång.

Genom avtalet utsträcks grundläggande WTO-begrepp som mest gynnad nationsbehandling och nationell behandling att gälla även på det immaterialrättsliga området.

För industriländerna trädde avtalet i kraft 1996. Utvecklingsländerna började implementera TRIPS-avtalet år 2000. För de minst utvecklade länderna gäller dock avtalet från 2006.

ITA - Informationsteknikavtalet

Informationsteknikavtalet (Information Technology Agreement ITA) är ett avtal om avskaffande av tullar på IT-produkter. Initiativet till avtalet togs av EU, USA, Japan och Kanada. Vid WTO:s ministerkonferens 1996 antog dessa länder tillsammans med elva andra en deklaration där de förklarade sig beredda att till den 1 januari 2000 avveckla tullar och avgifter med motsvarande verkan på IT-produkter. De länder som stod bakom deklarationen svarade själva för drygt 80 procent av handeln. När ITA trädde i kraft hade avtalet 39 deltagare som representerade 92 procent av handeln. Den första tullsänkningen genomfördes den 1 juli 1997 och följdes sedan av ytterligare sänkningar. Tullarna var i de flesta fall helt avvecklade vid den i avtalet stipulerade tidpunkten.

SPS-avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder

Hälsofrågor har fått allt större betydelse i handelssammanhang. Fågelinfluensa, galna kosjukan och mul- och klövsjukan har alla bidragit till att sätta fokus på dessa frågor. En i många länder politiskt kontroversiell fråga som berör området är genetiskt modifierade organismer (GMO).

SPS-avtalet om tillämpning av sanitära och fytosanitära åtgärder i WTO innehåller regler om hur skyddsnormer bör utformas för att inte skapa handelshinder och samtidigt skydda människors, djurs och växters liv och hälsa. Avtalet trädde i kraft 1995. Det omfattar livsmedelsbestämmelser samt veterinärbestämmelser och växtskyddsregler.

Avtalet lägger vikt vid att skyddsåtgärder står i samklang med de internationella spelreglerna, och att beslut om skyddsåtgärder fattas på vetenskaplig grund. De skall inte vara mer handelsstörande än vad som är nödvändigt för att uppnå avsedda syften. De ska också - så långt möjligt -vara baserade på internationella standarder.

Följande åtgärder faller under SPS-avtalet:

• åtgärder till skydd av människor och djur mot hälsorisker som är knutna till livsmedel och fodermedel
• åtgärder till skydd av människor mot hälsorisker som är knutna till sjukdomar hos djur och växter
• åtgärder till skydd av djur och växter mot risker förknippade med spridning av skadegörare och sjukdomar
• åtgärder till skydd mot risker för annan skada till följd av spridning av växtsjukdomar.

TBT - Tekniska handelshinder

Olikheter mellan länders tekniska föreskrifter utgör ofta ett hinder i den internationella handeln och TBT -frågor har fått en allt större betydelse i takt med att tullnivåerna minskat. Ett avskaffande av tekniska handelshinder skulle innebära avsevärt minskade kostnader för företagen.

TBT-avtalet (Agreement on Technical Barriers to Trade) i nuvarande lydelse är ett resultat av Uruguayrundan och trädde i kraft den 1 januari 1995. Det omfattar alla varor, såväl industri- som jordbruksvaror. Syftet med avtalet är att förhindra att tekniska föreskrifter, standarder och procedurer för bekräftelse av överensstämmelse utformas så att de blir onödiga hinder för internationell handel.

Avtalet reglerar tillkomst och tillämpning av tekniska föreskrifter och standarder, inkl. förpacknings-, märknings- och etiketteringskrav, samt metoder för provning och certifiering av överensstämmelse med tekniska föreskrifter och standarder.

Medlemsländerna i WTO skall till organisationen anmäla förslag om nya föreskrifter och provningsmetoder som skiljer sig från internationella standarder och som bedöms få en väsentlig inverkan på handeln, och på detta sätt bereda möjlighet för övriga länder att framföra synpunkter. Genom att ge enskilda medlemsländer möjlighet att påverka utformningen av föreskrifterna vill man undvika att nya handelshinder uppstår.