Konflikten israeler-palestinier

Den israelisk-palestinska konflikten har under en lång tid präglat Mellanöstern. Inom det internationella samfundet görs betydande ansträngningar för att förmå parterna att återgå till fredsprocessen.

I november 2007 utmynnade dessa ansträngningar i en konferens i Annapolis, USA, där parterna kom överens om att inleda förhandlingar och att omedelbart uppfylla sina respektive åtaganden enligt Färdplanen för fred. Förhandlingarna fortsatte under hela 2008.

Efter de senaste stridigheterna i Gaza pågår nu intensiva diplomatiska ansträngningar för att i första hand uppnå en varaktig vapenvila och därefter en fortsättning på fredsprocessen. En högt prioriterad fråga för EU och Sverige är att Gazas gränser omedelbart måste öppnas - och hållas öppna - för humanitär hjälp, personer och handelsvaror. Isoleringen måste hävas.

EU:s och Sveriges engagemang

Europeiska unionen och Sverige verkar sedan länge för att finna en fredlig och hållbar lösning på den israelisk-palestinska konflikten. Lösningen bör baseras på folkrätten, inklusive FN:s resolutioner, internationella avtal samt respekt för de mänskliga rättigheterna. EU:s medlemsländer agerar både enskilt och gemensamt. EU:s höge representant, Javier Solana, och EU:s särskilde representant för Mellanöstern, Marc Otte, reser ofta till regionen och för löpande dialog med parterna. Europeiska unionen ingår tillsammans med FN, USA och Ryssland i den så kallade Kvartetten som ska uppmuntra parterna till framsteg och övervaka att gjorda åtaganden verkligen genomförs.

Europeiska unionen har de senaste åren fått en synligare roll i Mellanöstern genom två civila insatser på marken. EU POL COPPS är EU:s rådgivande insats till stöd för den palestinska civilpolisens reformering och uppbyggnad. På parternas begäran har EU-observatörerna i EU BAM Rafah övervakat den palestinska gränspersonalens arbete vid gränsövergången i Rafah, mellan Gaza och Egypten. Till följd av de interna palestinska stridigheterna och Israels isolering av Gaza har missionen dock inte kunnat verka sedan juni 2007. Ett återaktiverande av insatsen är högt prioriterat av EU och beredskap finns att göra det så snart omständigheterna tillåter. Sverige deltar med personal i båda insatserna.

Europeiska unionen är en av de största biståndsgivarna till palestinierna. De senaste åren har EU:s och Sveriges stöd ökat markant, till en följd av det försämrade humanitära läget. Vid konferensen för den palestinska staten i Paris i december 2007 presenterade den palestinske premiärministern Fayyad en reform- och utvecklingsplan för 2008-2010. Detta dokument ligger till grund för insatserna att bygga upp palestinska institutioner. Europeiska kommissionen kanaliserar ett omfattande bistånd genom mekanismen PEGASE. I mars 2009 anordnas en internationell givarkonferens i Sharm el-Sheik till stöd för återuppbyggnad i Gaza.

Sverige är en av de största europeiska givarna av bistånd till Västbanken och Gaza. De specifika målen för detta utvecklingssamarbete är att främja fredsbyggande och fredsprocessen, samt främja ett demokratiskt palestinskt statsbyggande. Det senare målet inkluderar stöd till den palestinska myndighetens institutioner och rättsväsende, infrastruktur samt stöd till det civila samhället och stöd till privatsektorutveckling.

För att det internationella samfundets insatser ska lyckas är det nödvändigt att situationen på marken blir bättre. Isoleringen av Gaza måste hävas och rörelsefriheten på de ockuperade palestinska områdena förbättras så att den lokala ekonomin kan fungera.

Färdplanen för fred

Europeiska unionen och Sverige står bakom den Färdplan för fred som har utarbetats av Kvartetten och accepterats av parterna. Färdplanens slutmål är en framförhandlad tvåstatslösning med en oberoende, livskraftig och demokratisk palestinsk stat som existerar sida vid sida, i fred och säkerhet, med Israel. Färdplanens mål ska uppnås genom att parterna parallellt vidtar en serie åtgärder. Israel måste exempelvis upphöra med all bosättningsaktivitet och dra sig tillbaka från palestinska områden. Palestinierna måste bland annat verka för ett slut på terroristdåden och fortsätta det interna reformarbetet.

Färdplanens ursprungliga tidsram löpte ut 2005 men planens vision om en tvåstatslösning är fortsatt EU:s och Kvartettens politiska målsättning. Vid konferensen i Annapolis bekräftade parterna att de omedelbart ska genomföra sina åtaganden enligt Färdplanen.

Slutstatusfrågorna

De framtida fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier förväntas framför allt kretsa kring tre huvudfrågor: Jerusalems status, flyktingfrågan och gränserna.

Jerusalems status

Enligt FN:s delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad av israeler och palestinier. Israel annekterade stadens västra del 1949 och tog kontroll över östra Jerusalem under sexdagarskriget 1967. Israels ståndpunkt är att Jerusalem är Israels odelbara huvudstad, medan palestinierna anser att östra Jerusalem ska vara huvudstaden i en framtida palestinsk stat.

Europeiska unionen och Sverige anser att förhandlingarna om Jerusalems status måste ta sin utgångspunkt i FN:s delningsplan och tanken att Jerusalem ska delas av israeler och palestinier. Eventuella förändringar i Jerusalems status måste överenskommas i direkta förhandlingar mellan parterna.

Flyktingfrågan

Kriget som följde på staten Israels bildande 1948 resulterade i att hundratusentals palestinier flydde eller tvingades bort från sina hem. Efter kriget antogs en FN-resolution som erkände palestiniernas rätt till återvändande, men israelisk lag tillåter inte detta. De palestinska flyktingarna lever nu framför allt i Jordanien, Libanon och Syrien samt på Västbanken och i Gaza. Över 4,3 miljoner palestinier finns registrerade hos FN:s flyktingorgan UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East).

Medan den palestinska sidan betonar rätten till återvändande anser Israel att en omfattande inflyttning av palestinier skulle utgöra ett hot mot Israel som judisk stat.

Europeiska unionen och Sverige är beredda att stödja en lösning av flyktingfrågan som har överenskommits i direkta förhandlingar mellan parterna. FN:s resolutioner, däribland säkerhetsrådsresolution 242 som talar om "en rättvis lösning på flyktingfrågan", bör ligga till grund för förhandlingarna.

Gränserna och separationsbarriären

Den palestinska sidan anser att en framtida palestinsk stat måste inkludera hela det palestinska territorium som ockuperades av Israel i sexdagarskriget 1967, det vill säga Gaza och Västbanken inklusive östra Jerusalem. Israel har antytt att åtminstone de större bosättningarna på Västbanken bör införlivas med Israel.

Byggandet av separationsbarriären kring Västbanken fortsätter. Israels argument är att man på detta sätt vill skydda sina medborgare mot terroristattacker från palestinskt område. Barriären byggs till största delen inne på ockuperat område och inkluderar vissa av bosättningarna där.

Europeiska unionen och Sverige anser att de framtida gränsförhandlingarna måste ta sin utgångspunkt i 1967 års gränser, så som de såg ut före sexdagarskriget (den så kallade Gröna linjen). Eventuella ändringar av dessa gränser måste överenskommas i direkta förhandlingar mellan parterna. Båda parter måste avstå från åtgärder som etablerar "nya fakta på marken" och därmed riskerar att föregripa gränsförhandlingarna.

Europeiska unionen och Sverige anser att den del av separationsbarriären som byggs på Västbanken strider mot folkrätten. Israel har rätt att bygga en barriär för att skydda sina medborgare, men det måste i så fall göras på icke-ockuperad mark, det vill säga i Israel eller längs Gröna linjen. Det är också den uppfattning den internationella domstolen i Haag (ICJ) gav uttryck för i sitt yttrande över separationsbarriären 2004.