Västsahara är sedan början av 1960-talet upptaget på FN:s lista över icke självstyrande områden som ska avkoloniseras. Då var området en spansk koloni och gick under namnet Spanska Sahara. 1975 annekterade Marocko området, varpå Spanien lämnade. En svårlöst konflikt om områdets status råder sedan dess mellan Marocko och den västsahariska befrielserörelsen Polisario. Marocko hävdar att Västsahara är en del av Marocko, medan Polisario driver rätten till självbestämmande för västsaharierna, med ett självständigt Västsahara som slutmål. År 1988 ställde sig Marocko och Polisario bakom FN:s fredsplan för Västsahara och en FN-styrka, MINURSO, upprättades år 1991. Styrkan övervakar vapenvilan och har även i uppdrag att genomföra en folkomröstning om områdets status. Mandatet förlängdes senast i april 2012. Någon folkomröstning har aldrig genomförts, eftersom parterna inte har kunnat enas om vilka som skulle få rösträtt vid omröstningen. Regelrätta förhandlingar har inte heller inletts mellan parterna trots att flera förslag har presenterats genom åren. Samtliga dessa har hittills förkastats av antingen Marocko eller Polisario.

FN-samtalen

Sedan 2000 förs politiska samtal under FN-chefens personliga sändebud för Västsahara, som sedan 2009 är den tidigare amerikanske diplomaten Christopher Ross. (Fram till 2004 innehades uppdraget av USA:s f d utrikesminister James Baker och 2005-2008 av den nederländska diplomaten Peter van Walsum.) MINURSO:s mandat förlängs löpande genom beslut i FN:s säkerhetsråd.

James Baker hann lägga fram två omfattande förslag till lösningar innan han 2004 lämnade sitt uppdrag med att konstatera att parterna saknade politisk vilja att hitta en lösning på konflikten. 2007 lade Marocko fram ett under lång tid förberett förslag till autonomi - självstyre - för Västsahara till FN:s generalsekreterare. Samtidigt lämnade Polisario ett eget förslag till lösning, till största delen baserat på ett av James Bakers förslag. Säkerhetsrådet har antagit flera resolutioner i vilka parterna har uppmanats att inleda förutsättningslösa förhandlingar i god tro i syfte att uppnå en rättvis, bestående och ömsesidigt godtagbar politisk lösning, som möjliggör självbestämmande för det sahariska folket. På grundval av detta inledde Peter van Walsum en serie samtal i Manhasset utanför New York. Efter fyra förhandlingsomgångar utan nämnvärda resultat lämnade van Walsum sitt uppdrag. Sedan 2009 har ett antal mindre, informella samtal ägt rum i ett försök att överbrygga klyftan mellan parterna och bana väg för substansdiskussioner. Christopher Ross har också besökt regionen ett antal gånger.

Humanitära problem

I konfliktens spår finns olösta humanitära problem. Sedan 1976 befinner sig ett stort antal sahariska flyktingar i läger i Tindouf i västra Algeriet. Ett besöksprogram i båda riktningar mellan Tindouf och Västsahara bedrivs genom UNHCR, men har av logistiska skäl inte inneburit mer än att cirka 8 000 personer har kunnat besöka släktingar på andra sidan. Det är oklart exakt hur många flyktingar som finns i lägren, det finns uppgifter på mellan 75 000 och 165 000, sannolikt rör det sig om ca 100 000 personer. Begäran om att räkna flyktingarna har avvisats av både Algeriet och Polisario. De sahariska flyktingarna är helt beroende av bistånd från det internationella samfundet för sin överlevnad. Västsahara är ett av världens mest minerade områden. Situationen för de mänskliga rättigheterna i territoriet behandlas i UD:s rapport om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Västsahara, vilken kan konsulteras på Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Sveriges hållning

Den svenska regeringen stödjer fullt ut FN:s generalsekreterares särskilde sändebud för Västsahara, Christopher Ross, ansträngningar i syfte att finna en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som ger Västsaharas folk självbestämmande i enlighet med de principer som beslutats av FN:s säkerhetsråd. Ett erkännande av Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken (SADR) skulle underminera FN:s ansträngningar att finna en lösning i enlighet med folkrättens principer.

De folkrättsliga förutsättningarna för ett erkännande av Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken är inte uppfyllda. Enligt dessa förutsätter erkännande av en stat att tre kriterier är uppfyllda. Enkelt uttryckt ska det finnas ett territorium, en befolkning och en regering som utövar effektiv kontroll över de två förstnämnda.

Inget annat EU-land har erkänt Västsahara som en egen stat.

Enligt 1 kap 6 § regeringsformen är det regeringen som styr riket. Det är därmed regeringen som ansvarar för utrikespolitikens bedrivande och som företräder Sverige gentemot statssamfundet. I Sverige är det därför regeringen som fattar beslut om att erkänna en stats självständighet.

Den 5 december beslutade Riksdagen om skrivelse 2012/13:67. Beslutet innebar bland annat att Riksdagen angav som sin mening att Sverige snarast borde erkänna SADR som en fri och självständig stat. I regeringens beslut den 31 januari 2013 (UF2012/71823/UD/MENA) redovisade regeringen sin bedömning och konstaterade att de folkrättsliga förutsättningarna för att erkänna SADR som en självständig stat inte var uppfyllda. Regeringen beslutade att lägga Riksdagens skrivelse 2012/13:67 till handlingarna.