Västsahara återfinns sedan 1963, då området fortfarande var en spansk koloni, på FN:s lista över icke-självstyrande områden. 1966 uppmanades Spanien för första gången att avkolonisera området. 1973 bildades befrielserörelsen Polisario (Frente Popular de Liberación de Saguía el Hamra y Río de Oro). Efter Spaniens tillbakadragande från Västsahara 1976 utbröt strider mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario (med stöd av Algeriet), som båda gör anspråk på territoriet. Många saharier flydde och samlades i flyktingläger i Tindouf i Algeriet. Efter medling från FN ingicks 1991 ett vapenstilleståndsavtal mellan Marocko och Polisario. Avtalets efterlevnad övervakas av FN-styrkan MINURSO. Idag kontrolleras över två tredjedelar av territoriet av Marocko och en knapp tredjedel av Polisario, med stöd av Algeriet. De båda delarna skiljs av en sandvall, ursprungligen uppbyggd av Marocko för att skydda sig från Polisarios attacker. Området saknar fortfarande en slutlig juridisk status.

MINURSO har också mandat att genomföra den av FN:s säkerhetsråd beslutade folkomröstningen om Västsaharas framtid. Denna folkomröstning har emellertid lagts på is, eftersom parterna inte har kunnat enas om vilka som skulle ha rätt att rösta. Sedan 2000 förs politiska samtal under FN-chefens personliga sändebud för Västsahara, som sedan 2009 är den tidigare amerikanske diplomaten Christopher Ross. (Fram till 2004 innehades uppdraget av USA:s f d utrikesminister James Baker och 2005-2008 av den nederländska diplomaten Peter van Walsum.) MINURSO:s mandat förlängs löpande genom beslut i FN:s säkerhetsråd.

FN-samtalen

James Baker hann lägga fram två omfattande förslag till lösningar innan han 2004 lämnade sitt uppdrag med att konstatera att parterna saknade politisk vilja att hitta en lösning på konflikten. 2007 lade Marocko fram ett under lång tid förberett förslag till autonomi - självstyre - för Västsahara till FN:s generalsekreterare. Samtidigt lämnade Polisario ett eget förslag till lösning, till största delen baserat på ett av James Bakers förslag. Säkerhetsrådet har antagit flera resolutioner i vilka parterna har uppmanats att inleda förutsättningslösa förhandlingar i god tro i syfte att uppnå en rättvis, bestående och ömsesidigt godtagbar politisk lösning, som möjliggör självbestämmande för det sahariska folket. På grundval av detta inledde Peter van Walsum en serie samtal i Manhasset utanför New York. Efter fyra förhandlingsomgångar utan nämnvärda resultat lämnade van Walsum sitt uppdrag. Sedan 2009 har ett antal mindre, informella samtal ägt rum i ett försök att överbrygga klyftan mellan parterna och bana väg för substansdiskussioner. Christopher Ross har också besökt regionen ett antal gånger.

Humanitära problem

I konfliktens spår finns olösta humanitära problem. Sedan 1975 befinner sig ett stort antal sahariska flyktingar i läger i Tindouf i västra Algeriet. Många familjer splittrades 1975. Ett besöksprogram bedrivs genom UNHCR, men har av logistiska skäl inte inneburit mer än att cirka 8 000 personer har kunnat besöka släktingar på andra sidan. Det är oklart exakt hur många flyktingar som finns i lägren, det finns uppgifter på mellan 75 000 och 165 000, sannolikt rör det sig om ca 100 000 personer. Begäran om att räkna flyktingarna har avvisats av både Algeriet och Polisario. De sahariska flyktingarna är helt beroende av bistånd från det internationella samfundet för sin överlevnad. För första gången på 33 år besökte FN:s flyktingkommissarie António Guterres under hösten 2009 flyktinglägren i Tindouf. Krigsföringen bedrevs bl.a. genom att båda sidor använde minor. Västsahara - på båda sidor av sandvallen - är, trots ansträngningar att komma till rätta med problemen, ett av världens mest minerade områden. Situationen för de mänskliga rättigheterna i territoriet behandlas i UD:s rapport om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Västsahara, vilken kan konsulteras på Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Sveriges hållning

Sveriges hållning grundar sig på folkrätten och rätten till självbestämmande för det sahariska folket. Självbestämmande behöver dock inte nödvändigtvis innebära självständighet. Sverige tillmäter FN en central roll för att lösa konflikten och stödjer generalsekreterarens personliga sändebuds ansträngningar. Sverige kan därför stödja en politisk lösning som har parternas stöd och som tar hänsyn till folkrätten.

Europeiska unionen stödjer FN och det arbete som generalsekreterarens personliga sändebud utför. EU har framför allt uppmärksammat konfliktens humanitära problem. Sverige lämnar ett bilateralt bistånd till de sahariska flyktingarna och bidrar ytterligare genom EU och multilaterala organisationer.